DEBATT – ”Om domstolarnas bevisbedömning och värdering” av jur. dr Olle Ekstedt f.d. hovrättslagman.

Domstolarnas bevisbedömning har i senare tid utsatts för kritik. (Se t.ex. Bergstedt DJ 2022-08-29.)

Man har reagerat på utgången i en del rättsfall. Riksåklagaren har i oktober 2021 överklagat avgörandet i det s.k. Märstamordet på grund av hovrättens bevisbedömning och Högsta domstolen har ännu inte bedömt frågan om prövningstillstånd.

I Märstafallet hade en man kommit på elsparkcykel till en busshållplats och skjutit en annan man. Vittnena kunde inte identifiera gärningsmannen.

En man greps som misstänkt på grund av flera indicier som att han hade en jacka hemma av samma slag som man sett på gärningsmannen och att det fanns hans DNA på den liksom blod från offret och krutspår.

Hovrätten menade att en annan okänd gärningsman inte kunde uteslutas även om någon möjlig sådan inte kunde anges. Riksåklagaren har hävdat att fallet är ett typfall av den moderna brottsligheten och att det lämpar sig väl för ett principiellt avgörande av hur man skall bedöma rimliga alternativa förlopp i stället för det som bevisningen närmast talar för.

Rättstillämpningen i senare tid har flera andra fall än Märstafallet där bevisvärderingen kritiserats.

Kritik mot rättsfall brukar avfärdas med att det bara är enstaka avgöranden också så händer inget mer. Inte ens Quickaffären ledde till någon saklig åtgärd trots att mannen dömts oskyldig i åtta fall. Det tillsattes en kommission som skulle undersöka om det förelåg något ”systemfel” i rättsväsendet. Den frågan besvarades nekande fast det måste tyckas märkligt att det inte är något fel på ett rättssystem som kan leda till att en oskyldig döms för mord åtta gånger.

Frågan är emellertid om man inte bör se kritik mot rättsliga avgöranden i ett större sammanhang med fokus på bevisbedömningen.

På 1970-talet dominerade den intuitiva bevisbedömningen. Den innebar att domaren gjorde ett tankemässigt övervägande av vad den samlade bevisningen talade för. Metoden kunde visa sig i uttalanden som: ”Asch, det är ju klart att det var han som gjorde det.” En domare kunde hävda att han under alla förhållanden dömde bara när han var ”övertygad” i skuldfrågan Tänkesättet har emellertid svåra felkällor. Det är lätt att man i tankarna fäster för stor vikt vid vissa bevismoment och undervärderar andra. Högsta domstolen har tidigare knappast haft någon ledning att ge även om man tog upp mål där det såg feldömt ut ända till 1972 års lagändringar.

I litteraturen var det Per Olof Ekelöf (1906-90) som tog sig an bevisningsproblemen i sin serie läroböcker titulerade Rättegång som gavs ut häftesvis med början på 1950-talet och i fortlöpande revideringar. Han skriver att bevisvärderingen var det svåraste ämnesområdet i bokserien. Ekelöf famlar omkring i sina versioner i fråga om bevisvärdets grund. Han funderar över frekvenser av faktorer vilket dock inte fungerar eftersom man aldrig hittar de likheter i bevisfaktorer som fordras. Han funderar över kausalitetens betydelse och är här på rätt spår såvitt gäller vissa bevistyper. Mest energi lägger han på frågor om sannolikhet och presenterar olika illustrationer som visar att han utan att meddela det arbetar med faktorer hörande till den matematiska sannolikhetsberäkningen. Det är något annat än vad man annars menar med sannolikhet som då är ett uttryck för fria bedömningar av vad som är antagligt eller troligt. Den matematiska sannolikheten passar inte för rättsliga bevisbedömningar eftersom den innehåller beräkningar av vad som skall hända och inte av vad som redan har hänt. Det är denna skillbnad Tage Danielsson raljerar om i sin visa om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Dessutom har bevisfaktorerna i brottmål inte sådana numeriska värden att det går att räkna matematiskt med dem. Ett justitieråd avfärdade också Ekelöfs teorier vid ett föredrag med kommentaren: ”Så tänker ju inte vi som domare.” Ett undantag gäller för faderskapsmål. Där räknar man med blodegenskaper och deras möjliga blandningar hos barnet. Ekelöfs stora mångåriga mödor med bevisvärderingen har sålunda kommit att sakna betydelse för den rättsliga verksamheten på grund av dålig anpassning till verkligheten. Det har också skrivits en del andra teoretiska framställningar som saknat betydelse i praktisk verksamhet.

