" Sergej Lavrov har inte stormat ut från några möten under sin resa i Afrika. I stället har han fikat, planterat träd och lovat samarbete. Den ryske utrikesministern anses spela det diplomatiska spelet smartare än många ledare i väst – i alla fall på kort sikt.

– Vi tror inte på att vara fiender ... sade Ugandas president Yoweri Museveni under en presskonferens utanför sitt residens i tisdags tillsammans med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, innan han pausade med fingret i luften.

Ett ögonblink, två. Löven rasslade. Sedan fortsatte fingret sin bana.

– ... med andras fiender, nej. Vi vill välja våra egna fiender.

Det var ett klassiskt budskap från den 77-årige ledaren. Han tänker inte bryta kontakten med Ryssland bara för att de har startat ett krig, och för att det passar EU. Under 36 år vid makten har Museveni lärt sig att manövrera stormakter för egen vinning.

– Under kalla kriget frågade de mig om jag var pro-väst eller pro-öst. Jag sa att du måste vara en idiot om du tror att mitt främsta jobb är att vara pro-någon. Jag är pro-mig själv!

Museveni är i dag del av en exklusiv skara. Endast fyra andra nuvarande afrikanska statsledare satt vid makten under kalla kriget, och har personliga minnen av att ställas inför ett val mellan två poler. Resten har styrt under en tid av västerländsk hegemoni. Men i och med Ukrainakriget har klockan plötsligt skruvats tillbaks drygt trettio år.

Det blev tydligt under veckan, då parallella diplomatiska resor gjordes till kontinenten. Frankrikes president Emmanuel Macron reste till Västafrika, USA skickade sitt sändebud till Afrikas Horn, medan Sergej Lavrov gav sig iväg på en turné med stopp både i öst, väst och norr.

Samtligas fokus var mat.

Torka, pandemi och regional konflikt har kastat in Afrika i sin värsta matkris sedan 1945. Ukrainakriget har knuffat uppemot femtio miljoner fler intill svältens brant.

Konsekvenserna är inte bara humanitära, utan kan även bli politiska – för ett decennium sedan bidrog matpriser till att tända gnistan för den arabiska våren. En annan krutdurk är migration. De senaste par månaderna har antalet migranter över Medelhavet varit större än på fyra år. Nu står slutligen fraktskepp redo att föra ut spannmål från Ukraina, och lätta på matkrisen, men både västvärlden och Ryssland skyller på varandra för att det tagit så lång tid.

Med andra ord är marken bördig för båda sidor att försöka plantera sina berättelser och befästa sina positioner i Afrika.

Under sitt besök i Egyptens huvudstad Kairo talade Lavrov inför Arabförbundet.

Lavrovs schema har varit det mest späckade. Fyra länder på fyra dagar – Egypten, Kongo-Brazzaville, Uganda och Etiopien – varje dag en ny flygplats, en ny välkomstkommitté.

Men samma Lavrov.

Leende, med uppknäppt skjorta, och budskapet att det inte är Ryssland som blockerat exporten av livsviktiga spannmål till kontinenten.

– Den enda länken mellan Ukrainas situation och matsäkerhet ligger i de olagliga och aggressiva sanktioner som väst har infört mot Ryssland, sa Lavrov i trädgården i Entebbe.

Anledningen till att Lavrov reser just nu är för att presentera Ryssland som räddare i nöden.

Hans tajming var lämplig. Bara dagen innan hans avfärd till Egypten slöt Ryssland och Ukraina avtal om att öppna exporten av spannmål igen.

– Anledningen till att Lavrov reser just nu är för att presentera Ryssland som räddare i nöden, säger Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier på Utrikespolitiska institutet.

Att Ryssland anföll hamnen i Odessa samma dag viftade han bort med att det inte skulle påverka avtalet.

– Tyvärr kommer han undan med det alltför ofta. Ryssland har hittat ett sätt att påverka opinioner som är effektivt. Framåt hösten, när matkrisen blivit än mer akut, tillsammans med energikrisen och troligt också en migrantkris, kan ryska krav bli starkare på att upphöra med sanktionerna och pressa fram ”ett fredsavtal”.

Till propagandakriget i Afrika är Ryssland sena på bollen. Europa och USA har aldrig lämnat kontinenten, Kina har metodiskt byggt upp sitt inflytande. Men från Sovjetunionens fall och en bra bit in på 00-talet fanns Afrika i stort sett inte för Ryssland. Allt ändrades med annekteringen av Krim.

Sedan dess har Moskva börjat satsa stort. Bland annat med militära, politiska och humanitära samarbeten. För att vinna nya marknader, men framförallt politiskt allierade. En indikation på deras inflytande kom i mars, då FN lade fram en resolution om att fördöma Rysslands invasion av Ukraina.

Hälften av de länder som lade ner sin röst var afrikanska.

– Ryssland har varit väldigt framgångsrikt, säger Murithi Mutiga, Afrikadirektör på tankesmedjan International Crisis Group.

– Många känner solidaritet med Ukraina. Men många känner också fientlighet mot väst. De anser att väst är kolonisatörer och hycklare, och att de uppförde sig dåligt i Libyen och Irak. Samma fientlighet existerar inte mot Moskva.

