" Söndagens presidentval i Österrike har fått resten av Europa att hålla andan. Med historiskt starka band till Ryssland står landet redan och väger i sitt stöd till Ukraina. Och utmanarpartiet FPÖ har en radikal plan vid seger.

Men nu huttrar wienarna och beklagar sig, jag likaså, i min alltför tunna sommarkappa. Även om det inte bara är det nedkylda badvattnet som får en att rysa. Den plötsliga kylan innebär också en påminnelse om vintern, och i och med den energikrisen. Ska man våga skruva upp värmen, nu när så mycket av gasen i Österrike importeras från Ryssland?

Just förhållningssättet till Ryssland är något som landets presidentval handlar om, och om outtalade värderingar – de som på sätt och vis skvalpar under ytan. Man ska inte glömma att det här är Sigmund Freuds hemland, där mycket förblir sagt mellan raderna. Freuds föräldrar var för övrigt från Galizien, den del av dagens Ukraina som åren 1772–1918, under dubbelmonarkins tid, tillhörde Österrike.

Omvalet av den sittande presidenten, Alexander Van der Bellen, borde egentligen vara en formalitet efter att han under sin mandatperiod guidat landet genom pandemi och regeringskriser. Sedan han svors in 2017 har landet gått igenom ett nyval och svurit in tre förbundskanslers.

Nyvalet skedde på grund av den stora Ibizaskandalen 2019, som orsakades av det högerpopulistiska FPÖ. Året därpå fick förbunds­kansler Sebastian Kurz från det konservativa ÖVP avgå, på grund av en stor korruptionshärva rörande bland annat förfalskade opinionsundersökningar.

Men nu är det andra vindar som blåser, pandemin och kriget har förändrat läget.

Framförallt handlar det om kampen mellan etablissemanget och anti-etablissemanget.

Walter Rosenkranz från FPÖ har sagt att han ska upplösa regeringen om han blir president, om man envisas med att hålla fast vid sank­tionerna mot Ryssland. Samma budskap återfinns hos flera av de andra uppstickar­kandidaterna.

Författaren och journalisten Hans Rauscher skrev helt nyligen ett inlägg i dagstidningen Der Standard, med rubriken, ”Gud bevare Österrike” om de sex ”modiga och okonven­tionella” motkandidaterna till Van der Bellen: Michael Brunner, Gerald Grosz, Heinrich Staudinger, Tassilo Wallentin och Dominik ”Marco Pogo” Wlazny.

Tre av dem vill upplösa regeringen, även om det skulle utmynna i ett fiasko. Tre vill lämna EU. Fyra vill inte ha sanktioner mot Putin. En ser en våg av döda till följd av covidvaccinet och en tror inte på klimatförändringar.

Här ska infogas att utmanaren Dominik Wlazny står utanför allt detta, han är läkare och kabaréartist som för ett slags satirpolitik med sitt Ölparti.

”Vi vet att avtal med Ryssland kan löna sig”, säger journalisten och historikern Barbara Tóth.

Journalisten och historikern Barbara Tóth är något av ett politiskt orakel. Med en doktorsavhandling om en skandal inom FPÖ på 1980-talet och en bok om den tidigare förbunds­kanslern Sebastian Kurz i bagaget kallas hon ofta in som expert i ORF, Österrikes public service. Hon är även skribent på den vänsterorienterade tidskriften Falter.

Nu träffas vi för en frukost på marknads­platsen Naschmarkt. Hon kommer direkt från en tv-studio, där hon uttalat sig om presidentvalet:

– Presidenten är vår pseudo-monark, en moralisk instans och viktig, eftersom han i svåra situationer kan och bör agera i kulisserna. Valet kommer att bli ett mått på hur polariserat landet är. Framförallt handlar det om kampen mellan etablissemanget och anti-etablissemanget.

Senast Österrike skulle välja president var en segdragen historia. I den första val­omgången i april 2016 åkte kandidaterna från de stora partierna SPÖ och ÖVP ut. Kvar blev den EU-vänlige Alexander Van der Bellen, oberoende kandidat med ett förflutet som partiledare för De gröna, och FPÖ:s Norbert Hofer, som hade ett mer nationalistiskt program.

