Det är väl ingen som förbjuder någon annan att vara fet så vad är problemet?

Det handlar inte om vad andra tycker eller inte tycker, det handlar om egen självbildsrevision..

" ”Ibland har jag uppfattat ett förakt bakom orden”

Jag arbetar i en bransch och i ett företag där många är högt utbildade, de flesta har minst en masterexamen och många är disputerade. På något mystiskt sätt verkar det (i alla fall i mitt fält) korrelera med att man är smal, liten och atletisk. Jag utgör ett sällsynt undantag då jag är överviktig. Och det är aldrig någon som sagt det rakt ut, men nog har jag fått subtila pikar. Vid lunchen, vid tjänsteresor och så vidare. Det kan vara välmenande, men ibland har jag uppfattat ett förakt bakom orden.

Det som slår mig är att människor är så okunniga. Vi pratar alltså om människor med hög naturvetenskaplig utbildning som ändå har påtagligt små kunskaper i grundläggande nutrition, viktminskningsfysiologi eller för den delen beteende­vetenskap, men i det här området är alla ändå experter och rena felaktigheter läggs fram som självklara argument, det behövs ingen evidens, det är ju sunt förnuft! ”Ät mindre och spring mer, är ju enkel matematik.” Det är märkligt, för de hade aldrig accepterat samma förenklingar och halvsanningar i sitt eget forskningsfält.

Det sorgligaste är att trots att jag är minst lika högt utbildad och minst lika kompetent och bra på mitt arbete så har jag stora mindervärdes­komplex gentemot mina kollegor. Det grundar sig i mobbing i barndomen men också i det förakt jag anar från vissa av dem. Jag har gått i KBT för min självbild och det är bättre nu än för några år sedan men det är fortfarande svårt.

/Naturvetaren

”Jag blev helt paff av läkarens frågor”

Jag sökte hjälp för huvudvärk (garanterat hormonell) i samband med min graviditet. Läkaren tittade på mig med en föraktfull blick och frågade om jag drack mycket läsk eftersom jag var ”rätt så överviktig”. Efter det frågade hen om min partner var attraherad av mig när jag var så tjock. Jag blev helt paff av frågorna och kände mig fullkomligt tillintetgjord. Efter läkarbesöket bröt jag ihop.

/Överviktig kvinna

Signaturen ”AHM” vill inte visa sig naken för någon alls, knappt i baddräkt. Men dottern har hjälpt henne med självacceptansen.

Signaturen ”AHM” vill inte visa sig naken för någon alls, knappt i baddräkt. Men dottern har hjälpt henne med självacceptansen. Foto: Lisa Arfwidson

”Inte stark nog att att visa mig i baddräkt”

Jag är 65+ och känner helt och fullt igen mig i Cristians och Saras berättelser (SvD 22/9). Skammen och självhatet.

Redan när jag var 14 år började jag tycka att jag var för tjock. Samtidigt var jag, som många tonåringar, missnöjd med min kropp på flera andra sätt. Så har det hållit på sedan dess, förutom efter att jag ammat mitt första barn. Då hade jag blivit mycket smal och min svärmor köpte lyckligt en snäv kjol till mig. Hon har genom åren ofta kommit med synpunkter på min kropp och ibland sagt rena elakheter.

När mitt andra barn var på väg tillät jag mig att äta och njuta rejält då jag trodde att jag skulle gå ner igen vid amningen. Big mistake var det då barn nummer 2 inte visade sig ha lika stora aptit som nummer 1. Efter sex månaders amning hade jag därmed inte kommit ned i samma vikt som före graviditeten.

Nu efter klimakteriet har jag verkligen på allvar lagt på mig. Fettomsättningen avtar med åren och det sjunkande östrogenet i förhållande till testosteronet har gjort att jag har fått bukfetma. Lår, höfter och rumpa är stoora. Överarmarna har fått gäddhäng.

Nu har det kommit till att jag inte vill visa mig utan kläder för någon alls.

Jag har en mycket klok dotter som avskyr alla former av förtryck. Hon stöttar mig med adekvat litteratur (bland annat Stina Wollter) och håller efter mig när jag säger nedsättande saker om min kropp.

Tack vare henne har jag denna sommar tagit steget att visa mig i baddräkt och säga ”f**k the world, jag tänker njuta av denna sommar!”. Ingen av de få som har sett mig har sagt nedsättande saker eller gett mig föraktfulla blickar.

Dock är jag ännu inte stark nog att visa mig i baddräkt för våra smala och vältränade vänner som ibland talar nedsättande om överviktiga människor. Jag skulle känna deras blickar och skämmas. Och jag skulle även skämmas å min mans vägnar – att han som är så smal och elegant har gift sig med en som blivit en fet kossa.

Det finns mycket mer att säga. Men jag läser era artiklar och hoppas bli ytterligare stärkt i kampen mot att känna mig mindre värd för hur min kropp ser ut.

/AHM

”Hade han sagt samma sak till en elitidrottare?”

Jag sökte hjälp hos en äldre manlig läkare på Lidingö på grund av enorm smärta från ett diskbråck i ländryggen. Svaret jag fick var att ”du måste gå ner i vikt”. I den stunden var jag redan så nedbruten av smärtan att jag föll ner i ett svart hål. Jag undrar om han hade sagt samma sak till en elitidrottare som sökte hjälp av samma skäl.

