" Lars Wilderäng: För varje sprängd rysk stridsvagn så höjs Sveriges säkerhet"

Lars Wilderäng är specialist på att måla upp mörka framtidsscenarier – men vill även sprida hopp. ”Om du tappar hoppet så spelar det ingen roll hur många konservburkar du har hemma”.

Författaren Lars Wilderängs krigsblogg följs av hundratusentals svenskar. De ofta välavlönade läsarna skänker miljoner till drönare och brandbilar som hustrun, äventyraren Lena Wilderäng, kör till Ukraina.

Men Lenas ryska bakgrund komplicerar. Hon skäms för den, och har sagt upp sitt ryska medborgarskap i protest.

Med långa blåjeansben kliver Lars Wilderäng över stängslet för att leta efter sina får. Klockan är strax efter sju på hans västgötska gård. Morgonsol, dagg, höstkrispig luft.

De fyra fåren syns inte till. Hagen är stor och kuperad, med bergsknallar, träddungar och ängar. Mitt i letandet stannar Lars Wilderäng i ett ormbunksstånd och ger en miniföreläsning om idisslares matsmältningssystem:

– Om ett får fastnar någonstans så dör det inom 24 timmar. Så är det med idisslare, de måste äta och röra sig hela tiden, annars stannar systemet.

Han talar med tillbakalutad självsäkerhet, där i hagen. Ett lätt docerande tonfall som Lars Wilderäng tycks upprätthålla nästan oavsett vilket ämne han ger sig på.

Det må handla om får, säkerhetspolitik, solpaneler, prepping, riksbanksräntor, kulsprutor... Lars Wilderäng vet ofta vad han pratar om. Hans blogg skulle inte vara en av Sveriges mest lästa och lönsamma om inte hans analyser och förutsägelser vore ganska pricksäkra.

Som romanförfattare har han varit kusligt profetisk. Den som läst hans debutroman ”Midvintermörker” från 2011 känner igen det som skett de senaste veckorna. I boken saboteras gasledningen Nord Stream i Östersjön, samtidigt som Ryssland har en gränskonflikt med Ukraina.

I ”Höstregn” från 2018 beskriver han det ryska anfallet mot Ukraina och slaget om huvudstaden Kiev nästan exakt som det faktiskt kom att utspela sig år 2022. I boken slåss ukrainska styrkor ursinnigt och lyckas hejda det ryska angreppet i Kievs förstäder.

– Enda skillnaden mot hur det faktiskt blev är att i boken kallar ryssarna ukrainarna för fascister. I verkligheten blev det nazister. Så jag hade fel där.

Sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion den 24 februari i år har hans jobbdagar framför skärmarna (ofta tre, ibland fyra) i arbetsrummet på gården i Sätila stöpts om.

Hans blogg Cornucopia? med tillhörande Twitterkonto @cornubot har blivit en sorts samlande nyhetsservice för den som vill följa hur kriget går i realtid, med många och täta uppdateringar.

Lars Wilderäng

Ålder: 52 år

Bor: Utanför Sätila i Västergötland

Yrke: Författare av militära spänningsromaner samt ekonomi- och krigsbloggare. Bakgrund inom IT-branschen samt som vedförsäljare.

Aktuell: Med sin sin icke-objektiva krigsrapportering som når hundratusentals svenskar – samt med nya romanen ”Kungshjärta” där hjälten Hanna Hjerta hämtat drag från hustrun Lena.

Lars Wilderäng är en rutinmänniska som jobbar sju dagar i veckan, minst tio timmar per dag. Ofta blir det fjorton eller sexton timmar om han ”kommer in i flow”. På morgonen och förmiddagen skriver han och uppdaterar sin blogg och gör research. På eftermiddagen och kvällen blir det romanskrivande. Minst tusen ord vill han ha skrivit på romanen innan arbetsdagen är över.

Stillasittandet gör att han behöver sin morgonpromenad i fårhagen. Men han kan inte vara ute för länge. Då kliar det i bloggpubliceringsfingret.

– Publish or die. Man måste uppdatera konstant. Annars försvinner läsarna.

Så var är nu de där sabla fåren egentligen? Bloggen väntar ju.