Att Hofer fått flest röster i den första omgången satte igång en orosvåg hos bland annat överlevande från Förintelsen. För vad skulle det innebära om Österrike fick en statschef vars parti grundats av gamla nazister?

Efter några turer med ogiltigförklarade valsedelskuvert stod det i december klart att Van der Bellen segrat. ”I det här fallet har etablissemanget – som än en gång ingrep för att blockera, göra motstånd mot och förhindra förnyelse – vunnit”, sa den dåvarande kampanjledaren Herbert Kickl till tv-kanalen ORF. Förra året valdes han till ledare för sitt parti.

2017 fick FPÖ en ny chans till inflytande. Då bildade man regering tillsammans med det konservativa ÖVP, som under Sebastian Kurz styre hade antagit en mer populistisk inriktning, med migration som huvudfråga. Regeringstiden kom att innebära att FPÖ:s bagage kom upp till ytan, både interna antisemitiska skämt och passningar till Hitlertysklands retorik blev synliga.

Ändå satt man kvar i regeringen fram till Ibiza-affären 2019, då det uppdagades att FPÖ:s partiledare, tillika vice förbundskansler Heinz-Christian Strache under alkoholstinna möten med vad man trodde var en rysk oligarks sändebud varit beredd att sälja ut landets säkerhet, om FPÖ fick hjälp med rösterna i valet. Det diskuteras även införandet av en mediepolitik likande den i Ungern.

Den politiska eliten måste bearbeta sitt förhållande till Ryssland, här är fortfarande mycket ouppklarat.

Österrike är ett land där det politiska livet allt som oftast får absurda, rent av komiska, drag. Därför är också satiren i landet stark. Men ibland överträffar verkligheten dikten. Att förbundskanslern Karl Nehammer (ÖVP) i april besökte Vladimir Putin i Moskva för att samtala om kriget utlöste hård kritik från flera EU-stater. Själv menade Nehammer att det varit viktigt att träffa både Zelenskyj och Putin.

Och att den före detta utrikesministern Karin Kneissl, numera bosatt i södra Frankrike, i mars 2022 kallade sig för politisk flykting i den tyska tv-kanalen RTL, och menade att hon varit tvungen att lämna sitt hemland, där hon har ett ”arbetsförbud”, vilket kan te sig aningen magstarkt. Kneissl som för övrigt hade Putin som gäst på sitt bröllop 2018. En bild från bröllopet blev viral, där hon tackade för dansen genom att falla på knä.

På Naschmarkt hopar sig molnen utanför fönstren, jag beställer in ännu en kaffe. Barbara Tóth berättar att det sedan länge funnit starka band mellan FPÖ och Ryssland, något som är mycket problematiskt. FPÖ har haft ett vänskapsavtal med Putins parti ”Enade Ryssland, som dock inte förnyats sedan 24 februari. Och FPÖ-medierna, som kanalen AUF, sänder Rysslandspropaganda. Men även andra delar av samhället är invecklade i ryska affärer.

– ÖVP, framförallt näringslivet och industrin, har naturligtvis gärna försett sig med billig rysk gas och tittar bort när Putin återigen marscherar in någonstans. Samma sak inom SPÖ. Den politiska eliten måste bearbeta sitt förhållande till Ryssland, här är fortfarande mycket ouppklarat.

– Jag tror att nytänkandet och bearbetandet börjar när vi inser att vi byggt upp vårt välstånd de senaste årtiondena på rysk billig gas, i tron att det säkert går bra.

Men det är inte bara den ryska gasen som ligger bakom de djupa banden mellan Österrike och Ryssland.

Under andra världskriget stred Österrike på Hitlertysklands sida. Detta eftersom landet ”anslutits” till Tredje riket 1938, när tyska trupper marscherade in. Stora delar av befolkningen accepterade detta välvilligt.

Efter kriget var Österrike ockuperat av segermakterna i ett decennium. När landet till sist ombildades 1955 var tanken att det skulle förbli neutralt, utgöra ett slags buffertzon mellan öst och väst. Trots att man befunnit sig på Nazitysklands sida, betraktades man som det första offret och slapp därför både att delas och hamna bakom järnridån. Allt detta hade förhandlats fram, framförallt med Sovjetunionens goda vilja.

