" Det är inte här man vill checka in i fredstid, men om kriget kommer så finns Vattugaraget där med all ”lyx” man kan tänka sig. Egen vatten- och luftrening, kylsystem, elförsörjning och ett optimalt läge mitt inne i centrala Stockholm.

Med plats för 8.000 personer, eller så kallade skyddsrumssökande, är Vattugaraget ett av de största bland Sveriges totalt 64.000 skyddsrum. Sveriges största, och när det stod klart 1957 även världens största, är Katarinabergets skyddsrum. Där ryms dubbelt så många. Precis som Vattugaraget fungerar det som ett parkeringsgarage i fredstid men är för tillfället stängt på grund av Slussenprojektet.

Tillsammans med Dan Backman, teknisk förvaltare på Stockholms fastighetskontor och Emelie Nordin Kallenstål, kundförvaltare, och en fotograf tar vi oss ned genom en av Vattugaragets fem ingångar.

En av inrymningsvägarna från T-centralen. De olika färgerna ska vägleda skyddssökande till olika delar av skyddsrummet.

Personer på bild: Dan Backman, teknisk förvaltare och Emelie Nordin Kallenstål, kundförvaltare Stockholms stad Fastighetskontoret.

En av inrymningsvägarna från T-centralen. De olika färgerna ska vägleda skyddssökande till olika delar av skyddsrummet. Personer på bild: Dan Backman, teknisk förvaltare och Emelie Nordin Kallenstål, kundförvaltare Stockholms stad Fastighetskontoret.Foto:Filip Erlind

”När det går ett flyglarm tar vi bort hela den här dörren”, säger Dan Backman och pekar på de blå garageportarna.

”Vi vill få in så mycket folk som möjligt på kort tid, samma tänk som på de stora arenorna som exempelvis Tele2.”

På väg ned till nästa nivå berättar han om hur konstruktörerna tagit med sig lärdomar från andra världskriget i val av placering och utformning.

”Vattugaraget byggdes 15 meter under Klara kyrkogård i samma veva som Klarakvarteren revs. Det finns också ett skyddande jordlager.”

Dan Backman berättar att kyrkogården skulle minimera risken för så kallad eldstorm, då bombade byggnader brinner under lång tid vilket kan resultera i en extrem hetta som i värsta fall kan sprida sig ända ned till människor som tagit skydd under jorden.

”Det hände i Dresden under kriget, folk dog av värmen i skyddsrummen. Dessutom trodde man att en kyrka var fredad från anfall, men i Ukraina har det visat sig att inte heller kyrkor skonas.”

En av inrymningsvägarna från T-centralen till skyddsrummet under Klara kyrka. Tanken är att få in som många som möjligt på kort tid.

I öppningen på vänster sida, där garageinfarten är idag, kommer stötvågsportar att stängas och därefter ståldörrar som förhindrar att gas tränger in i skyddsrummet. På motsatt sida finns tre stötvågsportar som ser ut som tjocka gröna ståldörrar med nitar och påminner om bankvalvsdörrar. Det är där de skyddsrumssökande ska ta sig in.

”Här kan man trycka på en knapp om man vill komma in. Då går tre signaler till en expedition”, säger Dan Backman och berättar att det krävs runt 30 personer för att sätta skyddsrummet i skyddsdrift, alltså ställa i ordning skyddsrummet så att det kan börja användas.

Det finns en tanke med att ingångarna ligger på varsin sida om den första backen ned i garaget. Eventuella stötvågor träffar då istället den vägg som ligger rakt fram och avslutar nedfarten berättar Dan Backman.

De gröna bankvalvsliknande dörrarna är stängda så vi följer bilarna in. Väl inne i garaget stannar vi vid en informationstavla med skyltar om hur skyddsrummet fungerar. De förstärker känslan av att konstruktionen har några år på nacken.

”Här kan man ställa toaletter och där finns vattenkranar”, säger Dan Backman och pekar in i garaget.

Sovplatser finns inte utmärkta men i personalrummet som vi snart ska besöka finns upptejpade rutor som visar hur mycket plats varje person får i skyddsrummet. Det går att ligga men beroende på längd, troligen inte raklång. Då har ändå ytan ökat från den ursprungliga storleken som också finns tejpad på golvet. Liggunderlag eller liknande att sova på får man själv ta med sig.

”En gång i tiden räknade man med 4.300 sängplatser här, men i dag är det 8.000 skyddssökande som gäller.”

I förgrunden ett av de stora kolfiltren, ursprungligen från 1954, som renar kontaminerad luft.

I förgrunden ett av de stora kolfiltren, ursprungligen från 1954, som renar kontaminerad luft.Foto:Filip Erlind

Vi tar oss ned i maskinrummet, ett låst och larmat utrymme ännu längre ned under jorden. Nu är fukten klart påtaglig och trots kylan klibbar skjortan fast på ryggen. Här nere finns det mesta av vikt för att livet i skyddsrummet ska fungera. Personalrummet, med kök och toalett, ett gammalt och slitet utrymme som plötsligt framstår som rena lyxen. Här finns också ett rum fullt med dieselaggregat.

”Det är beräknat att räcka för 30 dagar, med några igång och några reservaggregat. Det går att fylla på med hjälp av tankbilar men i krigstider kan det vara svårt att få tag på bränsle. Att fylla på aggregaten är en del av förberedelserna.”

I korridoren på väg till luftreningen öppnar Dan Backman en lucka i en tjärad trävägg. Där inne i det stora mörka utrymmet ska kalk hällas in för att rena luften från koldioxid. I ett angränsande rum finns ett antal stora kolfilter ursprungligen från 1954 för att rena kontaminerad luft.

”De är plomberade i fredstid, men är förberedda. Filtren byttes senast 1990. Om syrehalten i luften är för låg tillsätts syre”, säger han och pekar på en hållare för syrgastuber.

Dagens rundvandring i denna undre värld, vars existens de flesta svenskar lyckligtvis är omedvetna om, närmar sig sitt slut. Det sista stoppet gör vi vid en bred och brant inrymningstrappa i betong. Räcket är senapsgult och i de andra inrymningstrapporna till skyddsrummet finns likadana i grönt, rött och blått.

”Färgerna ska vägleda skyddssökande till olika delar av skyddsrummet. Det handlar om att sprida ut de skyddssökande så att alla inte hamnar på samma ställe”, säger Emelie Nordin Kallenstål.

Där uppe hörs tunnelbanan.

”Man nyttjar tunnelbanan som inrymning. Det finns ju många vägar från T-centralen där man kan få in folk”, säger Dan Backman. "