Efter ytterligare letande hittar Lars Wilderäng dem till slut, alla fyra. ”Baggen”, ”Den vita”, ”Den gråe” och ”Lammet” – plötsligt står de på en kulle några meter upp och glor ner mot oss.

– Där var ni ja. Då har jag fått min lilla motion.

Lars Wilderäng lufsar tillbaka ner mot sitt trähus, där de äldsta delarna är från 1840-talet. Går förbi den faluröda ladan, med taket täckt av solpaneler. Hans svarta Tesla står intill lagårdsdörren, inpluggad på laddning.

– Om det inte vore för Teslan hade vi varit självförsörjande på el här.

Lars Wilderäng och hans hustru Lena Wilderäng är välkända i preppingkretsar. Häromåret kom handboken ”Är du förberedd? En handbok för krisen”, som paret har skrivit tillsammans.

Prepping handlar om att vara förberedd på det värsta, och Lars Wilderäng är expert på att skriva fram mörka framtidscenarier. Men under Rysslands brutala invasion av Ukraina har riksdystopikern Wilderäng tagit på sig en ny och ovan roll: Att ingjuta hopp i sina läsare.

– Det är nytt för mig. Men så är det absolut. Jag vill ge hopp.

Folk måste, säger Lars Wilderäng, förstå något grundläggande om kriget:

– Att Ukraina kan och ska vinna det här.

När Lars Wilderäng kommer in från fårpromenaden möts han av sin ”egovägg” i hallen, med inramade omslag till hans romaner. På de två senaste, ”Drönarhjärta” och ”Kungshjärta”, poserar en kvinnlig soldat med tjock fläta i kamouflageuniform.

Det är Lena Wilderäng.

Hon är vanligtvis professionell äventyrare som seglar jorden runt, bestiger berg och håller kurser i överlevnad. Hon är även deltidsbrandman i räddningstjänsten i Sätila.

När vi besöker gården befinner hon sig på uppdrag i Ukrainas huvudstad Kiev. Med hjälporganisationen Swedish Rescuers har hon kört ner för att leverera fyra brandbilar till räddningstjänstkolleger i den krigsplågade staden Charkiv.

– Det här är hennes åttonde Ukrainaresa i år, tror jag.

Likt maken har Lena Wilderäng en bakgrund i it-branschen, senast som vd för ett konsultbolag i Oslo.

– Lena är en renässansmänniska. Hon pratar sju språk. Hon kan spela musik, hon skriver fantastiskt. Hon är konstnär när hon vill, it-proffs när hon vill, vd när hon vill.

Lena Wilderäng

Ålder: 39 år

Bor: Utanför Sätila i Västergötland

Yrke: Professionell äventyrare och deltidsbrandman. Utbildare inom överlevnad och träning. Var tidigare vd för ett IT-företag i Oslo.

Aktuell: Med hjälpverksamhet till Ukraina i organisationen Swedish Rescuers. Har rest till Ukraina åtta gånger i år för att tillsammans med andra leverera brandbilar, drönare och annat till ukrainska blåljuskolleger.

Lena Wilderängs modersmål är ryska. Hon förstår även ukrainska.

– Under de första invasionsdygnen i februari satt hon bredvid mig och översatte olika filmklipp och rapporter i realtid.

Det är på grund av hustrun som Lars Wilderäng hoppar över frukost den här morgonen, när han nu slår sig ner vid skrivbordet för att börja skanna av sina källor på nätet. Lena Wilderäng har skapat ett hälsoprogram åt sin make, med periodisk fasta. Dagens första måltid blir lunch nere på bykrogen om några timmar.

Lars Wilderäng hoppas gå ner några hekto inför den förestående bokmässan i Göteborg, då han ser fram emot att träffa läsare, dricka champagne och ha kul.

– Där är det fin hotellfrukost. Då kommer jag att äta.

Med en kopp svart pulverkaffe och katten Charlie bredvid sig inleder Lars Wilderäng arbetsdagen med att läsa en engelsk översättning av morgonrapporten från den ukrainska generalstaben. Han klickar sig in på flera karttjänster som visar vilket område som just den här morgonen kontrolleras av ryska respektive ukrainska styrkor.

