"Oavsett hur utrikesminister Linde reagerar på Söders fråga så är det värt att påminna om att Łaskis stadgar bara är en droppe i havet av alla föremål och allt gods som Karl X:s styrkor tog från Polen under kriget 1655–1660. Plundringens massiva karaktär är svår att föreställa sig för en modern svensk.

Förutom gränslös plundring drabbades polska byar och städer av en ödeläggelse som är obeskrivlig och som betraktades som ovanligt brutal även av samtida deltagare. ”Det är så fruktansvärt det kosackerna och våra egna män gör och hur de förstör allt levande i Polen”, skrev överste och furste Johan Georg II av Anhalt-Dessau, som gått i svensk tjänst 1655, i ett brev till sin far.

Varenda polskt gods, slott, kyrka, kloster, bibliotek och arkiv som hamnade i händerna på Karl X:s styrkor plundrades, och vandaliserades eller brändes ner. Och man stal inte enbart konstskatter utan allt som bedömdes besitta något slags värde, eller faktiskt var helt värdelöst. Plundringslusten drabbade alla, även kungen som inte verkade vara särskilt kräsen av sig. Enligt Pierre Des Noyes, som var drottning Maria Louises (gift med den polska kungen Johan II Kasimir) sekreterare tog den svenska kungen ”…gamla kjolar som tillhörde drottningens tjänsteflickor och sände de till Sverige”. Så mycket för kunglig värdighet och prakt.

Från slottet i Warszawa, som från 1611 var den polska kungens residensstad, tog svenskarna även möbler, tyger, bestick, tavlor; fönsterbrädor i sten, marmortrappor och stuckaturer monterades ner tillsammans med tapeter.

I Kraków, i Wawelborgens krypta, öppnades till och med kungliga gravar i sökandet efter guld och andra värdesaker. De förstörda sarkofagerna ställdes inte i ordning, utan lämnades öppna. Det var som om svenskarna, utländska legoknektar och med svenskarna allierade soldater hamnat i en slags frenesi. Vagnslast efter vagnslast, pråm efter pråm med allt plundrat gods sändes till Sverige.

Allt som svenskarna roffade åt sig hamnade på slott i Sverige som Gripsholms slott, Skokloster eller i Stockholm med flera. Stora mängder polska bok- och dokumentsamlingar hamnade på Kungliga biblioteket i Stockholm eller i Uppsala. Annat blev rariteter i privata samlingar hos svensk maktelit.

Just bok- och dokumentsamlingar skulle återlämnas till Polen i enlighet med fredsfördraget i Oliwa 1660 men svenskarna var inte särskilt angelägna om att leva upp till den överenskommelsen. Under 1700- och 1800-talen lyckades polska sändebud få tillbaka bara en bråkdel av alla de handskrifter, böcker och kyrkliga dokument som hamnat i svenska händer. "

The Deluge (Polish: potop szwedzki, Lithuanian: švedų tvanas) was a series of mid-17th-century campaigns in the Polish–Lithuanian Commonwealth. In a wider sense it applies to the period between the Khmelnytsky Uprising of 1648 and the Truce of Andrusovo in 1667, thus comprising the Polish theatres of the Russo-Polish and Second Northern Wars.^[4] In a stricter sense, the term refers to the Swedish invasion and occupation of the Commonwealth as a theatre of the Second Northern War (1655–1660) only; in Poland and Lithuania this period is called the Swedish Deluge (Polish: potop szwedzki, Swedish: Svenska syndafloden), or less commonly the Russo–Swedish Deluge (Polish: Potop szwedzko-rosyjski)^{[5][better source needed]} due to the simultaneous Russo-Polish War.^[6] The term "deluge" (potop in Polish) was popularized by Henryk Sienkiewicz in his novel The Deluge (1886).