" Om befolkningen hade kännedom om svängdörrarna mellan generalstabskåren och krigsmaterielindustrin så skulle hela landet se annorlunda ut"

"Med Rysslands krig i Ukraina och svenskt Nato-medlemskap har hela spelplanen kastats om för den svenska militären. I Karlskrona är jobbet i full gång med att bygga nya ubåtar. Men marinchefen Ewa Skoog Haslum tycker att det går för sakta.

Svenska marinchefen: Är frustrerad – går för sakta

Säkerheten har sedan ett par år skärpts betydligt ute på Musköbasen i Stockholms södra skärgård. En direkt följd av att ledningen för marinen flyttat hit och inte minst av det allt mer spända läget i världen.

Väl innanför grindarna gör marinchefen Ewa Skoog Haslum klart att det handlar om betydligt fler förändringar än så. Både för marinen och för resten av det svenska försvaret.

För Rysslands krig i Ukraina och det svenska beslutet att ansöka om medlemskap i Nato har kullkastat nästan allt. Och politikerna som i decennier dragit ned vill nu i stället nästan fördubbla satsningarna på försvaret.

– Vi har länge pratat om det försämrade läget utan att få någon respons. Det är faktiskt omvälvande för oss att vi plötsligt får gensvar, säger Ewa Skoog Haslum där hon sitter i fåtöljen framför en målning av slaget vid Fredrikshamn 1790 mellan den svenska och ryska skärgårdsflottan.

Nu måste hela Försvarsmakten växa och anpassas till att Sverige blir en del av Nato. Det innebär också att det behövs mer materiel.

För marinens del handlar det om nya ubåtar, ytfartyg, torpeder, luftvärnsrobotar och kanske ytterligare en amfibiebataljon. Ja önskelistan blir rätt lång, och enligt Ewa Skoog Haslum behöver takten också skruvas upp betydligt.

– Vår största utmaning är att vi måste bli snabbare med att fatta beslut kring inköpen. För både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV är stora organisationer som inte är vana vid det.

Samtidigt som Ewa Skoog Haslum säger det lyckas hon låta både entusiastisk och missnöjd på samma gång.

– Jag är frustrerad över att det går sakta. Vi borde kunna vara snabbare.

Och så börjar hon prata om hur marinen tillsammans med FMV, som sköter inköpen av materiel till svenska försvaret, och Saab, som tillverkar allt från ubåtar till stridsflygplan, försöker ändra arbetssätt.

Framöver ska de jobba tätare och ”mer parallellt”. Och en bit söderut längs Östersjökusten håller kanske en del av det nya på att ta form.

Från Ewa Skoog Haslums högkvarter på Muskö tar det närmare sju timmar att köra till Karlskrona. Marinens Visbykorvetter klarar sträckan på åtta timmar.

Här nere har flottan sin marinbas och räknar man in alla som jobbar för Försvarsmakten handlar det om 1 900 personer. Vägg i vägg med marinbasen ligger också Saabägda Kockums varv och det är här mycket av det Ewa Skoog Haslum önskar sig kommer till.

I snart 350 år har man här tagit fram fartyg till marinen. För några år sedan var det nära att allt tog slut. Efter Sovjetunionens fall var viljan att satsa på militären låg samtidigt som Europa hade betydligt fler vapenfabriker än det fanns behov av.

Det ledde till att de svenska politikerna lät Kockums tyska konkurrenter ta över för att i praktiken lägga ned varvet.

Men så vände allt. Rysslands krig mot Georgien och invasionen av Krim gjorde att det säkerhetspolitiska läget försämrades och plötsligt ville regeringen ha kvar kompetensen att bygga ubåtar i Sverige.

Sedan blev det dramatiskt värre. De tyska ägarna var inte pigga på att låta Sverige ta över igen och då svarade FMV med att ta militären till hjälp för att lägga beslag på alla hemligheter om de svenska ubåtarna som det tyska bolaget satt på.

Efter det var striden över och varvet i Karlskrona, ihop med Kockums utvecklingsavdelning i Malmö, hamnade hos försvarsindustriföretaget Saab. Som grädde på moset fick Saab sedan en stor beställning på två nya ubåtar till den svenska marinen.

Nu är det inte mycket som är sig likt från tiden när allt skulle läggas ned. Alldeles intill marinbasen där Första ubåtsflottiljen håller till har Saab Kockums till exempel byggt ett nytt huvudkontor. Men framför allt är det rejält omgjort inne på varvet.

