"Tack vare sms-lånen hade jag råd med allt

I Sverige är privatekonomin just privat

I Aftonbladet Kulturs serie ”De onämnbara” har vi bett några skribenter lyfta fram frågorna som saknas i årets valrörelse. När alla politiker springer åt samma håll vill vi vända ljuset mot allt det andra. Frågorna och väljargrupperna som ingen talar om. De onämnbara.

I den femte och sista delen skriver Marcus Stenberg om sin egen skam och den kollektiva tystnaden kring överkonsumtionen.

”Jag har inte råd”. Det var vad jag kallade den bok jag skrev om mitt köpstopp, eftersom det var en mening jag aldrig sagt innan jag fyllde trettiotre. Delvis för att jag tyckte att det inte fanns något mer pinsamt att erkänna än att jag inte klarade av att hantera pengar på ett vettigt sätt, men också för att det i grunden inte längre är sant för de flesta svenskar.

Eller snarare – en dålig, eller till och med snudd på obefintlig privatekonomi, är inte längre ett hinder för konsumtion. Logiken i den gamla klichén att klä sig för det jobb man vill ha, inte för det man har, är idag så inbyggd i ekonomin att ingen seriös aktör inom handeln utgår ifrån att deras kunder uteslutande ska köpa deras varor med egna, i nuet existerande, pengar. Handla idag med den inkomst du hoppas du kommer ha i framtiden. Jag har sannerligen aldrig låtit brist på pengar stoppa mig från att försöka leva mitt bästa liv.

När jag gick min mastersutbildning hade jag som mest fem kreditkort, fyra sms-lån och alltid en bunt avbetalningar på gång. Jag nämner min utbildningsnivå inte enbart som illa dolt skryt, utan för att understryka att ja, jag borde veta bättre. Men också för att visa på det orimliga i vad som tillåts. Hur är det möjligt att få beviljade krediter för över 300 000 kr som student utan någon som helst säkerhet? Vad är syftet med att tillåta det om inte målet är att tidigt skuldsätta en för livet?

Sverige ligger enligt OECD på plats sex över de mest belånade hushållen i världen. Att leva över sina tillgångar är inte längre ett ovanligt beteende.

Att ha använt t.ex. Klarna eller Qliro när man beställt något på internet är inte en ovanlig erfarenhet idag. Allt från pocketböcker till pizza går att köpa med färdigifylld adressinformation via välbyggda tjänster. Språket kring dessa vardagliga köp tar bort all dramatik kring att ta sina första steg på kreditmarknaden. “Få först, betala sen.” “Delbetalning med mycket frihet.” “Välj när och hur du vill betala”.

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle boka en tid i en fysisk bank för att ansöka om ett lån till pizza i andra hälften av månaden, när rädslan för kortmaskinernas “medges ej” är extra hög. Ändå är det exakt det vi gör när vi digitalt använder den “frihet” och “flexibilitet” som avbetalningstjänsterna erbjuder.

Sverige ligger enligt OECD på plats sex över de mest belånade hushållen i världen. Att leva över sina tillgångar är inte längre ett ovanligt beteende. Länder där den vardagliga krediten är mycket mer synlig ligger en bra bit under oss på topplistan. I USA, som uppfann kreditkortet i mitten av förra seklet och där kortbetalning är så gott som synonymt med kredit, konsumerar man sig bara till en nittonde plats. Att besöka en brittisk stad idag och inte se en butik som erbjuder “payday loans” är svårt. Ändå räcker den brittiska belåningen bara till en elfteplats.

I Sverige är privatekonomin just det, privat. Den syns inte på samma självklara sätt. Och kanske är det en del av anledningarna att vi inte betraktar oss som ett skuldsatt folk. Man pratar inte om pengar i Sverige, man jämför inte löner. Man lägger upp bilder från semestern men avslöjar inget om hur svetten lackar för räntesatsen på höstens fakturor.

Kanske är det där vi hamnar när våra politiska representanter ofta verkar sakna personlig erfarenhet av en så grundläggande skuldfälla som att handla på internet.

Jag som växte upp i ett land där Göran Persson var finansminister och senare statsminister minns hans favoritcitat “Den som är satt skuld är icke fri” från min barndom. Citatet blev titel för en av hans böcker, där han redan på baksidan konstaterade: "Min stora motvilja mot skuldsättning bär jag med mig från mitt föräldrahem. Man handlar inte förrän man har pengar i näven, brukar min mamma Karin säga."

Samma självbild, stickad av äkta kontantbetalad svensk helylle, levde kvar i den politiska toppen så sent som under pandemin då Stefan Löfven fick erkänna att han aldrig handlat på nätet, efter ett kritiserat butiksbesök då han köpte en julklapp till frun Ulla.

Att frågan om överskuldsättning aldrig kommer bli en del av en valrörelse tror jag beror på vår långa tradition av hurtighet och Spara vs. Slösa-propaganda. Man kavlar upp ärmarna och gör rätt för sig. Allt annat är en svaghet i ens karaktär. Snudd på omoraliskt och syndigt.

Kanske är det där vi hamnar när våra politiska representanter ofta verkar sakna personlig erfarenhet av en så grundläggande skuldfälla som att handla på internet. De som faktiskt har en självupplevd erfarenhet av kronofogde och ekonomiska problem stigmatiseras och får avgångskrav kastade mot sig.

Man kan tycka vad man vill om den dumhet som såna som jag satt oss själva i. Men vad kommer hända i ett land där konsumtion bygger mer och mer på kredit och överbelåning, där en större och större del av utgifterna går till amortering och ränta för den tid som för länge sedan flytt? Vilken typ av bubbla bildas när allt fler går runt med den typ av ångest som gör att man inte längre klarar av att öppna sina räkningar? Borde inte ett av världens mest skuldsatta länder ha en mer vuxen debatt om hur vi lever?"