Jens Christian Hauge, den briljante juristen, den legendariske motståndsmannen, den energiske försvarsministern och riksstrategen som fick inflytande i industripolitiken, gick sina egna vägar. Vid behov tog han till att ljuga. Ibland för att han trodde att han var i en nödsituation. Andra gånger för att rädda sitt eget skinn.

Mannen som under kriget byggde upp Milorg till en motståndsorganisation på 40 000 man, och som efter kriget blev försvarsminister, förklarades själv olämplig till strid av medicinska skäl. En välvillig distriktsläkare i Kragerø såg till det - åtta månader före krigsutbrottet - genom att skriva ut ett läkarintyg om Hauges växande åderbråck(!). Hauge var assisterande domare, och tyckte inte att han hann genomföra de sista 14 dagarna av rekrytskolan.

Invasionen.

Den uppenbara bluffen skämde senare Hauge när han efter kriget skulle berätta vad han gjorde den 9 april, under den tyska invasionen av Norge. Eftersom han hade förklarats olämplig för strid hade han inte heller någon mobiliseringsplats att gå till på morgonen den 9 april. Hauge har berättat att han dök upp vid sin mobiliseringsplats på Smestad i Oslo på morgonen, men att det inte fanns någon där, så han gick hem med oavslutade ärenden.Biograf Njølstad konstaterar torrt att Hauges egen berättelse om detta är galen, och att han sa det förmodligen för att han kände att han borde ha varit där.

Övervakning.

Efter kriget var han som försvarsminister aktiv i att bygga upp övervakningstjänsten. Men han bidrog också i hög grad till den illegala övervakningen av kommunisterna. Trots det förnekade han, från Stortingets talarstol, att kommunisterna övervakades."När Hauge under resten av sin tid som justitieminister inte heller gjorde någon skjuts för att sätta POT:s övervakningsmetoder under hårdare kontroll får vi utgå från att han accepterade både att illegal rumsavlyssning ägde rum och att justitieministern då och då offentligt skulle behöva förneka att det ägde rum", skriver Njølstad. Han menar att Hauge i denna situation, 1955, kände att han befann sig i en rättslig nödsituation. Han kunde inte berätta sanningen. Det skulle slå benen under POT:s arbete, som han såg det.

Lundakommissionen.

Njølstad tycker att det är värre att Hauge 40 år senare ljuger om fallet för Lundskommissionen som utredde efterkrigstidens underrättelsetjänster.Hauge berättade för Lundakommissionen att han som försvarsminister inte hade mycket med övervaknings- och underrättelseärenden att göra. Han nekade också till att ha haft direktkontakt med chefen för Försvarets underrättelsetjänst. Inget av detta stämmer, enligt Njølstad.

Avvisat arkiv.

Hauge skrev också till Lundanämnden att han inte hade departementets arkiv från den tiden. "Här talade han uppenbarligen mot sitt bättre vetande", konstaterar Njølstad, som tror att Hauge måste ha vetat att han "satt på en unik samling underrättelsedokument från sin tid som försvarsminister." Men om Hauge hade låtit kommissionen få handlingarna hade han undergrävt hans påstående att han knappt kände till de här ärendena, påpekar Njølstad.På frågan om Hauge kände till politisk övervakning på Kongsberg Våpenfabrikk (KV), där han satt i styrelsen. , svarade Hauge att detta var helt okänt för honom. Även efter att kommissionen hittat dokumentation om att styrelsen och ministeriet diskuterade en omplacering av kommunister bland de anställda, hävdade Hauge att han inte kom ihåg något sådant. Men i Hauges eget arkiv har Njølstad hittat dokument som visar att Hauge blivit informerad av departementet inför resten av styrelsen, och att han diskuterat möjliga åtgärder med en statssekreterare. Hauge vägrade senare att inställa sig vid Stortingets öppna utfrågning om Lunds rapport. Utredningens ordförande Ketil Lund ville i går kväll inte kommentera fallet.

Tungt vatten.

1961 vilseledde Hauge de norska myndigheterna om tungvattenexport till Israel. Hauge – av alla – skickades till Israel för att kontrollera att israelerna använde det norska tunga vattnet endast för fredliga syften, som avtalet var. I en anmälan till UD skriver Israels vän Hauge, mot bättre förstånd, att israelerna inte använde det tunga vattnet för militära ändamål.I sin dagbok står det att Hauge faktiskt besökte "kärnvapenstaden Dimona" i den israeliska öknen. Han fick se kärnreaktorn – och var väldigt exalterad över vad han såg.Anledningen till Hauges "kontrollresa" var att amerikanerna 1960 misstänkte att Israel var i färd med att utveckla en atombomb, i samarbete med Frankrike. USA nekades dock inspektion. Amerikanerna visste att Norge hade en klausul i tungvattenavtalet med Israel om inspektion, och bad istället diskret Norge att ta jobbet. Hauge, som då innehade titeln advokat, utsågs till tjänsten.