– Den här är bra: DeepStateMap. Jag är själv med och finansierar flera av de här tjänsterna. Det är rimligt. Jag tjänar ju pengar på min blogg.

I den dagliga rutinen ingår också att hålla koll på sin egen Twitterlista döpt till OSINT – underrättelselingo för ”open source intelligence”, information från öppna källor. Listan samlar en brokig skara Twitterkonton som postar allt från färska ukrainska soldatfilmer till lägesanalyser från brittiska krigsmakten.

Lars Wilderäng har även egna källor i Ukraina. En av dem är hans hustru, som skickar foton som maken publicerar. Lena Wilderäng bidrar även till bloggen med egna texter.

– Ja. Så här sitter jag alltså på morgnarna, och plockar ihop en mix av skildringar och analyser. Och nu är det hög tid att skriva.

Publish or die.

Medan den norska skogskatten kråmar sig på skrivbordet, börjar Lars Wilderäng knattra på dagens första blogginlägg:

”Trots små rapporterade ryska förluster har flera byar befriats av Ukraina senaste dygnet, bland annat Bilhorivka invid Lysychansk i Donbasutbuktningen, men också flera byar på norra Chersonfronten.”

Jag är oftast saklig och korrekt, men på inget vis objektiv

Hos Wilderäng får den krigsintresserade läsaren extra allt. Faktaspäckade inlägg som uppdateras flera gånger per dag, generöst strösslade med länkar så att läsarna själva kan kontrollera källorna.

– Jag är oftast saklig och korrekt, men på inget vis objektiv. Jag skriver inte om ukrainska motgångar eller militära förluster. Min lilla kamp är ju att bibehålla stödet för Ukraina, och att driva narrativet att Ukraina klarar detta.

Varje blogginlägg avslutas med en ukrainsk appell:

”Slava Ukraini! Herojam slava! Do peremohi!” – ”Ära till Ukraina! Ära åt hjältarna! Mot segern!”

– Mina läsare är till 95 procent män. Det är mina ämnen och mitt tilltal som gör att det blir så, tror jag. Jag skriver på ett manligt eller maskulint vis.

Sedan februari har trafiken till hans blogg fyrdubblats. Han har numera 50 000-70 000 unika besökare per dag. Per månad ligger antalet strax under en halv miljon.

Det innebär att enmansbloggaren Wilderäng når lika många läsare som hela Västerbottens-Kuriren på nätet, och att han gått om både finanstidningen Affärsvärlden och tidningen Land.

Hans följarskara på Twitter har i år ökat från 25 000 till 58 000.

– Men könsfördelningen ligger kvar. Hur jag än gör blir det så: 95 procent män.

MÖP:ar, militärt överintresserade personer, älskar honom för sakkunskapen och för hans allmänt försvarsvänliga inställning. Wilderäng har i många år pläderat för att det svenska försvaret måste rustas upp.

– Jag är ju en opinionsbildare. Nu är jag det om Ukraina. Men jag har opinionsbildat i många år i en rad ämnen, och bidragit till att tjata fram ämnen och perspektiv.

Den positiva inställningen till försvaret har funnits sedan späd ålder.

– Ett av mina första minnen är när jag sitter i min pappas knä och han visar sina foton från när han var FN-soldat på Sinai 1955 eller 1956.

Jag har många läsare från myndigheter, politikens värld och från olika medier

Att makthavare läser honom vet han dels för att de hör av sig, dels för att han använder sig av verktyg där han kan se varifrån läsare surfar in.

– Jag har många läsare från myndigheter, politikens värld och från olika medier.

MÖP:ar gillar militärhumorn hos Wilderäng, som när han använder det påhittade verbet ”himarsa” för att beskriva när Ukraina beskjuter ryska mål med det moderna amerikanska artillerisystemet HIMARS.

”Eldstrider inne i Cherson – Ryssland förbereder reträttvägar – Ukraina fortsätter himarsa ryska baser och förråd”, kan en typisk bloggrubrik lyda.

”Att ’himarsa’ - ett underbart nytt verb!” skriver en läsare.

