" Under våren har det lite märkliga gapet mellan dystra hushåll och optimistiska företag varit ett återkommande tema på Di:s analyssidor.

Två verklighetsuppfattningar tycktes skava mot varandra. Vem skulle blinka först?

Skulle hushållen skaka av sig krigsoron och inse att det trots allt råder goda tider med stort sug efter arbetskraft och välfyllda orderböcker i exportindustrin? Eller skulle de offensiva företagen tids nog märka att efterfrågan viker när offensiva prishöjningar möter pessimistiska kunder?

Att döma av veckans färska bedömningar från statliga Konjunkturinstitutet (KI) och finansdepartementet, två av landets mest resursstarka prognosmakare, verkar hushållen få rätt. Åtminstone delvis.

Till slut gick det inte att bortse från senvårens fortsatta trubbel med globala flaskhalsar och överraskande snabba prisökningar. Nu skrivs BNP-siffrorna ned rejält.

Årets ekonomiska tillväxt, som i våras beräknades ånga på med en bit över 3 procent, väntas nu stanna vid strax under 2 procent. Nästa år fortsätter avmattningen.

”Ekonomin faller i år tillbaka i en lågkonjunktur”, utropar KI, som för tre månader sedan spådde ”mild högkonjunktur”.

”Tuffare tider framöver”, varnar finansminister Mikael Damberg.

En betydande bov i dramat är svenska reallöner, lönen efter inflation, som väntas falla 4,4 procent i år enligt KI:s uppdatering. Efter mer än 25 år av stadigt stigande köpkraft är det ingen nådig chock. Det lägger sordin på hushållens konsumtion.

Ett glädjande styrketecken är dock att arbetsmarknaden håller ångan uppe. Arbetslösheten väntas fortsätta att sjunka i år och nästa år, även om nedgången blir betydligt mer blygsam jämfört med tidigare prognoser.

Nulägesbilden av jobbläget är tveklöst mycket ljus. Antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen har sedan början av året satt nya rekord, vecka efter vecka.

Även SCB:s jobbstatistik för maj nådde en ny toppnivå. Sysselsättningsgraden satte nytt rekord, noterar Nordea, då andelen 15-74-åringar i jobb eller utbildning uppgick till 68,9 procent.

I maj hade antalet sysselsatta växt med hela 124.000 personer, eller 2,4 procent, jämfört med ett år tidigare, varav över 10.000 den senaste månaden. Jobbtillväxten är det alltså inget fel på.

När det gäller arbetslösheten vände SCB:s lite mer hoppiga officiella siffra faktiskt uppåt till 7,8 procent maj. Men enligt Arbetsförmedlingens mått fortsätter trenden tydligt nedåt (se grafik).

Summan av jobbindikatorer pekar mot att de matchningsproblem som var en följetong redan före pandemin nu blivit etter värre.

Bransch efter bransch larmar om brist på yrkeskunnig personal. Att det saknas säkerhetspersonal på Arlanda, färdtjänstbolagen har svårt att bemanna sina turer och att erfarna bartenders är högvilt i krogbranschen är bara ett axplock.

Man ska nog akta sig för att sätta alltför stort hopp till att finansministerns ”tuffare tider” betyder inflationskris utan jobbkris. Arbetsmarknaden ser än så länge bra ut, men den hotas från två håll samtidigt.

Kompetensbristen riskerar att slå över i att jakten på rätt arbetskraft kostar mer än den smakar, och att företagen av det skälet helt enkelt tvingas växla ned expansionstakten. Matchningsproblemen blir då större än en fråga om långtidsarbetslöshet och marginaliserade grupper, de blir en tillväxtbroms.

Samtidigt krockar företagens just nu väldigt offensiva rekryteringsplaner förr eller senare med efterfrågebilden, när tillväxtutsikterna i både Sverige och omvärlden dämpas snabbt. I Europa bromsar nu inte minst tysk industri betydligt, enligt preliminära inköpschefsindex för juni. Och USA:s centralbankschef Jerome Powell tog på onsdagen R-ordet i sin mun. ”Recession”, sa han för första gången, är ”säkerligen en möjlighet”.