De båda bolagen har underrättats om att de kan komma att kontrolleras. Det innebär att de ska skicka in dokumentation till SGU i form av till exempel fakturor, transportdokument och en tredjepartsgranskning. Myndigheten kan även göra inspektion i bolagets lokaler. Om SGU upptäcker några missförhållanden uppmanar de bolaget att korrigera dessa. I vissa EU-länder finns utöver det även möjligheter att utfärda sanktioner, men inte i Sverige.

”Vi har inga påtryckningsmedel i form av viten i Sverige, däremot tror vi att svenska företag inte vill hamna på en sådan lista”, säger Peter Åkerhammar, men medger att det är oklart om SGU kommer offentliggöra uppgifterna. I nuläget omfattas de av sekretess, uppger han.

" Konfliktmineraler är ett stort problem på vissa platser i världen. Det handlar om brytning av bland annat tenn, tantal, volfram och guld, som ofta sker under svåra missförhållanden och kan finansiera väpnade grupper. I ett försök att stoppa det infördes en ny EU-lag i fjol, som innebär löpande tillsyn av större importörer av de utpekade mineralerna.

I Sverige är det myndigheten SGU som fått uppdraget och nu pågår den första kontrollen av fjolårets importer. Enligt dokument som Di tagit del av importerade 445 aktörer de aktuella mineralerna, varav 15 företag importerade tillräckligt stora mängder för att beröras av förordningen. Två av dem har importerat från områden på EU:s lista över konfliktdrabbade områden eller högriskområden. I båda fallen handlar det om volfram från Indien.

”Man får importera från de här områdena, men då måste man visa att det sker på ett korrekt sätt”, säger Peter Åkerhammar.

Volfram är en sällsynt mineral som används i bland annat verktyg och maskiner till gruvdrift. Vilka bolag som ingår i SGU:s kontroller omfattas av sekretess, men verkstadskoncernen Sandvik, som beskriver sig som världsledande leverantör av volframpulver, bekräftar att de kontaktats av myndigheten och att bolaget importerade volframmaterial från Indien i fjol.

EU:S KONFLIKTMINERALFÖRORDNING

Myndigheter ska utöva tillsyn av aktörer som importerar mer än en given mängd (från 30 kg till 4 miljoner kg) av konfliktmineralerna guld, tantal, tenn och volfram. Syftet är att främja ansvarsfulla inköp och öka spårbarheten i leverantörskedjan för att stoppa missförhållanden, brott mot mänskliga rättigheter och finansiering av väpnade grupper. Förordningen började gälla i januari i fjol och i år sker den första kontrollen av SGU.

Enligt presschefen Johannes Hellström rör det sig endast om sekundära råmaterial i form av skrot, som inte omfattas av förordningen. Han uppger också att materialet inte kom från de områden som EU pekat ut som riskzoner.

De båda bolagen har underrättats om att de kan komma att kontrolleras. Det innebär att de ska skicka in dokumentation till SGU i form av till exempel fakturor, transportdokument och en tredjepartsgranskning. Myndigheten kan även göra inspektion i bolagets lokaler. Om SGU upptäcker några missförhållanden uppmanar de bolaget att korrigera dessa. I vissa EU-länder finns utöver det även möjligheter att utfärda sanktioner, men inte i Sverige.

”Vi har inga påtryckningsmedel i form av viten i Sverige, däremot tror vi att svenska företag inte vill hamna på en sådan lista”, säger Peter Åkerhammar, men medger att det är oklart om SGU kommer offentliggöra uppgifterna. I nuläget omfattas de av sekretess, uppger han.

Förordningen har fått kritik för att vara verkningslös av flera skäl. Människorättsorganisationen Swedwatch pekar på att korruption gör det svårt att säkerställa dokumentationens äkthet. Den internationella organisationen Global Witness kritiserar även att lagen inte omfattar alla konfliktmineraler och helt saknar reglering av ädelstenshandel.

Kobolt, som är en viktig komponent i modern grön teknik, finns till exempel inte med på listan, trots att majoriteten utvinns i den konfliktdrabbade Demokratiska Republiken Kongo där den kopplats till brott mot mänskliga rättigheter och barnarbete. I fjol importerades hela 371 ton kobolt till Sverige, enligt Tullverket.

”Förordningen bygger på amerikansk lagstiftning som kom 2010, och då var inte koboltfrågan riktigt i ropet på det sätt som den blivit senare”, förklarar Peter Åkerhammar."