" Den svenska kolonin Saint Barthélemy existerade i nästan ett sekel. År 1784 avstod en av den franske kungen Ludvig XVI :s ministrar Saint Barthélemy till Sverige i utbyte mot handelsrättigheter i den svenska hamnen i Göteborg . Det svenska styret varade till 1878 då fransmännen återköpte ön.

Efter problem som upplevdes av tidiga franska nybyggare, koloniserades Saint Barthélemy framgångsrikt av franska sjömän 1763. Attraherad av öns välstånd under det amerikanska frihetskriget gick Gustav III av Sverige med på att byta ut franska handelsrättigheter i Göteborg mot svensk kolonisering av ön. ö. Utöver sina sötvattenkällor producerade ön måttliga mängder bomull, socker, kakao, tobak och frukt samtidigt som den lovade betydande intäkter från handel genom sin naturliga hamn på öns västkust.

Den 1 juli 1784 blev ön svensk besittning. Kungen underrättade Sveriges hembygdsråd om förvärvet den 23 augusti. Den 1 september utsågs svenska ämbetsmän under ledning av Salomon von Rajalin (1757–1825), öns förste svenska landshövding, att administrera ön. De seglade från Göteborg den 4 december 1784 på fregatten Sprengtporten, anlände till Saint Barthélemy den 6 mars 1785. I januari 1785 hade redan de svenska köpmännen Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen anlänt för att anlägga en handelsplats med lager. På den tiden hade ön en befolkning på cirka 750, varav 281 var afrikanska slavar. Franska talades på landsbygden medan engelska talades i huvudstaden. Endast 3-4 % av befolkningen var av svensk härkomst.

Svenskt styres historia

Den 7 mars 1785 överlät den franske kommendanten Chevalier de Durant auktoriteten till von Rajalin som den 16 april 1785 införde skattefri handel för besökande fartyg. Den 7 september etablerade han Saint Barthélemy som en frihamn . Den franska hamnen La Carénage döptes om till Gustavia efter den svenske kungen.

Från den 28 augusti 1786 ingick slavhandeln i ett kungligt brev och den 12 mars 1790 fastställdes skatteregimen för transporter av västafrikanska slavar. [6] Mellan en tredjedel till hälften av Saint Barthélemys befolkning var registrerade slavar år 1819 (uppskattningar är mellan 1 283 och 2033 slavar). Den 31 oktober 1786 etablerades Svenska Västindiska kompaniet på ön med ansvar för att underhålla hamnen och anställa svenska tjänstemän. I slutet av seklet besökte cirka 1 330 fartyg Gustavias hamn årligen.

I början av 1800-talet hade befolkningen vuxit till cirka 6 000, varav cirka 5 000 bodde i Gustavia. Från 19 mars 1801 till 10 juli 1802 ockuperade britterna ön. Veckotidskriften The Report of St Bartholomew publicerades från 1804 till 1819 och dokumenterade livet på ön under en period av 15 år. Efter upplopp mellan öns franska och engelska gemenskaper i september 1811 inrättades ett administrativt råd bestående av guvernören och sex tjänstemän den 25 september för att styra ön. Det gjordes också arrangemang för folklig representation inom en församling som sammanträdde vart tredje år. Handeln fortsatte att blomstra under kriget 1812mellan Storbritannien och USA när 20 % av den amerikanska exporten dirigerades via St Barthélemy.

1812 överlät den svenska riksdagen kolonin till kungen som hans privata egendom. En kolonialavdelning inrättades i kungens kansli och tullar och inkomster inbetalades till kungens Saint Barthélemy-fond. Intäkterna från 1812 till 1816 uppgick till omkring 1,9 miljoner kronor och från 1817 till 1830 till 1,8 miljoner kronor vilket gav ett totalt överskott på 2,2 miljoner kronor. 1839 förlorade Gustavia sin roll som frihamn. Därefter gav Sverige det nödvändiga ekonomiska stödet.

År 1840 dog cirka 300 när en feberepidemi drabbade ön, vilket minskade befolkningen till cirka 2 500. 1850 drabbades ön också av en svår torka.

I mitten av 1840-talet beslutade den svenska riksdagen att Saint Barthélemy åter skulle ingå under nationell förvaltning. Parlamentet avskaffade också slavhandel och slaveri på ön. En folkräkning i slutet av 1875 visade att det bodde omkring 2 300 på ön, varav 800 bodde i Gustavia. Det året seglade endast 399 fartyg till ön, varav 227 var från Storbritannien och 132 från Sverige.

Som ett resultat av ökningen av det ekonomiska stöd som krävdes för att administrera kolonin, försökte de svenska myndigheterna mellan 1868 och 1870 förhandla fram en försäljning av ön till USA . Förhandlingar inleddes också med Italien , men de avslutades efter att Sverige fick veta att Italien planerade att använda ön som straffkoloni. Senare, efter att Oscar II blivit kung, inleddes förhandlingar med Frankrike om öns återköp. Den 10 augusti 1877 undertecknades överlåtelseavtalet i Paris. Den ratificerades i Stockholm den 9 november 1877 och i Paris den 4 mars 1878. Affärspriset var 80 000 francs för svenska tillgångar och 320 000 francs för svenska tjänstemäns repatriering och pensionering. [9]Den 16 mars 1878 ockuperade fransmännen officiellt Saint Barthélemy.