" Hon säger att hon aldrig varit med om något liknande.

Zenja Volohhonskaja är journalist, redaktör för de ryskspråkiga tv-nyheterna på estländsk public service, och hon blev chockad över reaktionerna när kriget i Ukraina först startade.

– Vi blev fullständigt nedringda av våra ryskspråkiga tittare. Folk skrek att vi ljög och använde ord som jag inte ens vill återge. Bara för att vi sa som det var, att Ryssland invaderat Ukraina och sedan skildrade de ryska övergreppen, säger hon och visar runt i den toppmoderna tv-studio som den ryska redaktionen delar med sina estniskspråkiga kollegor.

– Innan kriget trodde jag att vi ryssar var mer integrerade i det estniska samhället. Men nu har jag insett att det var en illusion. Tyvärr. Många här tittar bara på rysk tv, och har gjort så i decennier, säger Zenja Volohhonskaja.

Zenja Volohhonskaja är redaktör för de ryskspråkiga nyheterna på estländska ETV+. Tittarsiffrorna har stigit kraftigt under kriget, sedan rysk tv blockerats i Estland.

Hon förklarar att många ryskspråkiga estländare har fått sin världsbild formad av den ryska tv-propagandan. De har köpt bilden av Ukraina som ett nazistfäste och Ryssland som befriare, och vill inte ta till sig att det de trott på är en lögn.

– Det gör för ont. Kriget har blivit väldigt känsligt för ryssar här i Estland. Dessutom finns det stora motsättningar inom gruppen, där de som tror på Moskvas linje knappt pratar med dem som inte stöder Putin, säger hon.

Zenja Volohhonskaja delar in de estländska ryssarna i tre falanger. Runt 25 procent stöder den ryske presidenten och hans krig. 25 procent stöder det inte, och så finns det runt 50 procent som inte har bestämt sig. De vet helt enkelt inte vem eller vilka de ska tro på när det gäller frågan om skuld och vad som händer i Ukraina – och de vill helst inte prata om det.

– Jag kallar den sista gruppen för ”sömngångare”. Det finns hopp om att de vaknar, men frågan är om det blir i en rysk eller en estnisk säng, säger Volohhonskaja och tillägger att hon har vänner som helt slutat tala med sina föräldrar och till och med flyttat, för att de har så olika syn på kriget.

Det finns enligt Zenja Volohhonskaja en tydlig skiljelinje mellan gammal och ung, där de som är äldre oftare stöttar Putin, medan de yngre i större utsträckning är emot kriget.

Över en tredjedel av invånarna i huvudstaden Tallinn har ryska som modersmål. Många bor i höghusområden som här i förorten Lasnamäe.

Trots att Zenja Volohhonskaja är född i Estland är hennes modersmål alltså ryska. Precis som för 300 000 andra ryskspråkiga estländare.

Och det i ett land med drygt 1,3 miljoner invånare.

Estniska kunde hon knappt förrän hon började på universitetet.

Det hela går tillbaka till Josef Stalin och andra världskriget. Efter att Sovjetunionen ockuperat Estland deporterades stora delar av den estniska eliten till Sibirien. Samtidigt lät Moskva flytta hundratusentals ryssar till de tre baltstaterna. En process som fortgick till den estniska självständigheten 1991.

Än i dag lever de två grupperna i stort sett åtskilda från varandra. De går i olika skolor och undervisas på olika språk. De bor i olika bostadsområden eller i olika städer, och har i viss mån till och med olika jobb. Många ryssar har lägre utbildningsnivå än de estnisktalande och är i större utsträckning låginkomsttagare.

Segregationen gör att det finns spänningar i samhället – och det sedan decennier tillbaka. Spänningar som har växt kraftigt de senaste månaderna enligt Zenja Volohhonskaja.

”Daria 9 år, dödad i Ukraina” står det på gosedjuret. Kriget gör sig påmint överallt i Tallinn.

Hon får medhåll av Yana Toom. Den centerpartistiska politikern är en av Estlands mest välkända ryskspråkiga profiler med sitt eldröda hår, sina färgglada glasögon och högljudda åsikter.

Yana Toom har de senaste månaderna påtalat flera gånger att det nu pågår ”en häxjakt” på rysktalande estländare och att de felaktigt pekas ut som en säkerhetsrisk av den estniska majoriteten.

– Jag har aldrig upplevt en sådan här ilska i samhället. Esterna är rädda och litar inte på sina ryska grannar längre, och de känner det, säger hon när vi ses på ett hotell i centrala Tallinn.

– Samtidigt är många ryskspråkiga arga på mig för att jag öppet tagit ställning för Ukraina. Det känns som att alla är arga just nu.

Yana Toom, som sitter i EU-parlamentet men är hemma i Estland över helgen, har precis varit i kuststaden Pärnu för att möta väljare.