– Vi har egentligen bytt allt. Det har i praktiken blivit ett helt nytt varv på insidan av det gamla, säger Douglas Jonasson, produktionsprojektledare på Saab Kockums medan vi går förbi de stora stålplåtarna som ligger utlagda i varvets första hall.

Plåtarna har precis kommit från stålföretaget SSAB och är gjorda av en speciell typ av stål framtaget just för att passa de två nya ubåtar som håller på att byggas här. Men vad som är speciellt med blandningen, det är hemligt.

Och så är det genomgående. Nästan allt är hemligt, eller snarare väldigt hemligt.

När vi går runt i varvet är det bara Saab Kockums egen fotograf som får ta bilder och de ska ändå säkerhetsgranskas efteråt och rensas från känsliga detaljer. Och alla avbildningar som kan ge en uppfattning om hur mycket stryk ubåten tål är förstås helt otänkbara.

Hemligast av allt verkar propellern vara. Propellerljuden riskerar att avslöja ubåten och en fiende kan räkna ut alltför mycket bara av att se propellerns utformning.

– Jag är chef här och inte ens jag har fått se propellern, säger Lars Tossman.

Han är chef för Saabs affärsområde Kockums och det enda han egentligen berättar är att propellern utvecklats av bolaget och tillverkas ihop med andra.

Hemlighetsmakeriet är nu inte så mycket att förundra sig över. Ubåtarnas viktigaste egenskap är att de är svåra att upptäcka.

Det gör dem till utmärkta redskap för spaning och avlyssning. Men de är även beväpnade och kan till exempel med sina torpeder slå ut fientliga fartyg.

De är också tekniskt oerhört komplicerade. För att hålla liv i besättningen under havsytan och se till att allt fungerar krävs det bland annat 400 000 olika komponenter, allt från datorer och vriddon till ekolod för navigationssystemet. Till det kommer 100 kilometer kabel och 900 ton av det väldigt speciella stålet.

Stålet gör i sig också att arbetsförhållanden blir rätt svåra. Innan det går att svetsa måste stålet värmas upp och det innebär att i vissa lägen får en person ligga med skyddskläder inne i ett 120 grader varmt stålrör och jobba. 10–15 minuter, längre än så står ingen ut och allt kontrolleras noga efteråt.

– Vi vet allt om varje svets. Vem som har gjort den och hur den har gjorts, säger Douglas Jonasson som arbetat på varvet i 30 år och bland annat varit med och byggt Gotlandsubåtarna, de ubåtar som nu används av svenska marinen.

Varje ubåt är i princip ett specialbygge med höga utvecklingskostnader och närmast obefintliga stordriftsfördelar under tillverkningen.

Det bidrar till att priset för de två nya ubåtarna hittills dragit iväg mot 14 miljarder kronor. Nästan en fördubbling mot vad priset beräknades till när kontraktet skrevs för sju år sedan.

De har dessutom blivit rejält försenade. Första beslutet om att Sverige skulle skaffa två nya ubåtar kom redan för tolv år sedan och då var målet att de skulle vara klara under 2018 och 2019.

Sedan försenades de med två år och en gång till med fyra år innan de nu ser ut att vara klara att lämnas över till marinen under 2028 och 2029, ungefär tio år efter tidtabell.

Effekten har blivit att marinen, och därmed skattebetalarna, tvingats betala för att modernisera äldre ubåtar som de kan använda i väntan på att de nya blir klara.

Lars Tossman förklarar förseningen med två saker. När Saab tog över varvet var det i betydligt sämre skick än väntat och det tog mycket tid och pengar att bygga om det. Dessutom har militären i efterhand kommit med nya krav på fler saker de vill ha in i ubåtarna.

– Satsningen på varvet är den största infrastrukturinvestering Saab har gjort. Det har också tagit tid att återskapa förmågan att bygga ubåtar, säger han.

Både Lars Tossman och Veronica Wåtz, projektledare för A26 på FMV och den som har kontroll över vad det är de svenska skattebetalarna egentligen köper, är inne på samma linje.

Sverige har en lång tradition av att bygga ubåtar. Under en tid kom nya generationer med ungefär tio års mellanrum och det var tillräckligt för att de som byggde farkosterna hela tiden skulle ha någonting att jobba med.

Men efter de nuvarande Gotlandsubåtarna blev det ett 30-årigt stopp. Framtiden för ubåtarna var högst osäker, jobben blev färre och många lämnade bolaget.

– Det är klart att kompetensen utarmades när vi i praktiken sagt att vi skulle lägga ned, säger Lars Tossman.