Personligen tycker jag att vi borde överge neutraliteten, eftersom den ändå är en chimär.

Sedan 1995 är Österrike ett EU-land, man gick med i unionen samtidigt som Sverige, som är en förebild i flera frågor. Men in i Nato vill man inte, neutraliteten är oantastlig och att man är omgiven av Nato-länder anses räcka för att trygga den egna säkerheten.

– Neutraliteten är inget tema i valrörelsen, ingen politiker tar sig an frågan, neutraliteten är så djupt rotad i vår mentalitet, som positiv, viktig och en garant för säkerhet – även om så inte längre är fallet. Det är paradoxalt och absurt, men så är det, säger Barbara Tóth.

– Personligen tycker jag att vi borde överge neutraliteten, eftersom den ändå är en chimär. Och vi framstår som särlingar i Europa om vi förlitar oss på att andra ska hjälpa oss. Dessutom har vi sparat in på försvaret så mycket att vi knappast kan försvara oss själva om det skulle bli allvar. Vi har även svårt att medverka inom ramen för EU-uppdrag. Allt är rätt pinsamt.

Tóth menar att det i Österrike finns en tradition av att ha gynnsamma förhandlingar med Ryssland, att neutraliteten kan ses som en gåva av ryssarna. Förhandlar man med dem finns det något att hämta, men då får man inte anta en alltför kritisk attityd:

– 1969 slöt Österrike ett stort gasavtal med Sovjetunionen, ett år efter Pragvåren. Då tittade man åt andra hållet. Så vi vet att avtal med Ryssland kan löna sig.

Frukosten på Naschmarkt är till ända och jag grabbar jag tag i mitt paraply, knyter sjalen om halsen och promenerar mot innerstaden.

Presidentvalet lämnar inte särskilt många spår i Wien, förutom att det finns valplakat uppsatta på strategiska platser. Framförallt för den sittande presidenten som via natursköna bilder i Alperna, eller allvarlig vid ett skrivbord signalerar: ”Förnuft och stabilitet i stormiga tider” och att ”Hålla ihop gör oss säkrare”. Någon enstaka för huvud­motståndaren, Walter Rosenkranz med budskapet att ”Återta friheten” syns också till. Inga för de partilösa uppstickarna.

I enlighet med österrikisk politisk sed är Alexander Van der Bellen förhållandevis osynlig i valet, en sittande president brukar inte medverka i tv-debatter eller liknande. Det brukar helt enkelt vara så att en fungerande president automatiskt blir omvald ytterligare en sexårsperiod, innan det är dags för nästa att ta vid. Av den anledningen har de stora partierna, som socialdemokratiska SPÖ och de konservativa ÖVP, inte några kandidater till presidentposten.

Trots det grå vädret går jag en omväg, förbi slottet Belvedere, där det österrikiska statsfördraget undertecknades 15 maj 1955, av segermakterna Sovjetunionen, Stor­britannien, USA och Frankrike. Det var här det slogs det fast att Österrike skulle vara en neutral och självständig nation. Duggregnet äter sig in i nacken när jag sneddar genom slottsparken, för att sedan eskalera när jag kommit ut vid Schwarzenbergplatz.

Regnet forsar över det tjugo meter höga ryska segermonumentet som står här sedan 1945, på den plats som mellan 1946 och 1956 hette Stalinplatz. Så även över den mur som omgärdar det, som sedan i mars är målad i den ukrainska flaggans färger. Ett privat initiativ av grannen, palatset Schwarzenberg.

Ryska ambassaden kommenterade målningsaktionen med att på Twitter påminna österrikarna om att Ukraina och Ryssland kämpade sida vid sida mot fascismen – vilket är en hänvisning till samtidens retorik, att Rysslands ska ”avnazifiera” det påstått fascistiska Ukraina.

Österrike har aldrig varit ett traditionellt västeuropeiskt land.

Det ryska segermonumentet restes till minne av de 17 000 soldater från Röda armén som dog i slaget vid Wien i slutet av andra världskriget. Sedan Rysslands annektering av Krimhalvön 2014 har det diskuterat hur tidsenligt monumentet egentligen är.

Den mäktiga Stefansdomen tornar upp sig över Wiens centrala delar.