Klockan 9.20 publicerar Lars Wilderäng den här dagens första krigsinlägg. Under förmiddagen flödar läsarkommentarerna in. Till slut stannar det vid 448 kommentarer.

– Mina kommentatorer är ofta kunniga och pålästa. Jag får en del tips den vägen.

Lars Wilderäng är nyfiken på sina läsare. Han svarar dem i kommentarsfältet och gör olika undersökningar för att förstå vilka de är. Men om någon klagar på honom i sociala medier blockar han direkt.

– Det handlar inte om att jag är någon jävla snöflinga. Det är ren matematik. Det blir för mycket att hantera rent volymmässigt.

Han identifierar sig mer som författare än som bloggare.

– Skulle jag tvingas välja, så skulle jag bara skriva böcker. Men det är jättebra att ha två inkomster.

Många av hans egna läsare är höginkomsttagare. På bloggen syns reklambanners för finansinstitut och bilar. Wilderäng har också ett betalt samarbete med en försäljare av ädelmetaller, vars guld- och silverförsäljning givits en egen flik på bloggen.

– Jag tackar nej till en del reklam. Sånt jag inte kan stå för. Som nätkasinon och enkla, dyra lån.

Både som bloggare och som romanförfattare når han framgångar. De elva romanerna har sålt i över sjuhundratusen exemplar – en siffra som de flesta författare bara kan drömma om.

I takt med att läsarna har fyrdubblats, har hans egna intäkter ökat kraftigt.

– Numera är det sexsiffriga belopp per månad som kommer in, enbart på bloggen. Tidigare var det femsiffrigt. Som det är nu så skulle jag kunna ha flera anställda.

Känns det konstigt att tjäna pengar på kriget?

– Det här är ju mitt jobb. Jag jobbar hundra timmar i veckan. Det är inte möjligt att lägga ner så mycket tid om man inte får ersättning. Och förhoppningsvis bidrar jag genom bra opinionsbildning och insamlingar till Ukraina.

Att ha välsituerade läsare med hjärtan som klappar för Ukraina har sina fördelar. Lars Wilderängs blogg har blivit ett kraftfullt verktyg för pengainsamling. När han ber sina läsare att skänka forsar pengarna in till Swedish Rescuers, Blågula Bilen, Drones2Ukraine och andra hjälporganisationer.

Vid ratten i sin Tesla på väg mot lunchen på Folkes restaurang i Sätila – där dagens rätt är mexikanska biffar – talar han om bloggens ekonomiska kraft.

– Jag har försökt spåra det och uppskattar att runt 10 miljoner kronor har samlats in via mina kanaler.

Nej, b-kändis är inte positivt. Det är de som vill vara kända för kändisskapets egen skull

Inne på Folkes restaurang känner personalen igen stammisen Wilderäng, traktens bestsellerförfattare. ”Lokal c-kändis”, kallar han sig själv.

Det måste väl ha gått upp till b-kändis nu?

– Nej, b-kändis är inte positivt. Det är de som vill vara kända för kändisskapets egen skull. Dokusåpadeltagare.

Tidigare i år bad paret Wilderäng om pengar till en speciell sorts drönarutrustning för minröjning. Minor som ryska styrkor lämnat efter sig är ett jätteproblem i nyligen befriade områden. Att utrusta en minröjardrönare kostar en halv miljon kronor.

– På bara ett dygn hade vi fått in en och en halv miljon kronor. De räckte till tre drönare.

Den som enbart mött Lars Wilderäng i sociala medier kan få intrycket av en lite kantig och snarstucken person. I verkligheten känns han mer generös och varm. Särskilt när han talar om sin hustru. Då blir rösten innerlig.

– Lena har betytt enormt mycket för mig. Jag var en helt annan person när vi träffades. Det var lite rookie över mig.

De blev ett par för ”sex och ett halvt år sedan” (den precisa tidsangivelsen är väldigt wilderängsk).

– Sedan vi träffades har jag ju gått från att vara en liten obskyr författare till att bli ganska stor. Hon är en del av det. Och av mig.

Lena Wilderäng delar flera drag med Hanna Hjerta, hjälte och huvudperson i makens senaste böcker. Båda har bakgrund i it-branschen. De är modiga, handlingskraftiga och ytterst intelligenta.

