DEBATT – av Sven-Åke Bergkvist, Ordförande i Rättvis skatteprocess, tidigare advokat vid Mannheimer Swartling och Patrick Krassénm verkställande ledamot i Rättvis skatteprocess.

I mer än 30 år drev Crister Magnusson företaget Kyosho, som importerade och sålde leksaker. Kyosho hade som mest ett 40-tal anställda i Sverige, butiker i flera städer och en produktkatalog som distribuerades i som mest 150 000 exemplar.

Företaget sköttes prickfritt – men företagarkarriären fick ett bittert slut för Crister. Tullverket klassificerade retroaktivt om en av Kyoshos produkter, vilket ledde till en tullskuld – trots att bolaget då redan upphört med sin verksamhet.

Ur artikeln

Tullverket kontaktade Skatteverket, som genom reglerna om skatterättsligt företrädaransvar påförde Crister Magnusson personligt betalningsansvar för bolagets tullskuld. Skatteverket hävdade att Crister hade agerat ”grovt oaktsamt” genom att inte söka ett så kallat bindande klassificeringsbesked, BKB, från Tullverket.

Detta trots att Tullverket genomfört en revision av bolaget bara några år innan och då inte angett att det var ett nödvändigt att ansöka om BKB.

Reglerna om företrädaransvar föreskriver att Crister, för att inte behöva betala bolagets tullskuld, borde ha försatt bolaget i konkurs när tullskulden uppkom – men detta är omöjligt, eftersom tullskulden uppkom genom Tullverkets retroaktiva klassificeringsbeslut.

Hur ska man som företagare kunna förutse, och agera utifrån, myndigheters framtida beslut?

Stiftelsen Rättvis skatteprocess, som hjälper enskilda som utsatts för orättvisa och orimliga skattebeslut, har bistått Crister i att överklaga Skatteverkets beslut.

Kammarrätten i Stockholm gick på Skatteverkets linje – men en av tre domare var skiljaktig, och angav i sin skiljaktiga mening att det är orimligt att anse att Crister har agerat grovt oaktsamt, vilket är kravet för att påföra företrädaransvar.

I rättspraxis och förarbeten har det tydliggjorts att de subjektiva rekvisiten uppsåt och grov oaktsamhet har samma innehåll vid fråga om skattebetalningsskyldighet som beträffande straffansvar, alltså att begreppet grov oaktsamhet skall tolkas restriktivt.

Även i Skatteverkets egen handledning för företrädaransvarsmål anges att grov oaktsamhet föreligger först om företrädaren har ”slarvat i högre grad vid upprättandet av deklarationen eller annan handling eller har visat uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i de beskattningsregler som ska tillämpas”.

Vilket det torde vara svårt att hävda när grunden för företrädaransvaret är att en myndighet har gjort en omklassificering retroaktivt.

För att få ett vägledande avgörande i frågan om hur graden av oaktsamhet ska bedömas, överklagades Kammarrättens dom till Högsta Förvaltningsdomstolen. Beklagligen meddelade HFD i mitten av juni att prövningstillstånd inte ges.

Oklarheten om var gränsen går mellan oaktsamhet och grov oaktsamhet kvarstår därmed – liksom den absurda skattebehandlingen av Crister Magnusson.

Reglerna om skatterättsligt företrädaransvar har kritiserats återkommande under lång tid. Riksdagens skatteutskott har uttalat att reglerna behöver ses över för att göra dem mer rättssäkra och mindre konkursframdrivande.

En statlig utredning (SOU 2020:60) föreslog för snart två år sedan att regelverket borde nyanseras.

Sveriges rättssystem gynnas inte av ett regelverk som företrädaransvaret, som slår brett och har orimliga konsekvenser. De regler för ansvar som finns i Aktiebolagslagen är egentligen tillräckliga.

Det är också uppenbart att förvaltningsdomstolar tillämpar rekvisitet ”grov oaktsamhet” mycket vidare än allmänna domstolar gör – till nackdel för de enskilda.

Det skatterättsliga företrädaransvaret bör kraftigt begränsas, för att ta sikte på mer avsiktligt bedrägliga beteenden, i synnerhet i omprövningsfall. Det vore en av flera nödvändiga reformer för stärkt rättssäkerhet för enskilda.