" En tidig morgon i början av november 1980 ringde telefonen i vårt hus i Helenelund, Sollentuna. Det var Olof Palme. Han hade någon dag tidigare av FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim, med stöd av FN:s säkerhetsråd, fått budet att bli FN:s medlare i kriget mellan Iran och Irak, som hade brutit ut två månader tidigare. Palme ville att en svensk diplomat skulle bistå honom. Han var vid denna tidpunkt oppositionsledare och hade föregående kväll talat med utrikesminister Ola Ullsten. De hade enats om att jag borde tillfrågas. Ville jag ta på mig denna uppgift?

Det var intressant och hedersamt för Palme och Sverige att ha fått detta uppdrag, sa jag, men jag var ju nyutnämnd chef för Afrika–Asien-enheten på UD efter hemkomsten från Zimbabwe. Jag var hedrad och intresserad men måste nog också konsultera Kerstin som skulle beröras kraftigt av att jag i omgångar framöver skulle befinna mig i skytteldiplomati mellan Teheran, Bagdad och New York.

Inga problem på första punkten, tyckte Palme. Han och Ullsten hade kommit fram till att jag kunde klara båda uppdragen ... På den andra punkten hyste han större förståelse, och refererade till sina egna samtal med hustrun Lisbet. ”Jag förstår att du måste tala med Kerstin, men kan du göra det ganska snabbt? Du är bokad på New York-planet imorgon för möte i övermorgon med generalsekreteraren och FN:s säkerhetsråd.”

Så började vad som skulle bli en vändpunkt i mitt liv och mer än fem år av nära samarbete med Olof Palme i medlingsarbete och som utrikespolitisk rådgivare sedan han åter blivit statsminister 1982. Vi gjorde flera långa resor i skytteldiplomati i regionen och till FN i New York och Genève, främst under åren 1980–1982.

Positionerna mellan de stridande parterna var tidigt hårt låsta. Irak krävde att Iran och dess ledare Ayatollah Khomeini skulle upphöra med sin export av Shia-revolution till Irak. Iran krävde eldupphör och irakisk reträtt till gränsen. Saddam Hussein krävde full irakisk suveränitet och kontroll över gränsfloden Shatt al-Arab.

Kriget eskalerade snabbt. Iraks trupper trängde allt längre in på iranskt territorium. Markstriderna var intensiva och artilleribeskjutningarna över gränsen drabbade både trupp och civila. Ett 70-tal fartyg fastnade i hamnar längs gränsfloden Shatt-el-Arab. Sjöfarten i Persiska viken var i fara, inte minst exporten av olja.

Arabländerna i regionen ställde sig på Iraks sida, även om inget av dem hade några illusioner om den irakiske ledaren Saddam Hussein och hans intentioner (tio år senare attackerade han Kuwait). Stormakterna lät i stort sett konflikten ha sin gång. USA stödde Irak framför Iran efter shahens fall och gisslantagandet av USA:s ambassadpersonal i Teheran 1979. Både USA, Sovjetunionen och länder i Europa sålde vapen, främst till Irak. FN:s säkerhetsråds första resolution innehöll krav på omedelbart eldupphör, följt av förhandlingar. Detta avvisades bestämt av Iran som krävde återgång till den internationellt erkända gränsen innan förhandlingar kunde påbörjas.

Det var i detta komplicerade läge Palmes medling startade. Irakierna ville fortsätta invasionen och iranierna vägrade gå med på eldupphör utan irakisk reträtt. Samtidigt pågick en maktkamp i Iran mellan konservativa religiösa ledare, mullor, och en västligt orienterad falang under ledning av president Abolhassan Banisadr. I Teheran fick Palme ibland medla mellan olika grupperingar. I dessa möten såg jag Palmes politiska talanger och förmåga att skapa kontakt med vilt skilda parter och personligheter.

En nyckelperson var den karismatiske religiöse ledaren, Ayatollah Mohammad Beheshti, respekterad i alla läger i maktens centrum och något av en dold ledarfigur. Han hade varit mulla i Hamburg i fem år. Palme och jag var de enda i FN-delegationen som talade tyska. Beheshti tog ensam emot oss två på sitt privata kontor. På tyska gick vi igenom alla steg och argument för en politisk lösning.

Behershti fruktade vad ett utdraget krig skulle föra med sig. Han visade förståelse för vårt förslag att söka uppnå fred steg-för-steg (släppa loss de strandade fartygen i Shatt-el-Arab, stoppa artilleribeskjutningen av civila mål, säkra trafiken i Persiska gulfen etc.). Detta kunde sedan öppna för en bredare politisk uppgörelse, menade Palme. Beheshti nickade instämmande.

Detta viktiga möte ägde rum i juni 1981. En vecka senare nåddes vi vid landning i Bagdad av nyheten att Beheshti hade dödats i Teheran den 28 juni tillsammans med ett 70-tal andra offer för en terrorattack genomförd av den extrema iranska Mojahedin-e-Khalq-rörelsen. Detta blev ett hårt slag mot FN:s och Palmes medlingsarbete. Beheshti hade möjligen kunnat hejda en eskalering av kriget och därmed lägga grunden för en fredsprocess.