Och båda har sina rötter i forna Sovjetunionen.

Svenska mässan, Göteborg

Lena Wilderäng ler stort i bokmässans vimmel. Inombords känner hon sig lite underlig.

Det har bara gått ett dygn sen hon anlände från Ukraina, där hon levererade brandbilar till Charkivs räddningstjänst. Att efter krigets verklighet landa på bokmässan, med dess champagnemingel, baristas och välproducerade seminarier ...

– ... det blir lite av en krock i huvudet. Lite blues efter insatsen på något sätt.

Lena Wilderäng hette Lena Padukova innan hon gifte sig med Lars. Hon flyttade till Sverige och Göteborg som trettonåring med sina forskarföräldrar. I dag är hon 39 år. En liten antydan till brytning hörs när hon talar.

– Jag skäms för min ryska bakgrund. Även om jag inte längre har ryskt medborgarskap, så skäms jag.

Vad består skammen i?

– Att jag ändå kommer från Ryssland. Och att jag därmed representerar ett land som bedriver fullskaligt krig och utför krigsbrott mot en fredlig befolkning.

Lena Wilderäng har tidigare haft dubbelt medborgarskap, både svenskt och ryskt. 2017 ville hon säga upp sitt ryska medborgarskap, i protest mot den auktoritära utvecklingen. Det visade sig vara en snårig process, med många byråkratiska turer.

– Ryssarna gör allt för att övertala en att tänka om. Jag upplever att tjänstemännen fått instruktioner att uppmana folk att behålla medborgarskapet.

Vad säger de?

– De kan säga: ”Jag ska inte säga till dig vad du ska göra, men... skit i det, dra tillbaka ansökan!” Eller mer hotfullt: ”Du vet att du inte får tillbaka det. Du kommer att gråta och böna och be – men det får du inte!”

Till slut gick ansökan ändå igenom. Men det såriga i att ha rysk bakgrund försvann inte för Lena Wilderäng.

När hon tidigare i år gjorde sina första Ukrainaresor med sin hjälporganisation Swedish Rescuers ville hon inte prata ryska vid gränsen.

– Jag ville inte använda ockupanternas språk, sa jag. Och det fick jag ganska stor respekt för. Nu pratar jag ibland ryska – men jag försöker att göra om en del ord till ukrainska. För att visa att jag försöker.

Vi är båda högpresterande workoholics. Och vi kan lita på varandra till hundra procent

Vi träffas på morgonen en av mässans första dagar. Lars Wilderäng sitter intill med sin bärbara dator, skriver på ett blogginlägg och lyssnar på vårt samtal med ett halvt öra.

De känns som en samspelt duo. Båda är klädda i svart från topp till tå. Lena Wilderäng rör ibland ömt vid makens jeansben, eller ger honom en puss på pannan.

– Vi förstår varandra. Bara en sån sak som att Lars jobbar dygnet runt – men det gör jag också! Vi är båda högpresterande workoholics. Och vi kan lita på varandra till hundra procent.

Lena Wilderäng var vd för ett it-bolag i Oslo när hon fick upp ögonen för Lars genom gemensamma bekanta. Hon såg hur han formulerade sig på nätet och tyckte att han verkade intressant. Samtidigt hade hon förstått att han kunde vara lite avvaktande mot folk som tog kontakt med honom på nätet.

– Så när jag skrev till honom så skickade jag mitt cv. Med referenser!

Lars Wilderäng ler bakom sin laptop. Han kollade aldrig referenserna, men säger att det var ”skönt att träffa någon som hade högre lön än jag”.

Lars Wilderängs kompromisslösa attityd på nätet och tydliga ställningstaganden har gett honom en del fiender. Även förhållandet med Lena misstänkliggörs.

– Alla som är kritiska mot Lars tycker att jag är antingen en troféfru eller en spion – Putins agent. Eller båda två! På nätet finns helt fantastiska teorier: ”Hur kan hon segla så coola båtar och vara på resa jämt? Det måste vara Putins pengar!”

