" I dag finns det nästan inga regler kring när politiker och deras tjänstemän sadlar om för att bli konsulter i näringslivet. Det riskerar att leda till så väl politikerförakt som korruption.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski väljer ut veckans mest läsvärda artiklar.

Efter ett riksdagsval är det inte bara många högt uppsatta politiker som byts ut. Även tjänstemän som statssekreterare, pressekreterare och politiskt sakkunniga kan snart behöva söka nya jobb. Och ofta rekryteras de inte till vilka arbeten som helst.

I våras skrev Dagens samhälle att Sverige lite i det tysta har utvecklat en fjärde statsmakt: påtryckarbranschen (23/3). Ökningen märks inte minst vid regeringsskiften då det numera går ”ett lämmeltåg från regeringskansliet”. Det betyder att personerna fortsätter med politik – fast från ”andra sidan”. Och övergångarna börjar bli rätt många.

När Göran Persson (S) checkade ut 2006 gick 56 procent av rådgivarna dit. 2014 gjorde 64 procent av alliansregeringens samma sak. Och av dem som till och med i fjol lämnat ett jobb hos S-MP-regeringen har 59 procent fortsatt till exempelvis pr-konsultfirmor.

Den sortens skiften behöver inte vara fel. Däremot har Sverige en historia av låg korruption, vilket lett till en aningslöshet som sannolikt är orsaken till att området är väldigt svagt reglerat. Som professor Ester Pollack, som tidigare forskat om lobbyism, förklarar är karenstiden bara max ett år och den rör statsråd och statssekreterare, men exempelvis inte politiska rådgivare.

Att komma till rätta med det här är inte bara något för den knusslige, utan ligger i allas intresse.

Dessutom visar DN:s granskning att systemet med Karensnämnden, som ska godkänna övergångarna, är ”tandlöst” – för att använda nämndens ordförande Anna Skarheds ord. Den säger sällan nej, utreder aldrig om någon låter bli att anmäla sig och utför inga kontroller.

Och varför skulle den göra det? Ex-politiker som inte följer lagen riskerar varken straff eller sanktioner. I stället bygger systemet – återigen med Skarheds ord – på att politikerna själva ska ha ett gott omdöme, vilket är lika önskvärt som naivt. Framför allt när själva syftet med ett regelverk är att styra upp situationen och på så sätt minska risken för både politikerförakt och korruption.

För den dagen väljare känner att politiker snarare jobbar på att se om sitt eget framtida hus än arbetar för samhällets och medborgarnas bästa, då minskar förtroendet för både politiker och det demokratiska systemet. Vidare är blotta misstanken att företag kan köpa politikernas nätverk och skaffa sig fördelar genom att betala för information inifrån regeringskansliet riktigt illa. Det problemet kan mildras om Sverige, precis som många andra länder, inför ett lobbyregister där möten mellan politiker och lobbyister redovisas.

Att komma till rätta med det här är inte bara något för den knusslige, utan ligger i allas intresse. Inte minst eftersom svängdörrarna kan komma att aktualiseras under hösten, när lämmeltåget från regeringskansliet kanske börjar gå"