Vi lyckades efter en tid få igenom visst skydd för sjöfarten och civilbefolkningen i gränstrakterna. Men vi fick inte loss de strandade 72 fartygen i gränsfloden Shatt-al-Arab. Parterna vägrade gå med på ett lokalt eldupphör för att tillåta muddring och fri lejd ut ur floden. Detta till stor besvikelse för Lloyds försäkringsbolag i London som uppvaktade oss i det kostsamma ärendet. Paradoxalt var kravet från båda sidor att få betala för operationen. Detta för att markera att deras egna länder hade jurisdiktion över Shatt-al-Arab. Den gällande gränsen som ifrågasattes av Irak gick mitt i farleden enligt den så kallade Thalweg-principen och var grundad på ett avtal från Alger 1975. Det är sannerligen ovanligt att en förhandling lamslås av att båda parter insisterar på att betala för en avgörande operation.

Medlingssessionerna blev långa och besvärliga både i Teheran och Bagdad. I Teheran träffade vi flera skilda makthavare, från Banisadr (som senare flydde till Frankrike) till talmannen i parlamentet, Ali Akbar Hashemi Rafsanjani, en skicklig maktspelare och överlevare. På irakisk sida var president Saddam Hussein helt dominerande med utrikesminister Tariq Aziz som trogen nära rådgivare. Sällan har jag sett så rädda medarbetare till en ledare som i Bagdad. Skräckhistorierna var många – och tyvärr sanna – om Saddams grymhet, nyckfullhet och totala brist på respekt för liv. Saddam Hussein var helt ovan vid att mötas av kritiska kommentarer och lyssnade på vår argumentation med en blandning av nyfikenhet och förakt.

Jag träffade Saddam Hussein vid fem tillfällen under medlingen, tre gånger med Olof Palme och två gånger på egen hand efter Palmes död. Sammantaget förhandlade jag med honom i tjugoåtta timmar. Mötena ägde oftast rum sent på kvällen efter vindlande bilfärder så att slutdestinationen inte skulle avslöjas.

Saddam hade kommit till makten efter grymt maktspel och lämnat många offer bakom sig. Som besökare kände man fruktan i väggarna. Jag var aldrig med om att någon av hans medarbetare gjorde några inlägg under alla dessa timmar. De satt som isstoder runt bordet. Palmes och mina frågor och kommentarer var sannolikt första gången som Saddam ställdes inför direkt eller indirekt ifrågasättande. Att avkräva honom svar på känsliga frågor var för hans medarbetare otänkbart.

Ibland kände vi att vi gått över en gräns som hade varit livsfarlig om vi varit irakier. Samtidigt visste vi att det var Saddam som beslutade om kriget skulle fortsätta eller inte. Vi hade inget val när det gällde samtalspartner.

Visst kunde vi ibland känna obehag, och oro. Saddam utstrålade total maktfullkomlighet. Han hade till exempel en person vid sin sida som bara hade till uppgift att tända hans cigarr och hålla glöden vid liv. Hans mörka stickande ögon släppte oss inte med blicken.

En gång lade jag fram en text som jag i efterhand insåg kunde vara riskabel eftersom den kunde tolkas som att jag lade skulden för krigsutbrottet på Irak. När jag kom tillbaka till mitt hotellrum knastrade det i väggarna. Jag kom plötsligt på att jag skulle åka helikopter nästan dag, ett osäkert transportmedel i sådana tider. Jag skrev faktiskt ett avskedsbrev till Kerstin som jag skickade via svenska ambassaden i Bagdad. Det kom fram två veckor senare i New York. Då var jag tack och lov också hemma.

Vid ett tillfälle frågade Saddam abrupt, innan vi ens börjat samtala, vilken min viktigaste fråga var. Jag frågade ”Är ni beredd att återgå till de internationellt erkända gränserna?” Jag insåg att han aldrig fått den frågan tidigare och hans medarbetare såg blekt chockade ut. Efter en stund bad Saddam mig att gå med honom till ett annat rum. Jag måste erkänna att jag var osäker på vad som väntade mig. Jag frågade om jag kunde ta med min delegation. Vi följde med till Saddams eget kartrum där han med en elfenbensstav visade de olika frontavsnitten. Han ville med denna förevisning visa hur stor uppoffring en reträtt skulle bli.

Den stora uppgiften för oss var alltså hela tiden att förmå Saddam att erkänna de ursprungliga gränserna och genomföra en irakisk reträtt från iranskt territorium som grundval för en uppgörelse. I början av kriget, då irakierna hade övertaget, vägrade Saddam blankt att ens tala om reträtt. Han svajade ett tag när iranierna lyckades återerövra en del av sitt territorium.

Idet skedet gav Saddam ett ödesdigert klartecken för användning av kemiska vapen i konflikten, ett gravt folkrättsbrott och flagrant i strid mot humanitär rätt och krigets lagar.

Detta var för Palme och mig en av de mest upprörande upplevelserna under kriget. FN:s säkerhetsråd såg utan tvekan mellan fingrarna på de irakiska missdåden. På Palmes uppdrag ringde jag till en av generalsekreterarens närmaste medarbetare och berättade vad vi sett och erfarit. En utredningsgrupp utsågs och sändes till området. Men rapporten ledde ingen vart i säkerhetsrådet som var förlamat av stormaktsspänningar. Detta ledde till ytterligare insatser av Irak av detta skräckvapen och viss användning därefter också från iransk sida.

Saddam tvekade inte heller att sätta in kemiska vapen mot sitt eget folk. Vi får aldrig glömma anfallet mot staden Halabja 1988 då över 5000 kurder mötte en plågsam död. Jag är ganska säker på att den syriska regimens användning av kemvapen 2013 och framåt kan härledas till den principlösa reaktionen från stormakternas sida till dessa brott mot mänskligheten under Iran–Irak-kriget."

Utdraget är hämtat ur Jan Eliassons ”Ord och handling. Ett liv i diplomatins tjänst”, utgiven på Albert Bonniers förlag 2022.