Hon beskriver hur stora delar av ett rum ”fullt med 200–300 estniska tanter” reste sig upp och gick när hon svarade på deras frågor om inte ”ryssarna” var ett hot, med ett ”de är precis lika estländska som ni. De talar bara ett annat språk”.

– Kriget och att en del ryskspråkiga stöder Putin, eller inte har valt sida, har fått många ester att få vatten på sin kvarn. De säger att de haft rätt hela tiden när de sagt att ryssarna är en säkerhetsrisk, säger hon.

Enligt Yana Toom kommer det två-tre ryskspråkiga personer varje vecka till hennes kontor för att få hjälp sedan kriget startade. De har fått sparken från sina jobb eller förlorat sin studieplats för att de vägrat ta avstånd från kriget, eller misstänks gå Moskvas ärenden.

Hon beskriver en situation där människor är rädda, och där det blivit bättre att vara tyst. Eller på sin höjd viska.

– Det är tragiskt. Det är bättre att vi diskuterar saken öppet, så att vi kan lösa problemet. Jag är optimistiskt lagd av naturen, men det här är en komplicerad situation, säger hon.

För att förstå det som händer i Estland just nu finns det två saker som är viktiga att ha med sig.

Den första är att det finns en rädsla för Ryssland som verkar sitta i ryggmärgen på de allra flesta.

Uttryck som ”vad var det vi sa” och ”det handlar om när Ryssland invaderar, inte om” upprepas ständigt.

Den andra är att friktionen mellan de två språkgrupperna till stor del är något som puttrar under ytan. Den offentliga debatten lyser med sin frånvaro och frågar man estniskspråkiga i Tallinn tonas det hela ned.

Ändå tar den estniska premiärministern Kaja Kallas själv upp frågan om hur den ”estniska eliten tillintetgjordes eller deporterades” under andra världskriget och Sovjetunionen ”lät importera” ryssar till Estland, i en intervju med SvD. Händelser som fortfarande skaver för många ester.

På frågan om vad det betyder för det estländska samhället att ryssarnas ättlingar fortfarande bor kvar, svarar premiärminister Kallas att det regelbundet görs undersökningar om vilket land de har starkast känslomässiga band till, och att två tredjedelar då svarar Estland.

Av en minoritet på 300 000 personer innebär det ändå att 100 000 väljer Ryssland.

– Ja, vi har arbete att göra där. Men bara för att de svarar Ryssland innebär det inte att de stöder kriget. Men det är sant att det finns en del förvirring bland de ryskspråkiga. Nu har vi stängt de ryska tv-kanalerna, men man måste förstå att propagandan har hjärntvättat människor i tjugo år. Det försvinner inte över en natt, säger hon.

Trots att det mest bor ryskspråkiga i stadsdelen Lasnamäe, finns det inga skyltar på ryska. Det förbjuder de estniska språklagarna.

En som öppet oroas över vad situationen gör med samhället är Dmitri Teperik. Han är chef för tankesmedjan ICDS och har länge studerat ryska påverkansförsök i Estland och den ryska gruppens situation.

Som namnet skvallrar om har han ryskt påbrå. Pappa föddes i Ryssland men kom till Tallinn för sin militärtjänstgörning och träffade då den estniska kvinna som skulle bli Dmitris mamma.

– Situationen är väldigt känslig. Problemet är att samhället stämplar människor efter språktillhörighet och klassar dem som illojala. Men illojal mot vem? Många värnar sin estniska hemstad och sin bygd, men kanske ändå inte vill välja sida när det gäller Ukraina, säger Dmitri Teperik och utvecklar sitt resonemang.

– Risken är att de rysktalandes känsla av tillhörighet minskar. Sociologer talar om ett ”inkapslande” och att samhället delas upp i olika atomer. Grupperna lever sida vid sida och kan ge intryck av att fungera i fredstid, men blir det krig bryter samhället samman, säger han och kallar det för en ”säkerhetsfråga”.

Dmitri Teperik tror att gemensamma skolor för rysk- och estniskspråkiga barn är del av lösningen. Med undervisning på estniska och med ryska hemspråkslektioner.

Dmitri Teperik påpekar att om Ryssland skulle invadera Estland behövs varje estländare för att försvara landet – oavsett vilket språk de talar.

Ett resonemang som även journalisten Zenja Volohhonskaja är inne på. Varje estländare är viktig.

– När Putin invaderar oss, och jag säger när, så tror jag att även de som stöder honom kommer att stå upp för Estland, säger hon.

– Det är en sak att stötta någon på håll, och en helt annan sak när den personen dyker upp och bombar ditt hus och dödar din familj. Då tror jag inte att det finns någon tvekan kring var lojaliteten ligger, fortsätter Zenja Volohhonskaja."