Som den Djupa Statens stacklade paladin så är det bara att följa sina instruktioner...

Är det någon som på allvar ens överväger att Kristersson inte är stacklad, svaret är NEJ.

" Kristersson har gjort det bra. Här har han varit skicklig, enveten, noggrann, inte lämnat något åt slumpen. Under hela valrörelsen har vi, gång på gång sett honom stå med den där lite brydda uppsynen, med höjda, häpna ögonbryn. Och han har frågat sig, vad det verkar från hjärtat, hur det kan vara så svårt att begripa att det är helt RIMLIGT att samarbeta med SD. Ett parti med så starkt väljarstöd kan man inte avvisa, det vore inte demokratiskt.

Han har sagt det så många gånger, och alltid med samma liksom konfunderade ansiktsuttryck, som om världen blivit galen som ställer frågan och att han förvånad, nästan lite tagen på sängen, finner sig i att återigen formulera något som borde vara självklart för alla: Att samarbeta med SD är inte det minsta konstigt. Det är helt i sin ordning. Och hans vänner på högerkanten har åkt med på resan, inga problematiseranden över huvud taget hos Ebba Busch och Johan Pehrson, det är bara helt enkelt självklart att SD måste få en plats vid bordet.

Till slut trodde vi på dem. Det befängda upprepades så många gånger att det till slut upphörde att vara det. Ett långsiktigt, gediget normaliseringsarbete av M och KD och L och plötsligt blev frågorna om hur de över huvudtaget kunde samtala med ett parti med nazismen i sitt dna blev allt färre.

Högersidans bästa trick var att övertyga världen om att djävulen inte existerar.

Jag är lika lurad som alla andra... Jag känner inte ens den där kalla ilningen längs ryggraden som jag alltid gjorde förut

Och jag slås av att jag är lika lurad som alla andra. Jag läser i tidningarna hur man nu diskuterar om SD ska få en plats i regeringen eller om de bara ska vara regeringens stödparti, och märker att jag inte längre reagerar med avsmak, känner inte ens den där kalla ilningen längs ryggraden som jag alltid gjorde förut. Det finns en blindhet här som är obehaglig. Det är lite som när man skriver ett bokmanus, och man sitter och redigerar texten, går igenom den om och om igen, så många gånger att den till slut blir obegriplig, det går inte längre att se sunt på den, man vet inte längre vad den betyder. Lösningen i det läget är alltid – låt någon annan läsa texten utifrån. Man behöver nya ögon.

Så, i min egen förblindning vänder jag mig utåt för att få perspektiv. Vad säger utländsk press om det svenska valet? Amerikanska Politico skriver: ”SD, som i decennier stötts ut i svensk politik på grund av sina rötter i nynazistiska grupper, står nu för första gången på gränsen till verkligt inflytande i svensk politik, antingen inom en eventuell Kristersson-regering eller som stödparti till den”.

Jag läser och tänker: detta är alltså vad folk i utlandet läser om Sverige. Och då kommer ilningen av obehag tillbaka. Det är så kallt och rått, och det är – sant.

Reuters skriver: ”Det invandringsfientliga Sverigedemokraterna går om Moderaterna som Sveriges näst största parti och är störst i oppositionen – ett historiskt skifte i ett land som länge varit stolt över tolerans och öppenhet.”

BBC skriver om succén för SD som nu för första gången får reell politiskt inflytande. SD beskrivs som ett parti som ”föddes ur en nynazistisk rörelse”.

Den plötsliga klarsynen är rätt drabbande. Det har verkligen hänt; ett parti som föddes ur nazismen har inte bara blivit Sveriges näst största parti, utan välkomnas också in i det politiska etablissemanget av de högerpartier som det besegrat.

Jag ser en bild flimra förbi i utländsk press, en illustration som har publicerats i många tyska tidningar. Pippi Långstrump står och blickar upp mot en svensk flagga, där det gula korset flutit ut i det blå och bildar en svastika.

Det är så de ser på oss. Och här hemma är det som att vi fortfarande drömmer. Det är dags att vakna."