Misstro mot Lena Wilderäng på grund av hennes ryska ursprung kan även höras från enstaka profiler och makthavare i den svenska försvars- och säkerhetssfären. Ingen av dem som DN talar med vill dock vädra sina tvivel offentligt.

Lena Wilderäng säger att hon ”har full förståelse för att folk kan ha fördomar”.

– Jag har det säkert själv, inte minst mot ryssar. Men man bör låta individens gärningar tala. Då blir det tydligt var lojaliteten ligger.

Lars Wilderäng avfärdar misstankarna mot hans hustru som ”skitsnack”.

– De som talar på det sättet känner inte Lena.

Att Lena Wilderäng är tretton år yngre än sin make blir en skvalleringrediens i nätets mer illaluktande gölar. Själv tar paret lätt på elakt tal.

– Folk projicerar sina egna tillkortakommanden och misslyckanden. Man ska inte bry sig, säger Lars Wilderäng.

Jag blev skitarg, skällde ut dem och blev ovän med samtliga på festen

Mer smärtsamt blev det när Lena Wilderäng tog med en ukrainsk flykting till en fest med rysktalande i Sverige.

– Det var en ung ukrainsk tjej som behövde ett socialt nätverk. Jag hoppades förstås att det skulle vara vettiga människor på festen. Men redan efter en halvtimme bröt hon ihop.

Ryssar på festen ställde ”helt idiotiska frågor”, enligt Lena Wilderäng.

– Nån sa: ”Varför kan ukrainarna inte bara fly till Ryssland?” En annan började sjunga ryska låtar från andra världskriget, romantiska skildringar av ryska soldater i en stridsvagn. Jag blev skitarg, skällde ut dem och blev ovän med samtliga på festen.

Lars Wilderäng reser sig, han måste skynda till en av bokmässans scener. Under hans framträdanden på mässan sitter Lena Wilderäng längst fram i publiken.

Vid seminariet ”De nya hjältinnorna” – som handlar om tuffa kvinnliga karaktärer i spänningsromaner – pratar Lars Wilderäng om sin skapelse Hanna Hjerta. Han gör en gest mot Lena Wilderäng i publiken.

– Jag har hämtat en hel del inspiration från min fru Lena som sitter där. Men ...

Han gör en konstpaus, och en rad ansikten vänds mot Lena Wilderäng.

– ... hon är ju inte alls våldsam som Hanna. Förstås.

Efteråt fylkas Wilderängfans för att få böcker signerade. Lotta Karlsson har rest från småländska Uppvidinge med en hälsning från sin make:

– Jag skulle hälsa och tacka dig för den dagliga Ukrainauppdateringen på bloggen. Han följer dig slaviskt.

Ängsjödals gård, Sätila

Lars Wilderäng flyttade ut på landet av ideologiska skäl. Åtminstone delvis. På den tiden var han lite åt det libertarianska hållet.

– Jag ville vara min egen. Äga mitt eget, skapa något själv. Hugga ved.

Ved är politik, insisterar Lars Wilderäng.

– Ved är den sista utposten av frihet i Sverige. Ett långfinger mot myndigheterna. Om du äger lite skog är det väldigt lätt att vara självförsörjande på energi.

När han går ut på gårdsplanen är han omgiven av egen skog. Ett par tranor kliver omkring nere vid en liten sjö, hundra meter bort. Lars Wilderäng tycker mycket om dem, även om de ”låter som biltutor” när de flyger förbi hans arbetsrumsfönster.

Det är sjutton år sedan han köpte gården. 25 hektar skog och en prima vedkamin som värmer hela huset ingick. Lars Wilderäng var en 35-årig it-konsult, trött på sitt jobb och på att bo i stan. De första åren försörjde han sig på att hugga skog och sälja ved.

– Jag sålde julgranar också. Lite större granar, tre-fyra meter, till bostadsrättsföreningar.

Han köpte gården med pengar han sparat från 90-talets it-boom.

– Jag drogs till tanken på någon sorts anarkokapitalism.

Anarkokapitalism är en politisk inriktning som förespråkar ett statslöst samhälle med privat äganderätt, där rättsväsende och försvar finansieras på frivillig väg. Människor som inte kan försörja sig ska hjälpas genom välgörenhet, är tanken.

