" Det är svårt att säga förlåt. Nästan ingen gör det, om man verkligen lyssnar ordentligt. Visst backar folk, men bara av rädsla för mobbens vrede. Och sociala mediers ständiga semioffentlighet har inneburit att det aldrig tar slut: alltid finns det någon som gör eller säger något lite smådumt, och några som är beredda att ta riktigt illa upp. Ofta är mobben inte ens en mobb, utan bara en handfull personer, och man dör inte på riktigt av deras avrättning, det bara känns så.

Man dör inte på riktigt av deras avrättning, det bara känns så.

Med detta i åtanke är det bästa att i stället uppbringa modet att stå kvar, med huvudet högt. I synnerhet då om man är Finlands statsminister och inte har gjort något fel alls. Åtminstone inte till en början.

Visst såg jag spridda upprörda reaktioner på de där suddiga videoklippen som nyligen läckte ut, och som visar hur Sanna Marin dansar och töntar sig på någon privat fest. Politiska motståndare passade förstås på att kräva att hon skulle drogtestas.

Men uppslutningen kring henne har i grunden varit massiv, och bred: alla och deras moster har varit rörande överens om att Sanna Marin inte har något att ångra, att den enda som förtjänar en åthutning är personen som läckte videoklippen.

Ändå kom den automatiska avbönen. Ja, där stod snart statsministern med böjd nacke, och handflatorna sammanpressade över bröstkorgen så där vagt österländskt ödmjukt, och – värst av allt – när hon tog till orda var det med snyftig röst. Inte något enstaka känslosamt darr, nej, gråten var en uppenbar del av retoriken.

”Jag är människa, och ibland vill jag också ha glädje och ljus och skratt, bland världens alla mörka stunder”, jämrade hon sig. Och det är också det enda ovärdiga i den här historien.

För alla har rätt till ett privatliv. Men att krypa ihop och göra sig liten och ledsen inför kritik över en uppenbar struntsak? Sådan ynkedom anstår faktiskt inte en landsmoder."

San Marino sade Bill..