En större betydelse kan tillmätas tankarna som lanserades av pedagogikprofessorn Arne Trankell (1919-84). Han är känd för sin sakkunnigutredning i målet om Ölandsbränderna publicerad 1959. Han har också skrivit boken. Vittnespsykologins arbetsmetoder 1963. Man kan säga att han skapade utgångspunkter för en analytisk arbetsmetod i bevisbedömningen. Innebörden är att varje bevis analyseras till sina uppkomstbetingelser och att bakgrundsfakta beaktas. Intresset för bevisfrågorna ökade under Trankells tid och vittnespsykologer kom att anlitades flitigt i framför allt mål om sexuella övergrepp mot barn. Förfarandet kom dock att urarta under årens lopp och Högsta domstolen satte till slut ett stopp (NJA 1992 s.446).

En utvecklingslinje kan också hänföras till det ökade intresset för Europakonventionen på 1980-talet och framåt med betoning på kravet på ”rättvis rättegång”

Ett exempel på läget i rättstillämpningen är Svea hovrätts dom 1989 i Palmemålet då Krister Petersson frikändes (dom 1989-11-02 nr DB 183 i mål B 1952/89). Bevisningen utgjordes till stor del av uppgifter från Lisbeth Palme om mannen hon iakttagit på mordplatsen. Som utgångspunkt för bedömningen redovisar man den s.k. Devlinkommissionens rapport från England som tillkommit med anledning av ett fall där en oskyldig person dömts med stöd av vittnesuppgifter som senare visat sig vara felaktiga. Rapporten redovisar problem med felkällor i vittnesuppgifter.

Man kan säga att hovrätten verkar något yrvaken i sin anknytning till det engelska fallet. Frågorna om felkällor i muntliga utsagor var välkända från den inhemska diskussionen sedan flera år. I hovrätten uppträdde också vittnespsykologen Astrid Holgersson som kunde redovisa alla de psykologiska rönen. Hovrättens metod var att analysera Lisbeth Palmes uppgifter med beaktande av alla felkällor som kunde föreligga och hovrätten kom till att hennes uppgifter inte kunde läggas till grund för bedömningen på grund av alla riskerna för fel. Det är alltså en ganska ensidig inriktning på vad som kunde leda till fel. Det saknas bedömningar av om det faktiskt förelåg sådana fel som ansågs kunna föreligga. Dessutom saknas det i stort sett positiva bedömningar av vad som kunde vara rätt i utsagorna. När hovrätten lägger sådan intellektuell och analytisk kraft på att finna alla möjliga möjligheter till fel hur abstrakta de än är blir en utsaga i stort sett värdelös hur klar den än är i utgångsläget.

Det finns domar där man kan se hur domstolen i likhet med förfarandet i Palmemålet lagt ner all möda på att hitta alternativa förklaringar till händelser som åberopats som fällande bevis varvid man i stort sett underlåtit att överväga om alternativen rimligen föreligger. Märstafallet är ett exempel. Även i sådana fall kan det bli omöjligt att alls bevisa något i fällande riktning.