– I dag tror jag inte längre att det funkar. Det är samma med kommunismen. Intressant tanke, att alla ska äga allt gemensamt och ha det mysigt och pysigt – men det funkar inte heller.

Jag tror att just det systemkritiska lockar många till min blogg

Människans natur ställer sig i vägen, tror Lars Wilderäng. Människosynen hos både libertarianismen och kommunismen är för ljus. Det finns alltid rovdjur och villebråd i ett samhälle.

Lars Wilderäng gillar fortfarande tankar om ”ökad frihet och ökat ansvar” och beskriver sig som ”nån sorts liberal”.

– Men framför allt är jag oppositionell. Jag tror att just det systemkritiska lockar många till min blogg.

Tonen i hans blogginlägg om valet var desillusionerad. Han skrev att det bara fanns ”S-laget” och ”SD-laget” att välja mellan.

– SD-laget, det är mitt sätt att trycka till Moderaterna lite. Att de har blivit något sorts bihang till SD.

Lars Wilderäng har svårt för Sverigedemokraterna.

Dels handlar det om ”Putingrejen”, som han säger. Han har genom åren sett flera politiker i SD-led som har hyllat Putin. Han anser även att SD har ”krupit för Putin” genom att rösta Kremlvänligt i Europaparlamentet.

– Patrik Oksanen på tankesmedjan Frivärld har undersökt det där, och funnit att SD verkligen stuckit ut i att rösta ryssvänligt.

Ända sen jag började blogga så har Sverigedemokrater konstant förpestat mitt kommentarsfält

Dessutom är det ”fiskmåsgrejen”. Han tycker att SD:are på nätet ofta kommer i flock, skränar och skitar ner.

– Ända sen jag började blogga så har Sverigedemokrater konstant förpestat mitt kommentarsfält med tjat om invandring, invandring, invandring. Och jag drabbas liksom inte av Stockholmssyndromet, att jag börjar tycka om den som agar mig. Jag blir bara mer förbannad.

SD:s tillväxt på landsbygden skyller han på de etablerade partiernas alltför ensidiga storstadsperspektiv. I hans egen trakt, Sätila, ökade SD till 25,85 procent i valet.

– De som röstar på SD på landsbygden ... de vill bli sedda. Och som det är nu har vi ju majoritetens diktatur. Det är fler som bor i städerna. Landsbygdens folk blir överkörda av storstadens många fler röster.

Lars Wilderäng har svårt för Sverigedemokraterna.

Det beror dels på ”Putingrejen”: SD har med Wilderängs ord har ”krupit för Putin” genom att rösta Kremlvänligt i Europaparlamentet. Det handlar också om ”fiskmåsgrejen”: Han tycker att SD:are på nätet ofta kommer i flock, skränar och skitar ner.

Då blir SD en kanal för missnöje, menar han.

– SD skulle kunna heila i tv, deras väljare bryr sig inte, de röstar på dem ändå.

Lars Wilderäng beskriver sig själv som ”svensk patriot”.

– Patriotism är positivt laddat i min värld. Nationalism är negativt.

Nere vid sjön klafsar tranorna fortfarande omkring, obekymrade om ideologier och politik. Snart ska de migrera söderut, till Nordafrika. Och Lars Wilderäng ska in i sitt hus. Bloggen måste matas.

Men först behöver han såga bort en vildvuxen gren på en hägg i hagen. Med en eldriven handsåg skrider han till verket. Det var under skogsarbete som handlingen till hans första roman växte fram, berättar han.

– Jag gick och tänkte på boken medan jag sågade.

Vad tänker Lars Wilderäng på nu, när han är ensam? Just i år har han funderat mycket på hur han skulle agera om Sverige blev invaderat. Skulle han slåss med vapen i hand, som han en gång fick lära sig när han gjorde lumpen på P4 i Skövde?

– Antagligen skulle jag göra detsamma som jag gör för Ukraina nu, fast för Sverige. Försöka vara nyhetskanal.

På sätt och vis har kriget redan börjat, som Lars Wilderäng ser det. Ukrainas krig är vårt krig.

– Och för varje sprängd rysk stridsvagn så höjs Sveriges säkerhet."