Den mäktiga Stefansdomen tornar upp sig över Wiens centrala delar. Foto: Vadim Ghirda / AP

Jag promenerar vidare, passerar Stefansdomen, Wiens stolta katedral mitt i staden. Utmed kyrktornet hänger en gul-blå banderoll med orden ”Stop War”. Visst finns det en solidaritet här, och samhörigheten med östra Europa går hundratals år tillbaka i tiden. Talesättet lyder att det generellt inte finns några ”riktiga österrikare”, alla är uppblandade ungrare, tjecker, judar, slovener, slovaker, polacker eller turkar.

Den habsburgska monarkin var ett på många sätt fungerande projekt, där flera minoriteter fick utrymme. Att ta emot de som flytt från Ukraina ses för många som en självklarhet. Oavsett politiken är och förblir Österrike ett invandringsland.

Österrike har sedan länge traditionen av att utgöra en mötespunkt mellan öst och väst. Numera ligger George Soros Central­europeiska universitet i Wien, sedan det fått stänga i Ungern, och det betydelse­fulla Institut für die Wissenschaften vom Menschen förenar väst och det forna öst genom samarbetsprogram och stipendier.

Under kalla kriget skedde många inter­nationella toppmöten och förhandlingar i Wien, och här återfinns även många internationella institutioner. FN-staden intill Donauinsels badstränder, som även hyser Internationella atomenergiorganet, är en mäktig påminnelse om att det här är en stad där utbytet stater emellan pågår – officiellt och inofficiellt.

Ett stenkast från Stefansdomen ligger det klassiska konstnärscaféet Eiles. Här träffar jag statsvetaren Natasha Strobl, precis hem­kommen från Tyskland där hon föreläst. På svenska är hon aktuell med ”Radikaliserad konservatism” (Bokförlaget Atlas, över­sättning: Hillevi Jonsson) där hon med utgångspunkt i bland annat Sebastian Kurz och Donald Trumps politik beskriver hur etablerade partier anammar ett högerradikalt språkbruk, kopierar dessa partiers förhållande till bland annat medierna och sanningen.

”Österrike har aldrig varit ett traditionellt västeuropeiskt land”, säger hon. ”Vi har alltid haft en stark bindning österut, och mot Balkan”.

Sebastian Kurz var den yngsta förbundskanslern i Österrikes historia när han valdes 2017.

Sebastian Kurz var den yngsta förbundskanslern i Österrikes historia när han valdes 2017. Foto: Lisa Leutner / AP

Hon menar att EU-inträdet gjorde landet mer västorienterat, men att kopplingen till de fyra Visegradstaterna Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen under Sebastian Kurz styre blev starkare, särskilt i migrations­politiska frågor. Och att Kurz hade Viktor Orbán som en stor förebild.

Tidigare var Natacha Strobl även aktiv på Twitter men det har hon pausat eftersom det gav upphov till alltför för mycket angrepp. Att läkaren Lisa-Maria Kellermayr begick självmord i somras, efter en massiv våg av hat och hot på grund av hennes öppna stöd för covidvacciner och restriktioner, gav Strobl en tankeställare.

– När man skriver om feminism eller antirasism kommer trollen på en gång, i flock, och de beter sig fruktansvärt. Är det en strategi? Ryska botar? Man vet inte.

– Hatarna är anonyma och de kommer med det vanliga: angriper utseendet, kommer med förolämpningar. Men när jag började få uppmaningar att ta livet av mig, med hänvisningar till Kellermayr, då kände jag att det var dags att förflytta mig från skottlinjen.

Valaffisch för Alexander Van der Bellen på en lyktstolpe i Wien.

Valaffisch för Alexander Van der Bellen på en lyktstolpe i Wien. Foto: Theresa Wey / AP

Strobl började sin bana med att skriva om den identitära rörelsen, som startade 2012 i Frankrike, men även finns i Österrike. Högerextrema yngre män som vill starta en kulturrevolution från höger. Detta gjorde att hon hotades, även med bild, under hashtagen ”Linkeweiberausknocken” – en uppmaning att ”spöa upp vänsterkvinnor”. Om presidentvalet säger hon:

– Problemet är att vid sidan om Van der Bellen finns många personer med höger­extrema, människofientliga åsikter och konspirations­teoretiker och dessa personer utnyttjar valet för sina egna åsikters skull. För dessa är teman som Ryssland och flyktingarna mycket viktiga.