I rättspraxis har också observerats fall där domstol underlåtit att göra en sammanvägd bedömning av enskilda bevis som var för sig ansetts otillräckliga. Man kan illustrera frågan i ord. Säg att man har tre bevis som alla pekar i tre olika riktningar och att den fällande riktningen finns i alla tre bevisen. De tre bevisen blir då tillsammans starkare än varje enskilt bevis för sig. Det är en bedömningsfråga hur högt man vill uppskatta det gemensamma bevisvärdet. Ökar man antalet enskilda bevis till fyra eller fem eller mer ökar också det samlade bevisvärdet. Resonemanget finns i matematisk form i läran om den matematiska sannolikhetsberäkningen. Det är också sedan gammalt känt i den verbala formen vilket man kan läsa om i den klassiska problemorienterade deckarlitteraturen, t.ex. hos John Dickson Carr från 1930-talet och framåt.

Full bevisning i brottmål skall enligt ett formelartat uttryckssätt innebära att det är ställt utom rimligt tvivel att det gått till så som anklagelsen lyder och inte på något annat sätt.

Uttryckssättet kom in i svensk diskussion på 1980-talet inspirerat av engelsk-amerikanska uttryckssätt (beyond reasonable doubt). Man brukar säga att allting i och för sig är möjligt och att allting kan inträffa men att det inte alltid är rimligt att det faktiskt inträffat.

En vanlig invändning mot anklagelsen i brottmål är att det är ”en okänd man” som utfört gärningen och sedan försvunnit. Så är det också i Märstafallet.

Domstolen har i sådana fall att bedöma rimligheten hos påståendet om den okände mannen som varit i farten igen.

Detta krav på rimlighet innebär att det skall göras en bedömning som det inte kan ges några riktlinjer för. En viktig grund för bedömningen är den allmänna erfarenheten av mänsklig verksamhet och mänskligt beteende.

Det finns emellertid tecken på att domstolarna viker undan för kravet på de osäkra bedömningar som rimlighetsregeln kräver. I stället kan man observera att domstolarna har starka krav på enkelhet och tydlighet i bevismaterialet.

Man brukar tala om att domstolarna tillämpar en kamrersmetodik som innebär att bevisen skall vara närmast siffermässigt enkla och säkra.

Det finns alltså många bedömningar som måste göras inom bevisvärderingen i domstol. Det brukar sägas att det inte är något problem om bevisbedömningarna leder till frikännanden i stor utsträckning.

Man menar att rättskipningens syfte inte är att så många som möjligt skall dömas och att det under alla förhållanden är bättre att en skyldig blir frikänd än att en oskyldig blir dömd.

Frågan är emellertid mer komplicerad. Rättssystemet måste fungera som ett led i brottsbekämpningen och även bevisfrågorna bör anpassas efter verkligheten i samhället. Högsta domstolen kan i sina fall ge klarhet när det uppkommit problem.

Den största svagheten med Högsta domstolen är emellertid att den bara tar upp enstaka fall långt efter det att problem visat sig och att det är oförutsebart när ett fall kan bli behandlat där.

Erfarenheten säger att problem av här behandlat slag inte kan lösas med enkla medel, bl.a. på grund av det motstånd som finns på ansvarigt håll att ta itu med dem. Vad som däremot kan göra nytta är att det förs en öppen diskussion med inlägg från olika håll och en uthållighet i tiden.

Därigenom hålls kunskapen vid liv och ökar om att det finns problem. I diskussionerna kommer det fram förslag till förbättringar och lösningar.

Ett effektivt bidrag till kunskaperna om problem och lösningar är att man skapar en domarakademi som arbetar självständigt. Det finns förvisso något som kallas domstolsakademi.

Det är emellertid bara en avdelning i Domstolsverket som administrerar den kursverksamhet som bedrivs. Vad Sverige behöver är i stället en domarakademi som är en självständig institution.

Sådana organisationer finns i andra länder i Västeuropa. I domarakademin skall det finnas ett antal anställda personer som kan vara ledare på de rättsområden där sådan ledning är värdefull.

Ledningen kan bestå i att kunskap samlas för olika frågor inom rättsväsendet med utbildningar och fortlöpande kontakter med domarpersonal och att den öppna diskussionen stimuleras.