– Även vi på FMV har fått jobba med att återta kompetens som vi tappat, fyller Veronica Wåtz i.

Att både varvet och köparen FMV påverkats på samma sätt är i sig också ett tecken på något annat – försvarsindustrins väldigt täta band med stat och militär. De band marinchefen Ewa Skoog Haslum nu vill ska bli ännu tätare.

Här finns på ena sidan Försvarsmakten som ska använda utrustningen och FMV som står för inköpen. På den andra sidan står börsnoterade Saab som svarar för utveckling och produktion.

Alla arbetar de i små specialiserade nischer där det är få som sitter på den verkliga kompetensen. Det leder till att samma personer ofta går fram och tillbaka mellan de militära delarna och industrin.

– Vi har ett otroligt nära samarbete, som en försvarsfamilj, säger Veronica Wåtz och berättar exempelvis om hur tidigare fartygschefer, anställda av marinen, nu jobbar på FMV och styr hur de nya ubåtarna ska utformas. Andra tidigare militärer jobbar på Saab med att utveckla ubåtarna.

Det väcker förstås också frågan om hur FMV, som både ska köpa in bra materiel till militären och värna skattebetalarnas pengar, klarar att hålla emot industrin. Oron finns ju för att kostnaderna drar iväg när säljare och köpare är så beroende av varandra.

– Jag ser inte att det finns någon sådan risk. Vi har ju ett kontrakt och det handlar mest om att få rätt produkt i slutändan, säger Veronica Wåtz.

Veronica Wåtz, projektledare för A26 på FMV, är ofta på varvet för att se hur bygget av ubåtarna går.

Under tiden fortsätter de två nya ubåtarna att växa fram i det verkliga livet ute på varvet. Där går delarna från hall till hall efterhand som stålet böjs, svetsas och efterhand formas till ett ubåtsskrov.

Och där, i den sista hallen, där stora luckor på ena kortsidan så småningom ska öppnas för att låta ubåten glida direkt ned i havet finns de allra första delarna redan på plats.

– De ligger där de ska vara tills ubåten sätts i vattnet, säger Douglas Jonasson samtidigt som vi än en gång får höra att inga känsliga detaljer av ubåten får synas på någon bild.

Nu är det fortfarande flera år kvar innan ubåtarna är färdiga. Men högst upp på Saab Kockums nybyggda kontor i Karlskrona sitter redan Lars Tossman och tänker på nästa steg.

Häruppifrån är det en strålande utsikt över varvet och hela inloppet till Karlskrona och sträckan bort mot Aspö.

Han sitter med ett upprustat varv men också med ett affärsområde som behöver öka lönsamheten. Och förhoppningarna kretsar bland annat kring att sälja ubåtar till andra länder.

Blickarna går till exempel mot Nederländerna, som i sju år hållit på med planerna på nya ubåtar. Där är Saab Kockums med som ett av tre alternativ men först om två-tre år räknar Lars Tossman med att det blir klart vem som vinner.

Ett annat hopp är Kanada, som ska dra igång en upphandling av ubåtar, och så Australien. De har överraskande gjort en tvärvändning och vill nu ha stora atomdrivna ubåtar.

Sådana gör inte Kockums. Men beslutet att gå mot atomdrift gör att de nya ubåtarna dröjer.

Under tiden behöver Australien därför uppgradera sina gamla Kockumsdesignade ubåtar av Collins-klass så att de håller längre. Dessutom kan det eventuellt bli tal om fler ubåtar i Collins-klass där Saab kanske kan få en liten del.

– Vi för en dialog med ett antal länder. Men det är för få ubåtsaffärer i världen för att vi ska kunna bygga på det. I grunden är ubåtsförmågan till för Sverige, säger Lars Tossman.

Beskedet är rätt tydligt. Saab tillverkar ubåtar enbart för att svenska riksdagspolitiker bestämt att vi av säkerhetspolitiska skäl behöver ha en egen ubåtsproduktion. Som Saabchefen ser det får vi då också betala för det.

Alternativet vore att köpa från till exempel Tyskland eller Frankrike. Eller helt strunta i ubåtar, som Finland och Danmark gör.

Men om Saab ska ha kompetensen att bygga ubåtar måste det också regelbundet komma nya beställningar som håller personalen igång. Och även om det är mycket jobb kvar med de nya ubåtarna har de ingenjörer som arbetar tidigt i processen snart jobbat färdigt med dem.

