" Socialdemokraterna går till val på Magdalena Andersson, så mycket är klart med en vecka kvar till valdagen. Men vad partiet vill göra om strategin lyckas är allt annat än uppenbart.

För ett ögonblick går det förstå. Det är en brant amfiteater i ett av universitetshusen i Linköping, säkert 300 studenter som trängs på avsatserna och långt därnere en 55-årig partiledare i blå klänning och vit kofta.

Hon ser mycket liten ut.

Hon har pratat en kvart ungefär.

Om kriminalitet, välfärd och klimat, sina ”tre prioriteringar”. Om att ”hon vaknar varje morgon för att hon älskar Sverige”.

Nu ska det bli frågor.

Det är en tjej uppe till vänster i publikhavet som får ordet:

– Socialdemokraterna uppfyller bara fem av Naturskyddsföreningens 22 förslag för klimatet. Varför är det så?

En given fråga i akademisk miljö valåret 2022.

– Vi socialdemokrater har höga ambitioner i klimatarbetet, säger Magdalena Andersson och börjar räkna upp redan genomförda åtgärder.

Ett givet svar.

Fast, här händer något.

Magdalena Andersson fortsätter prata:

– Men sedan Miljöpartiet lämnade regeringen har vi fattat en rad beslut som en del inte gillar. Jag kan förstå kritiken. Det är ofta målkonflikter man ställs inför. Som gruvan i Kallak. Där står miljövärden mot behovet av mineraler till batterier och då behöver man väga av för att vi ska klara omställningen.

Hon gör den här utvikningen frivilligt och spontant. Det går att se i ögonen på folk att de blir imponerade. Det är avväpnande, det som uppfattas som ärlighet.

Hon säger som det är och gör det som krävs.

Hur många gånger har jag inte hört de rödklädda valarbetarna upprepa detta den här socialdemokratiska valkampanjens viktigaste mantra. För ett ögonblick låter det sant.

Fast.

Det är ju fel.

Gruvan i Kallak ska inte producera kobolt eller litium eller vanadin. Man har inte hittat några batterimineraler i det område samerna kallar Gállok. Det är helt vanlig järnmalm. Fanns det en målkonflikt när regeringen i våras beviljade koncession var det den mellan miljövärden och arbetstillfällen.

Det resonemang hon bländar studenterna med är falskt. Svaret är inte avväpnande, det är i själva verket ingenting alls.

Hon har inget svar.

På bussen vill de prata om kriget. Det är Odd och Gösta. Två blonda pojkar som aldrig kommer se vuxna ut.

Gösta är han med de eleganta kläderna. Han är ung och kom till Magda ännu yngre och har hängt med från finansdepartementet till statsrådsberedningen och jag har redan slutat hålla ordning på hans titlar.

Få i regeringskvarteren har höjts till skyarna som Gösta de senaste åren. Det är något nuderskt över det hela.

Odd ser inte ett dugg udda ut. Idiotsäker skjorta, poänglösa chinos. Han är veteran nu. Odd anlände med Stefan och varför Magda låtit honom vara kvar är det få som kan svara på när jag frågar, men efter två valsegrar som ännu färre kan kalla segrar tituleras han fortfarande presschef.

Han klär sig som det han alltid varit: en man som mäter opinioner.

Det är en del normala människor på bussen också.

Nu kommer Ipsos! hojtar Gösta. Får jag gissa rubriken? säger Odd.

Och så jag, som undrar när de ska komma med sitt stora utspel om skolan. Skulle det här inte bli en valrörelse om vinster? Att några, som de säger, håller på och plundra välfärden? Sa de inte under pandemin att bristerna i vården skulle avgöra när väljarna kom till röstbåset?

– Det är märkligt hur lite folk pratar om kriget, säger Odd Guteland.

– Jag fattar inte att det bara kan försvinna från rapporteringen, säger Gösta Brunnander.

Fredag, 16 dagar kvar.

Bussen rullar mot Linköping.

Gösta Brunnander och Magdalena Andersson.

Gösta Brunnander och Magdalena Andersson. Foto: Emma-Sofia Olsson

Vad är det för valkampanj de bedriver? De tror tydligen inte de kan vinna på välfärden. Brott och straff? Jag söker justitieminister Johansson i två dagar. Man ser inte mycket av honom. Jag undrar var han håller hus. Han är på arbetsplatsbesök i Sörmland, säger någon till slut. Klimatet? När hörde någon något senast från miljöminister Strandhäll?

– Nu kommer Ipsos! hojtar Gösta.

