Utrikesdepartementets Protokollenhet är en avdelning av det svenska Utrikesdepartementet som ansvarar för det diplomatiska protokollet. Enheten ansvarar för planering och genomförande av inkommande och utgående statsbesök samt förberedelser av internationella konferenser och officiella besök hos den svenska regeringen. Protokollets andra huvuduppgift är kontakter med utländska ambassader, konsulat och internationella organisationer i Sverige, inklusive frågor om deras säkerhet. Agremang och ackreditering av utländska ambassadörer och exekvatur för utländska konsuler handläggs av enheten.

Enheten tolkar och tillämpar Wienkonventionerna om diplomatiska och konsulära förbindelser, utfärdar diplomatviseringar och ID-kort och bistår svenska myndigheter i frågor om immunitet och privilegier. Protokollet utfärdar svenska tjänste- och diplomatpass.

"Svensk politik har länge varit ovärdig och pinsam. Men nu gör Magdalena Andersson och Ulf Kristersson bort sig internationellt, skriver Alex Schulman.

Även om den var lite fånig att titta på, så tyckte jag att SVT:s partiledardebatt i ”Agenda” för en månad sedan var rörande. Jag var uppriktigt glad över Ulf Kristerssons och Magdalena Anderssons ton och samtal när de skulle debattera Nato. När den ena sa något, instämde den andra omedelbart. Kristersson sa någon självklarhet och Andersson nickade och sa att det var mycket klokt resonerat och så lade hon till någon plattityd av typen ”bred samsyn”, och Kristersson nickade ivrigt, med emfas höll han med och gav beröm till Andersson, som svarade med att berömma Kristersson, och båda var överens om att det vittnade om en stor ”styrka för Sverige” att partiledarna kunde stå tillsammans när det nu gällde att lotsa Sverige till ett eventuellt medlemskap i Nato.

Hela våren har andats detta samförstånd – i mars åkte Andersson och Kristersson på Nato-övning tillsammans. Deras huvuden stack upp från pansarvagnar och de bar konstiga hjälmar. Också det såg lite fånigt ut, men också det var rörande att se, det kändes som att det yttre hotet, Rysslands aggression mot Ukraina, förde oss alla samman.

Ingen kunde väl ana vad som skulle hända sedan. Det kan omöjligen någon ha sett framför sig, att bara veckor senare skulle samma personer försätta den svenska parlamentarismen i en av dess mest pinsamma kriser på senare tid. Det började med en misstroendeomröstning, det är ju det nya i svensk politik, man kastar fram misstroenden lite på härsan och tvärsan, lajar lite med grundlagen, för att man kan. Inte på grund av att någon minister misskött sig specifikt, utan misstroendet bygger oftast på en generell känsla av ogillande. Nu handlade det om Sveriges justitie- och inrikesminister Morgan Johansson. SD känner motvilja mot honom och krävde en misstroendeomröstning. Att det är val om tre månader spelade ingen roll, han skulle bort på en gång!

Det hade ju kunnat stanna där, men parti efter parti ställde sig bakom SD, trots att alla höll med om att tajmingen kanske inte var den bästa. Det hela var ovärdigt, en teater, ett spel för väljarna. Ingen tänkte väl dock att det skulle resultera i en regeringskris. Men så blev det. Darrande av vrede höll Magdalena Andersson presskonferens och berättade något som ingen visste, knappast heller någon inom socialdemokratin – att Morgan Johansson var avgörande, rent instrumentell i Nato-processen. Magdalena Andersson framställde honom som i stort sett viktigare än statsministern själv i den här sköra processen och sa att ”självklart” skulle hela regeringen avgå om Johansson får sparken.

Tonen mellan Kristersson och Andersson var annorlunda häromdagen när det var debatt igen, nu i TV4. De käbblade och skyllde på varandra och betedde sig som barn. Och när besök skulle avläggas på amerikanskt krigsfartyg i samband med Nato-övning, då lät Magdalena Andersson Kristersson vara kvar hemma och tog med sig Annie Lööf i stället. Hon tog hämnd som ett litet barn.

Egentligen är inget av detta nytt. Nivån på debatten har varit så här låg i många, många år. Svensk politik är ovärdig och pinsam – och måste framstå som fullständigt obegriplig för väljarna. Men den här händelsen rymmer en skillnad. Den här gången är det genanta tjafsandet en internationell nyhet. Mitt i en skör Nato-process riskerar den svenska parlamentarismen att kollapsa. Den generella genans jag länge känt blev därför mer påtaglig. När jag såg Kristersson och Andersson käbbla och vara pinsamma i TV4 häromdagen gjorde de inte bara bort sig inför oss svenskar – de gjorde bort sig inför hela världen."