" Pensionsuppgörelsen på 1990-talet tillkom för att garantera långsiktig trygghet. Ett system skapades som inte lovar mer än det också kan hålla, vilket förstås lett till att många medborgare varit missnöjda med den pension som blev. Genom att samförhandla i den så kallade pensionsgruppen mellan först fem, och sedan Miljöpartiet adderats, sex partier, kunde stabiliteten bevaras och frågan hållas utanför valrörelserna.

Resultatet är inte perfekt. Om exempelvis en större del av den egna premien kunnat placeras på börsen hade pensionerna, med senare decenniers utveckling, blivit högre för de allra flesta. Det vore fortfarande en klok förbättring.

Bakom vänsterförslagen ligger en veritabel sängkammarfars.

Men som Finanspolitiska rådet kunnat konstatera har pensionssystemet gjort sitt till för en utveckling där ”pensionärernas ekonomi – både vad gäller disponibel inkomst och pensionsinkomst – aldrig har varit bättre”.

Visst blev den andel som täcks av de offentliga pensionerna något lägre än systemkonstruktörerna hade tänkt, men det beror främst på att svenskarnas livslängd ökat mer än väntat. Då har vi att välja mellan att arbeta högre upp i åldrarna (eller börja arbeta tidigare), sätta av än mer under arbetslivet, eller leva på mindre under fler pensionsår.

Eller förstås det ansvarslösa alternativet som dominerar för närvarande: att göra pensionerna till en profilfråga ett valår.

Efter överbud från vänster och från höger om pensionerna kom under måndagen också ett överbud från mitten, när Centerpartiet fick lägga till och dra ifrån till riksdagens vänsterförslag.

Förslaget innebar att garantitillägget skrotas. Detta tillägg har kritiserats brett eftersom det skulle minska incitamenten att arbeta och för vissa grupper rentav hade kunnat få en pomperipossaeffekt där ökad inkomst i slutet av arbetslivet gav minskad pension, men var ett vänsterpartistiskt villkor för att släppa fram Magdalena Anderssons regering.

I stället föreslås nu höjd garantipension med 1 000 kronor i månaden och höjt bostadstillägg med upp till 100 kronor i månaden. C har också fått igenom ett återinförande av sänkt skatt för den som jobbar efter 65 års ålder.

I sak är det en förbättring, och inte långt från oppositionens bud om en något lägre höjning av garantipensionen och några hundralappar mer i ökat bostadstillägg.

Det är som om konstruktörerna i sin visdom kunde förutse vårens politiska cirkus.

Samtidigt är det spackel över den spricka som skapades i och med att Magdalena Andersson gjorde upp med Vänsterpartiet om ett pensionsbeslut helt vid sidan om det upplägg som tjänat Sverige väl under de senaste decennierna.

Snarare än att bringa ordning och reda är det därefter rena hönsgården i pensionsfrågan. Bakom vänsterförslagen ligger en veritabel sängkammarfars, där Socialdemokraterna i regeringsställning sprungit mellan olika stödpartier med oförenliga krav som inte vill förhandla samtidigt.

M, KD, L och SD har samtidigt enats om ett alternativt förslag, som liksom regeringens finansieras av dagens skattebetalande generationer. Även här smälls det i dörrar när tillfälle ges. För att sätta de forna allianskollegorna i C på pottkanten har man i finansutskottet röstat för att blockera måndagens kompromissförslag från att alls läggas fram. Detta ökar förstås risken för att ett ännu sämre förslag vinner i kammaren, om C röstar för den tidigare regeringsbudget som bygger på uppgörelsen med V.

Det var just för att undvika sådan vårdslös politisk tävlan utan hänsyn till landets väl och viktiga sakområden, som pensionerna en gång lyftes ut och försågs med ett eget ramverk. Det är som om konstruktörerna i sin visdom kunde förutse vårens politiska cirkus. Vilket parti förvaltar denna insikt idag?"