Västerlandet har bebott en fantasifull värld som bara kan existera i vår fantasi. Många förblir strandsatta i den självbedragna hägringen.

Ju mer vi har investerat i den fantasivärlden, desto svårare får vi att lämna och göra anpassningen - intellektuell, känslomässig, beteendemässig.

Ur artikeln

En bedömning av var vi är, vart vi kan gå och konsekvenserna över tid av andra parters reaktioner är ett synnerligen komplext åtagande.

För det kräver inte bara specifikation av tidsramar, utan också de varierande definitionerna av nationellt intresse och strategiska mål som regeringsledare kan använda som referensmärken.

Antalet permutationer som skapas av de inblandade spelare och de låga förtroendemarginalerna förknippade med prognoser om hur var och en kommer att agera vid viktiga beslutspunkter på vägen, förvärrar den redan skrämmande utmaningen. Innan man ens överväger att ge sig i kast med en sådan uppgift finns det några viktiga överväganden att tänka på.

De som ansvarar

För det första är människorna som står i spetsen för regeringar inte rena tankemaskiner. Långt ifrån. De är alltför ofta personer med snäv intelligens, med begränsad erfarenhet av maktpolitiska spel med hög insats, som navigerar efter förenklade, föråldrade och föråldrade kognitiva kartor över världen.

Deras perspektiv är ungefärliga montage sammansatta av bitar av ideologi, bitar av viscerala känslor, bitar av ihågkomna men olämpliga prejudikat, bitar av masserad information om den allmänna opinionen och odds-and-ends plockade från New York Times op-ed bitar.

Dessutom, låt oss påminna oss själva om att policybildning och beslutsfattande är gruppprocesser – särskilt i Washington och Bryssel – belastade av sin egen kollektiva dynamik. Slutligen, i västerländska huvudstäder, verkar regeringar i dubbla valutor: politisk effektivitet och valpolitik.

Det amerikanska dilemmat

Dessa sanningar understryker det amerikanska dilemmat när Ukraina-satsningen blir sur på slagfältet och din fiende klarar sig mycket bättre än väntat medan dina vänner och allierade har det mycket värre.

Ryssland har avtrubbat allt som kastats mot dem – till chock för västerländska planerare. Varje antagande som ligger till grund för deras angrepp på den brända jorden på den ryska ekonomin har visat sig vara felaktigt. Ett dystert register över analytiska fel även av CIA:s och tankesmedjans standarder.

Off-the-diagram prognoser om landets ekonomi, och den globala effekten av sanktioner, förlamade Washingtons plan från början. Taktiska initiativ av militär karaktär har visat sig vara lika meningslösa; ytterligare 1 000 årgångsspjut med döda batteripaket kommer inte att rädda den ukrainska armén i Donbass.

De allvarliga systemhotet mot den amerikanska ekonomin skymtar på vägen. Washingtons radikala beväpning av mekanismerna för att hantera internationella finanser har påskyndat övergången från dollaröverhöghet.

En markant minskad roll för dollarn som världens huvudsakliga transaktions- och reservvaluta kommer att urholka USA:s "orimliga privilegium" att driva en ekonomi med underskott/skulder utan begränsningar.

Visserligen, på andra sidan balansskalan, kommer ett självsäkert, intakt Ryssland att finna sin ekonomiska och politiska framtid peka österut. Det redan djupt förankrade kinesisk-ryska partnerskapet är den geostrategiska nyckelutvecklingen under 2000- talet.

Det borde knappast ha kommit som en överraskning; när allt kommer omkring, nästan alla amerikanska handlingar i fråga om båda makterna under de senaste 15 åren har obönhörligt lett till det resultatet.

Det inkluderar, naturligtvis, misstaget att försöka använda en Ukrainakris som hävstång för att fälla Putin, och Ryssland med honom.

Oavsett vilken bana tävlingen mellan väst och det kinesisk-sovjetiska blocket tar, kommer den nu att kräva allt större fantasi och skicklighet att hantera – utan att locka ödet – än om USA hade varit benägna att följa en mer konstruktiv kurs.

Man kan hävda att det historiska val som Amerika har gjort genom att besluta sig för att följa Wolfowitz-doktrinen som en användarguide till strategi under 2000- talet har gjorts av skäl som sitter djupt i landets psyke mer än de som är produkten av motiverade överväganden. .

Kollektiv amerikansk självkänsla, tron ​​på att vara Destinys barn, den ordinerade nr 1 i världen, har varit vårt samhälles grundsten. Vi har inte mognat bortom det magiska beroendet av myter och legender – till vår, och världens, olycka.