"Försoningen" mellan Lie och Gerhardsen

— Jens, vi två kanske borde ha gått till scenen, skrev Haakon Lietil Jens Chr Hauge efter att ha fått ett foto på "försoningen" med Einar Gerhardsen. Hauge var nära vän med både Einar Gerhardsen och Haakon Lie. De två var dock inte på talfot efter att den förstnämnde tagit stark ställning mot Lie och hans stil som partisekreterare vid Aps landsmöte 1967. Hauge tog inte parti för någon av dem, utan fortsatte sin vänskap med båda - var för sig. Han bestämde sig dock tidigt för att försöka överbrygga klyftan mellan dem. Först på 1980-talet kände han att tiden var mogen. Det var Hauge som formulerade viktiga delar av Gerhardsens försoningsbrev 1985, där han skrev att han inte skulle ta ordet och säga vad han sa 1967.

Stöttade NS-medlemmar och sa upp sig

När Jens Chr Hauge avgick som justitieminister 1955 berodde det paradoxalt nog på att han hade stött NS-medlemmarnas sak. Som medlem i motståndet hade Hauge hjälpt till att utforma en utrensning som bidrog till att alla tjänstemän som var NS-medlemmar stängdes av vid befrielsen. Enligt upplägget fick de ingen lön under avstängningstiden - det vill säga tills deras fall prövades i domstol. 1952 förklarades utrensningen författningsstridig av Högsta domstolen. Ett antal tjänstemän krävde då ersättning. Justitieministeriet, med minister Hauge i spetsen, förespråkade så småningom att dessa skulle betalas ut – till stora protester från många. Hauge stod på sig – och motiverade sin ståndpunkt med rättsstatens skyldigheter. Han röstades ner i Stortinget. Trots att han inte hade ställt några kabinettsfrågor valde han då att avgå.

Delegerade likvidationer

Jens Chr Hauge var i närheten när polismästaren Karl Marthinsen likviderades av hemmastyrkorna 1945. – Han var mer direkt inblandad i likvidationer än vad vi hittills har känt till, sa Njølstad på presskonferensen. Mot slutet av kriget fick Hauge godkännande i London att använda likvidationer mer aktivt. Men han fick också klartecken för att hemstyrkans distriktsbefäl beordrade dem. Sedan gav Hauge godkännande efteråt. Efter kriget hjälpte Hauge till att ge översikter över likvidationer. Han vägrade säga vem som hade dragit på avtryckaren.Historikern Arnfinn Moland har uppskattat att 82 likvidationer ägt rum. Nu utökar han antalet med ett.

Önskat dödsstraff för Knut Hamsun

I Olav Njølstads biografi står det att Jens Chr Hauge ville att åklagaren skulle lämna in en begäran om dödsstraff för författaren Knut Hamsun. 1945 befann sig Hauge i "den inre kretsen" som redan då diskuterade vilken typ av åtal som skulle bli aktuellt mot poetchefen och nazistsympatisören Hamsun. Hauge var av den klara principiella åsikten - "kort och osentimentalt", som Njølstad skriver - att det fanns ingen rättslig förlåtelse för Hamsuns högförräderiska handlingar, och att åklagarmyndigheten skulle begära dödsstraff.Men Hauge menade samtidigt att den åldrande poeten trots allt borde få ett mildare öde och att regeringen också efter en ev. Högsta domstolens dom, borde benåda Hamsun på humanitära skäl. På grund av hög ålder, sviktande hälsa och "några goda gärningar".

En liten Volvoaffär

Efter att ha förhandlat fram ett avtal mellan Raufoss Ammunisjonsfabrik och Volvo 1956-57 skrev Jens Chr Hauge ett brev till dåvarande Volvochefen där han påpekade att det finns små och stora Volvo-ärenden. – Jag glömde en av de små, skrev han och frågade om det gick att köpa en Volvo Amazon utan att varken Volvo eller återförsäljaren får någon vinst.– Kan man skicka en sådan Amazon till Oslo, frågade han. Han fick veta att han kunde få bilen gratis. Samtidigt föreslog dåvarande Volvodirektören Gunnar Engellau ett moraliskt och skattemässigt tveksamt sätt att få ordning på detta. Hauge tänkte på det och förstod att han skulle gå över en farlig gräns om han gick med på affären. Därför upprepade han att han hellre köpte den billigt. Så blev det. "