Även om konventionella militära styrkor undantagslöst engagerar sig i psykologisk krigföring mot fienden (men naturligtvis främst mot den egna befolkningen genom inhemska opinionsbildningsinsatser), är deras främsta medel för seger reguljär styrka i vapen. På samma sätt siktar gerillastyrkor, som ofta är beroende av terrordåd och andra former av propaganda, på militär seger och kan till synes därför lyckas ibland (t.ex. Viet Cong i Vietnam och Röda Khmererna i Kambodja). Egen terrorism är alltså den kalkylerade användningen av våld för att skapa rädsla, och därmed för att uppnå politiska mål, när direkt militär seger inte är möjlig.

Detta har fått vissa samhällsvetare att hänvisa till gerillakrigföring som "de svagas vapen" och terrorism som "de svagastes vapen".

Vad det egentligen handla om är det gamla vanliga.

För att locka till sig och behålla den publicitet som krävs för att skapa trovärdighet och utbredd rädsla, "måste" terrorister delta i allt mer dramatiska, våldsamma och högprofilerade attacker. Dessa har inkluderat kapningar , gisslantagningar , kidnappningar , masskjutningar, bilbombningar och, ofta, självmordsbombningar. Även om det "uppenbarligen" är slumpmässigt, är offren och platserna för terroristattacker ofta noggrant utvalda för deras chockvärde.

Skolor, köpcentrum, buss- och tågstationer samt restauranger och nattklubbar har utsatts både för att de drar till sig stora folkmassor och för att de är platser som civilbefolkningen känner till och där de känner sig bekväma.

Det handlar om att skapa känsloanslag!

Målet med terrorism är i allmänhet att förstöra allmänhetens känsla av säkerhet på de platser som är mest bekanta för dem. Större mål inkluderar ibland också byggnader eller andra platser som är viktiga ekonomiska eller politiska symboler, såsom ambassader eller militära anläggningar.

Naturligtvis är det passligt att även saker som skall försvinna råkar befinna sig i sammanhanget.

Terroristens "förhoppning" är att känslan av terror som dessa handlingar framkallar kommer att få befolkningen att pressa politiska ledare mot ett specifikt politiskt mål.