Flera år sen på bollen dock...

BTW så var det ju även det där med radiokommunikationens roll..

" Ingen lär ha undgått att en av höstens stora valfrågor är den organiserade kriminaliteten – hur den skall bemötas, tämjas och helst krossas, vilka etniska grupper som är mest ansvariga och hur många poliser som behövs för att det skall bli ordning på torpet.

Det faktum att åtskilliga av våra potentiellt folkvalda av allt att döma inte har rent mjöl i påsen gör frågan desto mer spännande för oss valberättigade. Nyligen avslöjades således att 64 personer som kandiderar till politiska poster har kopplingar till den kriminella mc-miljön. Det rör sig om folk från flera partier, men Sverigedemokraterna är – föga förvånande – kraftigt överrepresenterade, detta trots att partiet officiellt hävdar att man vill göra det straffbart att delta i och stödja kriminella organisationer.

Inget nytt under solen, brukar det heta, men hur har relationerna mellan politiker och gangsters gestaltat sig i det förflutna? Finns det exempel på nära band mellan människor som bestämmer och människor som gör brott?

Rika senatorer knöt proletärer och andra fattiga romare till sig genom informella avtal

O ja, är det enkla svaret. Även i det fjärran förflutna finns det mängder av exempel, vilka med lätthet kan analyseras i allt från historieverk till rättegångsmaterial. Några av de mest kända exemplen härrör från Rom under senrepubliken, då Caesar, Pompejus och Crassus härskade över det framväxande imperiet samtidigt som kriminella ligor med band till politiska bossar gjorde livet osäkert i huvudstaden.

Rika senatorer knöt proletärer och andra fattiga romare till sig genom informella avtal: om de fattiga stödde senatorn i såväl konsulsval som gatukravaller lovade denne att hjälpa de fattiga med allt de kunde behöva. Det vill säga, ”patronen” beskyddade sina ”klienter” mot att dessa bistod honom och hans familj när han så krävde. De förmögna familjerna skaffade sig mängder av klienter, vilka kom till god nytta i konkurrensen med andra aristokrater. Det har träffande påpekats att systemet påminde en hel del om den maffiavärld som Francis Ford Coppola skildrade i Gudfadernfilmerna.

Ett annat känt exempel är kopplingarna mellan politiker och kriminella nätverk i de amerikanska storstäderna i början av 1900-talet. Se bara på Chicago. Medan Johnny Torrio, Al Capone, Dion O’Banion, Hymie Weiss och ”Big Jim” Colosimo kontrollerade stadens undre värld samspelade de med korrumperade och/eller opportunistiska politiker som ville ha lugn och ro, pengar och gynnsamma valresultat. I spetsen, utåt sett, för det politiska systemet i Chicago stod den korrupte borgmästaren ”Big Bill” Thompson, men hjärnan bakom honom var en förmögen och föga nogräknad invandrare vid namn Fred ”Poor Swede” Lundin.

Han var född i östgötska Västra Tollstad utanför Hästholmen, hade emigrerat till USA och arbetat sig upp till att bli Republikanernas partiboss i Chicago, där de många svenskamerikanerna utgjorde hans kärntrupp. Under en period satt Lundin till och med i kongressen i Washington. Det tillhörde Chicagos ironier att svensken ideligen refererade till sig själv (med östgötsk brytning) som ”I am just a poor Swede” (”jag är bara en stackars fattig svensk”), trots att han var rik som ett troll. Det var mycket tack vare Lundin och hans kontakter som Thompson kunde hålla sig kvar vid borgmästarämbetet i åratal, allt medan gangsterväldet bredde ut sig på gatorna.

Hans privata rikedom vilade på produktionen av enbärsdricka, vilken han hävdade hade allmänt hälsobringande egenskaper

Lundins maktbas utgick från en kombination av smarta affärer och ett klientsystem som inte stod de gamla romarnas efter. Hans privata rikedom vilade på produktionen av enbärsdricka, vilken han hävdade hade allmänt hälsobringande egenskaper. Dessutom profiterade han på att ordna jobb åt anhängare, särskilt inom stadens offentliga sektor, om de bara röstade som han ville. Poängen var att klienterna, efter att de blivit anställda, måste betala en del av lönen till Abraham Lincoln-förbundet, som kontrollerades av Lundin själv. Allt sammantaget tjänade Lundin stora summor och byggde upp en stark maktställning på affärerna och röstningsförfarandet.

Chicagogangstrarnas beroende av Lundin och Thompson blev uppenbart när de båda männen råkade i gräl 1922–1923 och den ”stackars svenskens” dagar som partiboss var till ända.

Det faktum att Lundin anklagades för att ha försnillat skattepengar gjorde inte saken bättre, trots att han lyckades bli frikänd. Oenigheten inom partiet gynnade fienden, det vill säga Demokratiska partiet, som segrade i borgmästarvalet. Ny politisk ledare i Chicago blev William Emmett Dever, som vägrade samarbeta med gatans kungar.

När den nye borgmästaren stundom kallades ”Decent” Dever var det inte ironiskt menat – han var verkligen, till skillnad från Lundin, en hederlig karl, och han krävde att hela administrationen följde honom i spåren längs den smala men korrekta myndighetsvägen."