– Får jag gissa rubriken? säger Odd.

– Okej.

– Jag tror det står: ”Moderaterna rasar”.

– 16,6!

Man går till val på Magdalena Andersson. Inget mer.

Gösta har fått fram Dagens Nyheters artikel på sin telefon.

– Vad har SD då?

– Uppåt 20.

– Det är en bekräftelse på trenden från de dagliga mätningarna, avgör Odd, som i många år innan han blev Stefan Löfvens väskbärare verkligen arbetade som opinionsmätare.

Mina tankar har fastnat.

Är det inte konstigt att ha tre prioriterade sakpolitiska områden om man i själva verket inte vill prata om något av dem? De bedriver en personvalskampanj, så mycket begriper jag.

”Vi socialdemokrater står för ett ansvarstagande ledarskap för Sverige – både i kris och i medgång”, som det står i det tunna valmanifestet.

Man går till val på Magdalena Andersson.

Inget mer.

Jag förstår också varför de vill att tidningarna ska skriva om Ukraina. Krig är bra för den här kampanjen. Det hjälper till att förklara elpriserna. Det sätter Magda i centrum. Det är något slags katastrofteori de bygger allt på. Som Thatcher gjorde med Falklandsöarna. Folk ska känna att världen är så kaotiskt och farlig med virus och despoter och så ska de ty sig till krishanterare Andersson.

Fast, om de lyckas placera Magdalena Andersson på statsministerposten igen, vad ska de göra?

Vad vill de uppnå?

Jag kommer på att jag har sett den här valrörelsen förut.

Dagarna som följer ägnar tidningarna åt Ulf Kristersson. Hans person, hans intern­kritiker, hans eventuella efterträdare. Ett tag låter det som valet vore avgjort, fastän mätningarna som visar att det moderata partiet tappar också visar att det ändå är alldeles jämnt mellan blocken.

Sedan kommer Dmytro Kuleba till Sverige.

Ukrainas utrikesminister ställer sig bredvid Magdalena Andersson i regeringskansliets sobert blå presskonferenslokal och tackar statsministern för det berömda Bofors-artilleriet och de RBS-missiler hon gett ett löfte om att skicka.

Tidningarna skriver om kriget.

Det är måndag, 13 dagar kvar.

Jag kommer på att jag har sett den här valrörelsen förut.

– Vad vill du ha?

Korvgubben i parodin ställer samma fråga som i den socialdemokratiska filmen från valet 2018, men nu är det inte Stefan Löfven som är kund och svaret handlar inte om allt det socialdemokraterna då önskade göra i samhället.

Kunden i satirfilmen säger:

– Jag vill ha återvändande IS-krigare fria i vårt samhälle. Jag vill att dömda våldtäkts­män ska få 840 000 i skadestånd. Jag vill ha skyhöga elpriser, enorm gängkriminalitet och högst skatt i hela världen. Jag vill ha brända bilar och nedlagd kärnkraft så vi blir beroende av rysk gas och olja. Jag vill ha minst poliser i EU. Jag vill ha långa vårdköer, tiggare överallt, inga barnmorskor. Jag vill ha utbränd vårdpersonal och eskalerande psykisk ohälsa bland unga. Jag vill att småbarn, tonåringar och poliser avrättas på öppen gata. Och så vill jag ha en korv med bröd.

Hur hamnade vi där vi är nu? Inför den frågan är partiet svarslöst.

Det är humor. Avsändare okänd.

Skrattet fastnar lite i halsen.

Det är så här det ser ut. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten i åtta år. Sverige fick inte EU:s lägsta arbetslöshet som de lovade, den är fjärde högst i unionen. Tillväxten, däremot, spås bli den lägsta.

Och så elpriserna.

– Verkligheten är problemet i den här valrörelsen. Sverige har förändrats på ett ganska drastiskt sätt. Jag tänker mest på kriminaliteten. Hur hamnade vi där vi är nu? Inför den frågan är partiet svarslöst.

Det är en socialdemokrat som säger så, en som varit med och vunnit val förr. Han vill förstås inte förekomma med namn. Hans resonemang handlar inte om den gamla förmågan att gå i opposition mot samhällsutvecklingen – det är inte valstrategi på det sättet – det handlar om förmåga att förändra verkligheten i en annan riktning.

– Kan man inte förklara hur vi hamnade här har man rätt svårt att ge trovärdiga svar på vad som bör göras, säger han.

Hur ivrigt är det här partiet att göra något åt verkligheten?

