Bill of Rights, rättighetsförklaringen, betecknar i USA de första tio tilläggen till landets konstitution och anger bland annat de rättigheter som den enskilda individen har gentemot statsmakterna, såväl den federala som delstatsstyren. Här ingår bland annat det andra tillägget: Rätten att bära vapen. James Madison utarbetade tilläggen som en omarbetning av Virginias rättighetsförklaring, en skapelse av George Mason. George Mason har på grund av detta kallats ”Father of the Bill of Rights”.

De tio tilläggen antogs av USA:s kongress 1789 i ett dokument som omfattade tolv artiklar, varav de två första ej stadfästes 1789–1791 som de övriga. Den andra artikeln ratificerades visserligen 1992 och blev det 27:e tillägget – 203 år efter den antagits av kongressen.

En föraning till en rättighetsförklaring fanns redan i USA:s självständighetsförklaring 1776 i följande ord:

... Vi håller dessa sanningar vara själv-klara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka; att för att försäkra dessa rättigheter är regeringar stiftade ibland människor, avledande sina rättvisa makter från de styrdas samtycke...

Sådana ord hjälpte sätta sammanhanget att de särskilt uppräknade rättigheter ingalunda skulle tolkas bli till på grund av själva dokumentet, utan som allmänna, av Naturen skänkta rättigheter (som också det Nionde tillägget delvis syftar på).

Punkterna introducerades av James Madison till USA:s första kongress. De antogs sedan av representanthuset den 21 augusti 1789, föreslogs formellt genom gemensam resolution I USA:s kongress den 25 september 1789, och trädde i kraft 15 december 1791.

Ursprungligen skyddades enbart vita män, inte indianer, "svarta" (senare benämnda afroamerikaner), och kvinnor.[4][5][6] Undantagen stod inte i själva lagtexten, men accepterades som allmän praxis. Det skilde sig också mellan olika rättigheter; exempelvis kunde inte författningsstridig tortyr eller godtycklig häktning accepteras mot kvinnor, eller en tidningspublikation inriktad på svarta amerikaner eller en viss invandrargrupp förbjudas, då dessa rättigheter förbjuder statsmakten från att utföra dessa inskränkningar.

Förslavade svarta amerikaner antogs helt falla utanför konstitutionella rättighetsskyddet då de i stort ansågs som likställda med egendom; detta länge antagna faktum fastslogs i det ökända rättsfallet Dred Scott v. Sandford, där chefsdomare Roger Taney - som talade för majoriteten - fastslog att svarta amerikaner inte har några rättigheter som den vite mannen är bunden att respektera. Det tionde tillägget begränsade vidare avsevärt åtgärder för att stärka individuella rättigheter i delstaterna, som inskränkningar av slaveriet eller stärkande av slavars rättigheter. Över huvud taget förblev slaveriet onämnt i rättighetsstadgan och konstitutionen i sin helhet till dess avskaffande 1865.