– På vissa teknikområden måste vi få nya utvecklingsuppdrag för att hålla kompetensen uppe. Och det krävs beslut rätt snart, säger Lars Tossman.

Frågan är bara hur många ubåtar som behövs framöver. Sverige har nu fyra ubåtar. Om några år kommer två nya till i Blekingeklass samtidigt som den äldsta ubåten, Södermanland, då fasas ut.

Tidigare har utredningar pekat på att det kan behövas ytterligare två nya ubåtar. Men det var långt innan Ryssland dragit igång kriget mot Ukraina och Sverige ansökt om medlemskap i Nato.

Men det finns också stort behov av andra nya svenska ytfartyg. De nuvarande Visbykorvetterna ska till exempel rustas upp och få luftvärn. Och kostnaderna drar iväg när arbetet även är igång med en ny generation med fyra lite större Visbykorvetter.

Det handlar förstås heller inte bara om marinen. Allan Widman (L) som arbetat länge med försvarsfrågor och varit ordförande i riksdagens försvarsutskott betonar att när försvaret nu får betydligt mer pengar och ska anpassas till Natomedlemskapet är andra områden mer prioriterade.

Framför allt krävs mer arméförband som kan eskortera och skydda de förstärkningar Nato kommer med i ett krisläge.

Flera utredningar och rapporter har också pekat på ett annat problem. De svenska politikerna har valt att prioritera två tekniskt avancerade system som ubåtar och stridsflygplan.

Det är också väldigt dyra system och risken är att de då tränger undan andra viktiga försvarssatsningar.

– Min bedömning är att svenska politiker och myndigheter fortsätter med det här tills de ser att det inte håller längre. Det inträffar när något projekt blir så dyrt att det är uppenbart för alla att det är en gökunge, säger Allan Widman.

Dit verkar de inte ha kommit än. Ute på Muskö laddar marinchefen Ewa Skoog Haslum för alla beslut som väntar. Till 1 november ska till exempel Försvarsmakten ha talat om hur de tycker att Sveriges militära roll i Nato ska se ut.

– Vår nya roll är att göra mer av det vi redan gör. Vi har unika förmågor för vårt närområde som ubåtar, amfibieförband och minröjning. Där kan vi samarbeta mer mellan de nordiska länderna och komplettera varandra.

De två nya ubåtarna som är på gång i Karlskrona verkar också spela en extra viktig roll för marinen framöver. De får till exempel bättre förmåga till kommunikation under vattnet och kan samarbeta mer med ytfartygen.

Framöver räknar hon även med att de ska kunna ha både luftvärn och markmålsrobotar som når långt. Och de kan kompletteras med obemannade farkoster.

– Ubåtarna betyder oerhört mycket. Bara att vi har ubåtar gör att en motståndare aldrig kan känna sig säker, säger Ewa Skoog Haslum som nu bara har två tillgängliga ubåtar medan de två övriga byggs om.

Men den viktigaste frågan är väl ändå hur många ubåtar som behövs framöver för att hantera de nya kraven.

– Till att börja med skulle vi kanske i alla fall ha sex ubåtar. Framför allt behövs en tredje A26, säger Ewa Skoog Haslum.

Nu gå det förstås att fundera över varför det i så fall ska bli just A26 från Saab. Det finns ju även andra som gör ubåtar, i Tyskland till exempel.

– Vi har unika förhållanden i Östersjön och därför är våra ubåtar också unika. Det är inte så lätt för något annat land att förstå det här området.

Fast det går ändå inte att komma ifrån att ubåtarna är dyra. I princip handlar det om sju miljarder kronor styck.

– Det är mycket pengar men man måste också se till vad vi får och vad det skulle kosta om vi köpte från utlandet. Det skulle bli väsentligt mycket dyrare, säger Ewa Skoog Haslum.

Sedan måste hon avsluta intervjun. Tiden är ute och på parkeringsplatsen ute i sommarvärmen på Musköbasen väntar Lars Tossman i spetsen för en delegation från Saab Kockums och FMV.

Det blir en rätt tydlig bild av hur nära banden är mellan stat och näringsliv på försvarsområdet. Eller kanske snarare hur flytande gränserna är.

För strax innan har Ewa Skoog Haslum också pratat om hur stor nytta försvaret har av att kunna utveckla nya produkter ihop med inhemsk industri. Men det stannar inte där.

– Vi har mycket kontakter med Saab och större delen av vårt underhåll ligger hos dem. Vid en krigssituation med höjd beredskap är det väldigt viktigt att ha en egen industri som kan serva oss."