Partiet investerar inte i något sakpolitiskt i det här valet.

Ett parti som bara ägnar sig åt att prata om hur bra deras ledare är?

– Jag är inte så orolig för valdagen, jag är mer orolig för dagarna därefter, säger en partist från regeringskvarteren.

Hon pratar om tomheten.

– Det kommer en förhandling här i höst, vad vill man i den? Vad är viktigt på riktigt för Magdalena Andersson? Det kan ju ingen människa veta när hon går till val på ingenting. Partiet investerar inte i något sakpolitiskt i det här valet och då blir det också svårt att få någonting gjort.

Jag har sett det här förut, tänker jag, för tolv år sedan.

I 2010 års valrörelse satt oppositionens Mona Sahlin fast i ett samarbete med ett kontroversiellt ytterkantsparti, hon ifrågasattes som statsministerkandidat och på slutet rasade allt. Statsminister Fredrik Reinfeldt hade tagit Sverige genom finanskrisen, han och Anders Borg, så det var vad man gick till val på. Moderaterna vann. Men sedan?

Svarslösheten den följande mandatperioden, avsaknaden av reformer, oförmågan att få något gjort, att inte bara sitta kvar i Rosenbad utan faktiskt vilja någonting, det var ju det som skapade den politiska skuld partiet fortfarande lider av.

Det parti som vann valet 2010 hette Sverigedemokraterna.

I Sundsvall sitter två damer på parkbänken. De väntar på Magdalena Andersson.

Det är onsdag, 11 dagar kvar.

– När man tänker på det här med politikerna och vad de tjänar då undrar man ju hur det är ställt i samhället, säger hon i det kortklippta vita håret.

– Det är väl 150 000 i månaden, säger hon som har vinröda glasögon och rullator.

– Det är ju det.

– Hur har det kunnat bli så här dåligt?

– Ja, säg det.

Man får lite flashbacks från corona.

Här dyker en lokal miljöpartist in i deras samtal. Han undrar om han kan övertyga dem om att rösta på honom.

– Vad tycker ni är viktigt? frågar han.

– Det är ju det här med sjukvården och kriminaliteten. Hur en nioårig flicka kan bli våldtagen och sönderslagen, det är ju så man grinar åt det. Sverige är förstört. Så känner jag.

Hon i det kortklippta håret säger det.

– Jag tror inte jag kan nå fram till er, säger miljöpartisten och lommar iväg över Stora torget där Sundsvalls socialdemokrater riggat scen och hyrt in en blonderad trubadur och är i full gång med att dela ut rosor till dem som står och väntar.

Vilka ska Magdalena Andersson regera med?

Vems politik ska hon föra?

Hon anländer per fot. Hon kör sin föreställning.

– Först vill jag säga det viktigaste: Gå och rösta! I Ukraina slåss människor och dör för rätten att få rösta.

Sista valmötet för Magdalena Andersson 2022. På torget i Sundsvall delas rosor ut.

Sedan blir det de tre prioriteringarna. Och några ord om hur dåliga Sverige­demokraterna är. Det tar väl 20 minuter den här gången.

Det är det sista valmötet.

Två dagar senare – när det är nio dygn till val – kallar hon till presskonferens i regeringskansliets lokaler. Igen. Hon säger att hon omedelbart ska avbryta sitt valkampanjande i Sverige för att genast ge sig ut i Europa i syfte att förhandla ner de höga elpriserna.

Hon har inga riktiga svar när journalisterna frågar hur hon tänker sig att en sådan förhandling ska kunna lyckas.

– Man får lite flashbacks från corona, säger en av dem.

Jag klockar dem. Magdalena Andersson klarar tolv selfies i minuten.

Och det är väl just vad den socialdemokratiska kampanjledningen vill. I kris ska folk vända sig till hon som säger som det är och gör det som krävs.

– Varför beskrev du gruvan i Kallak som viktig för klimatomställningen? frågar jag henne efteråt på torget i Sundsvall.

– Du har rätt, säger hon. Det är järnmalm där, inte sällsynta jordartsmetaller. Jag hade fel.

– Nu är det dags för selfies, säger pressekreteraren.

Kön är flera hundra människor lång. De kommer aldrig hinna, tänker jag. Men, det här visar sig vara något de verkligen förberett sig på. En medarbetare håller väskor, en leder fram folk, en tar emot deras mobiler. Och så fotar Gösta.

De är otroligt effektiva på just detta.

Jag klockar dem.

Magdalena Andersson klarar tolv selfies i minuten.