/Jenny

”Hela samhället handlar om att vara smal och duga”

När jag var liten bantade min pappa. Det hade nog nästan alltid varit en del av hans liv. Han blev aldrig smalare, bara större. Han blev 72, men det var knappast övervikten som tog hans liv, utan rökning och kol. Jag är säker på att han hade mått mycket bättre utan bantningsperioderna, säkert rökt mindre och känt sig mer till freds. Och kanske fått några år till.

Nu är jag vuxen och mamma till en 15-åring som höll på att dö i anorexia för några år sedan. Varje dag är fortfarande en kamp och vi måste ständigt planera för att få till lugna välbalanserade måltider, hålla mattider och hinna med. Lunch hemma varje dag. En skolmatsal kommer nog aldrig vara möjlig för henne att äta i igen.

Ibland känns det som att vi strider mot väderkvarnar. Hela samhället handlar om kalorier, nyttigt, att vara smal och duga. Varje möte med fetthatande kalorijägare som bantar och tränar gör att dottern faller fritt i matångest. Jag är så arg på detta fetthat. Så arg att hon och många unga med henne känner att vara väldigt smal ger värde och existensberättigande. Hur kunde vi hamna här? Hur kan vården underblåsa och driva på detta?

BMI och kurvor med vikt och längd skapar så mycket ångest och oro. Fetma innebär en ökad risk för vissa sjukdomar, men anorexia är mer dödligt. Jag ser för smala barn och unga och får en impuls att gå fram och prata, tjata, ruska om. Akta dig, för nära stupet och du faller. Kanske i en livslång spiral.

Min dotter är bitter ibland. Hon är kort och kommer nog så förbli. Hon säger argt att hon har svält bort chansen att växa. Jag tror och hoppas att hon växer lite till, men hon hade säkert blivit längre utan svälten. Och mått bättre.

/Christina

Jag har varit utsatt för fettförakt så länge jag kan minnas. Först i barndoms­hemmet av syskon där jag varje dag fick höra hur fet och dum jag var. Av släktingar som undrade varför jag var så tjock. Av skolkamrater som mobbade mig för att jag var tjock. Av mina föräldrars arbetskamrater som gav bantnings­tips. Av killar som inte velat vara ihop med mig för att jag var för tjock. Av en arbetsgivare som tog in mig på sitt kontor och undrade: ”Varför är du så fet?”. Av ytterligare en arbetsgivare som sa att jag var tvungen att gå ner i vikt om jag ville ha ett visst jobb. Av vården som, oavsett vad jag har sökt för (alla sjukdomar är tydligen relaterade till övervikt), har frågat om jag har funderat på att gå ner i vikt och berättat för mig att det är skadligt att vara överviktig. Av vänner som har pratat i allmänna ordalag om hur viktigt det är att ta hand om sin kropp och att äta rätt (monologen brukar dyka upp när man äter).

Parallellt med detta har människor också utgått från att jag är dum/ointelligent, precis som jag fick höra i barndomshemmet.

/Anonym

”Måste blivit något fel på testet, ansåg sköterskan”

När man fyller 50 år blir man inbjuden att göra en hälsokontroll på min vårdcentral. Där mäts och vägs man och det tas ett blodprov för att mäta kolesterolet i blodet.

Jag är överviktigt med ett BMI på 29–30. Provsvaret för kolesterolet visade sig vara normalt. Då ansåg sköterskan att det måste blivit något fel på testet då jag är överviktig.

Jag fick ta ett till blodprov: ”För att vara på den säkra sidan. Högt kolesterol är ju inte bra.” Det visade sig att även det nya provet gav samma resultat. Vilket sköterskan fortfarande tycker är konstigt.

Hon menade att bara för att jag är överviktig på utsidan kan jag inte vara hälsosam på insidan. Tråkigt tycker jag.

/Helena

”Nuförtiden skyr jag vården som pesten”

Jag är tjock och det känns som att ungefär 50 procent av alla läkare jag träffat genom livet har bemött mig på ett föraktfullt sätt och gett mig nedlåtande kommentarer. Nuförtiden skyr jag vården som pesten.

Jag har blivit behandlad som att jag är dum i huvudet, och som att jag ljuger. Vad jag än har beskrivit så har de trott på att jag lever på läsk och wienerbröd. Trots ett hälsosamt leverne med mycket stort kunnande om hälsa, mat och näring, så har jag så ofta blivit misstrodd. En gång utskälld av en läkare som skrek på mig att jag borde veta bättre än att gå omkring sådär fet. Vad jag än har kommit med för problem, brukar det alltid landa i att det handlar om min vikt.

Rådet i vården är alltid samma: ”Ät mindre, rör på dig mer.” Det fungerar inte. Jag vet, jag har levt så i åratal men utan resultat.

Jag är otroligt trött på att bli bemött så föraktfullt. Som om det inte är nog med skammen och misslyckandet jag själv bär på, att det ska förstärkas i vården är riktigt hemskt.

/55 år

”Det är inte världens undergång att vara tjock” – Cristian Quinteros Soto intervjuades i Idagserien Fettföraktet.