Presidentvalskandidaterna Michael Brunner, Gerald Grosz, Heinrich Staudinger och Tassilo Wallentin kommer alla, på olika vis, ur den informella rörelsen som kallas för Schwurbler. Uttrycket är nedsättande, betyder ungefär ”svamlarna”, och är en motsvarighet till uttrycket Querdenker, motvallstänkare, som används i Tyskland. Under pandemin har grupper som egentligen inte har något med varandra att göra förenats under paraplybeteckningen Schwurbler.

Det har arrangerats demonstrationer mot regeringens hantering av pandemin, som samlat tiotusentals. Österrike var ett land som flera gånger gick in i lockdown och även fattade beslutet att införa allmän vaccinationsplikt, vilket väckte stort motstånd. Det har även skett samman­drabbningar med polisen i samband med demonstrationerna.

Under pandemin har FPÖ försökt suga upp coronaskeptikerna och uppträtt mycket radikalt.

Natacha Strobl förklarar hur demon­stranterna kommer från många små grupper som samlas i svärmar kring olika teman. Och hur dessa sedan snabbt faller sönder, för att sedan åter igen enas i en ny fråga.

I demonstrationstågen förenas högerextrema skinnskallar, missnöjestänkare, antroposofer och andra alternativ­medicinare. Men även mammor med barnvagnar och ett ekologiskt patos. Tron på alternativa medicinska metoder är stark i landet – man kan få aromaterapi utskrivet av läkare – och det ekologiska jordbruket har en viktig ställning.

De stränga coronarestriktionerna ledde till omfattande protester.

De stränga coronarestriktionerna ledde till omfattande protester. Foto: Lisa Leutner / AP

Men anti-vaccinrörelsen har även andra rötter än de rent esoteriska. Tvivlet på vetenskapen är sammanflätat med nationalsocialismens motstånd mot den etablerade vetenskapen, och därigenom även mot de judar som innehade läkaryrket och var verksamma inom akademien. Det anti-vetenskapliga blev ett sätt att smyga in antisemitismen.

Men i nuläget är det framförallt Ryssland som står på agendan för dessa subgrupper, med idéer som att Nato är skyldiga till kriget i Ukraina och att Zelenskyj är en skådespelare kontrollerad av USA.

Av de etablerade partierna var det framförallt FPÖ som drev den vaccinskeptiska linjen. Men kan man verkligen ta partiet på allvar nu, efter alla skandaler?

Natascha Strobl

Natascha Strobl Foto: Nurith Wagner Strauss

Natascha Strobl svarar, att man alltid måste ta dem på allvar.

– Efter Ibiza-skandalen behövde man lite tid att stabilisera sig. Under pandemin har FPÖ försökt suga upp coronaskeptikerna och uppträtt mycket radikalt.

– Precis dessa grupper vill Walter Rosenkranz nu också vinna över, det är därför han så hårdnackat hotar med att upplösa regeringen. Om detta skulle ske skulle det utlösa en statskris. Vilket Österrike haft nog av de senaste åren, med eller utan FPÖ.

När man skriver om Österrike kan man inte förbise kulturen, som är djupt sammanlänkad med landets identitet. Nobelpristagaren Elfride Jelinek kommenterar ofta samtiden via sina texter.

I ”Ukraina”, publicerad på hennes hemsida i våras, riktar hon sig till ryssar som hon inte känner. Hon manar dem att vakna upp, se genom propagandan:

”Fram till nu kan jag bara säga, att om ni tror mig, jag är ju bara en tillfällig medåkare, och vapen har jag inga: Protestera! Säg sanningen! Även ert land kommer att behöva blöda. Det är inga nationalister eller nynazister, som er ledare hävdar, i Ukrainas armé, där många frivilliga kämpar för första gången med ett gevär i händerna. Och även på er sida är det också ofta unga män, som inte själva vet vad de gör.”

Det är en text som vädjar till läsaren att stanna upp och se sanningen – något som även österrikare kan behöva påminnas om.