Arvet kommer från kalla kriget. Då stöttade Kreml rebeller som slogs för självständighet mot kolonialmakterna. Sedan utbildade de dem i Sovjet.

I dag tillhör dessa personer eliten och det politiska etablissemanget i många länder. Och deras åsikter underblåses av ryska desinformationskampanjer.

Efter invasionen av Ukraina noterade tankesmedjan Brookings en spik i aktivitet på sociala medier. Det mest spridda ryska budskapet var att alla ukrainare och européer – men inte ryssar – var rasister.

Afrikaresorna under veckan har spelat på samma strängar. Lavrov berömde gång på gång afrikanska länders förmåga till självständighet.

– Jag är övertygad om att den överväldigande majoriteten av världens länder inte vill leva som om kolonialtiden var tillbaks, sa han på ett möte med ambassadörer i Addis Abeba.

Något konkret stöd för matkrisen presenterade han däremot inte. Till skillnad från USA, som meddelat ett bidrag på motsvarande 13 miljarder kronor, och Frankrike, som har lanserat en koalition av privata initiativ för att stärka kontinentens matsäkerhet.

I Kamerun skickade Frankrikes president Emmanuel Macron anklagelserna rakt tillbaks och kallade Ryssland just en kolonialmakt och för att ha invaderat sitt grannland.

Men historien är svår att skaka av sig. 44-årige Macron är den första franska president som fötts efter kolonialtiden, och han har lovat att skapa ett nytt kapitel i fransk-afrikanska relationer. Men hans försök följs av kritik. Bland annat för att han inte har avskaffat den fransk-tryckta valuta som fjorton afrikanska länder använder, utan istället har valt att reformera den.

Också för att hans första statsbesök efter valet går till Paul Biya, världens längst sittande diktator, utan att dennes regims brott mot mänskliga rättigheter står på agendan.

Det sticker i somligas ögon.

Lavrov, å sin sida, har redan fått resultat av sin resa. Åtminstone i form av bilder. Skålar i te i Addis Abeba. En ugandisk president som nästan ord för ord repeterar Rysslands version om att väst ligger bakom matkrisen.

Och från Kairo syntes ledamöter från Arabförbundets 22 länder stå på rad för att ta Lavrov i hand.

Lavrovs besök är ett geopolitiskt och diplomatiskt smart drag.

Knappast det isolerade Moskva som USA och Europa brukar beskriva.

– Lavrovs besök är ett geopolitiskt och diplomatiskt smart drag, säger Sten Hagberg, professor i kulturantropologi på Uppsala universitet och föreståndare för Forum för Afrikastudier.

– Ryssland tränger inte ut västländernas inflytande i Afrika, men de lyckas på det här sättet visa att de har vänner i världen.

I nästan två decennier har Sergej Lavrov rattat det ryska utrikesdepartementet, länge med ett namn för sig som en kunnig och skicklig diplomat. Men på senare år har den bilden ändrats.

Alltmer har han kommit att ses som Putins lojale förkämpe, som slåss mot hela världen, stormar ut från möten och förolämpar kolleger. Nyligen ska han ha sagt om Liz Truss, då utrikesminister och nu en av de två kandidaterna att ta över Torypartiet i Storbritannien:

– Det var som att prata med en döv person, som är där men som inte hör.

I maj hoppade en diplomat under Lavrov av och skrev då dessa ord om sin chef:

– I arton år gick han från en professionell och utbildad intellektuell, som många av mina kollegor uppskattade, till en person som ständigt sänder motstridiga uttalanden och hotar världen (det vill säga även Ryssland) med kärnvapen.

Lavrovs fall speglar Rysslands. En efter en har vännerna fallit bort, vilket gör hans turné i Afrika så viktig. Charm och retorik var inte det enda han bjöd på.

Bland annat föreslog den ryske toppdiplomaten en utökning av FN:s säkerhetsråd så att fler afrikanska länder får plats. Han slog in en kil i västs relation till Etiopien genom att uttrycka stöd för landets suveränitet mitt under pågående krig i Tigrayprovinsen. Och han öppnade för energiexport till Uganda – en stor möjlighet för ett land utan kust och utan egen direktimport.

– Väst har något att lära av Lavrovs diplomati, säger Hagberg.

– För många upplever att han inte läxar upp utan lyssnar in frågor som är viktiga för de afrikanska länderna. Nationell suveränitet är till exempel jätteviktig för dem, att bryta med det koloniala arvet på den internationella arenan.

Oavsett vilken motivation som ligger bakom så slår Lavrov an en fungerande, ödmjuk ton. Murithi Mutiga håller med.

– Väst är kortsiktiga då de begär ett ensidigt stöd mot Ukrainakriget. De tar inte hänsyn till individuella länders skillnader.

Ryssland är däremot inte långsiktigare, menar han, och får svårt att matcha USA och Europas inflytande över tid.

Men han lyfter en aspekt till. Medan ett nytt kallt krig pågår finns chansen för smarta afrikanska länder att dra nytta av situationen.

– Om afrikanska länder inte tvingas att tvärt välja det ena eller andra har de möjligheten att balansera sitt inflytande och, likt Turkiet, använda det för egen vinning.

De första leveranserna av gas eller olja till Uganda och dess president Yoweri Museveni skulle kunna bli ett första exempel."