" Turkiets president har ställt sig i vägen för ett svenskt Nato-medlemskap. Han kräver bland annat att Sverige tar avstånd från de kurder som tillhör PKK:s syriska systerparti PYD – det parti som Socialdemokraterna lovat att stödja för att uppnå majoritet i riksdagen.

Men vem är han egentligen?

Recep Tayyip Erdogan bor i ett palats med 1 150 rum. Det ligger centralt i Ankara och är större än såväl Buckingham Palace, Vita huset som Kreml. Turkiets president förfogar även över palats i Istanbul och har ett eget lyxigt privatjet, värt 5 miljarder kronor, som han fått av emiren i Qatar.

Det är en lång väg från uppväxthemmet i Istanbul. Där bodde han med sina föräldrar och fyra syskon i två rum. Bostaden låg i den fattiga och konservativa stads­delen Kasimpasa, vid viken Gyllene hornet.

Pappan var mycket sträng och kropps­liga bestraff­ningar var vanliga. Erdogan sålde bröd och vatten för att dra in pengar till familjen.

Erdogans väg till palatset är resultatet av revanschlust, en vilja till makt och en ena­stående förmåga att analysera omvärlden och hitta öppningar och svagheter som kan utnyttjas för att nå närmare målet – inte sällan via olika typer av finter.

Ungefär som en skicklig fotbollsspelare.

Erdogan kan mycket väl ha fått med sig den här förmågan från den tid då han som ung passionerat ägnade sig åt fotboll – det så kallade gröna fältets schack. Han var tillräck­ligt bra för att storklubben Fenerbahce var på väg att värva honom som forward, men det satte hans konservativa pappa stopp för.

Mellan 1969 och 1982 spelade Erdogan fotboll på halvprofessionell nivå. Hans favoritlag då var Fenerbahce, som 1976 erbjöd honom en plats i sitt lag, men han var tvungen att tacka nej.

Som ung var Erdogan dessutom tvungen att dölja fotbollsspelandet för sin stränge far. Benskydden gömdes i en kolkällare utanför hemmet. Om han skadade sig fick han bita ihop och låtsas som ingenting. Denna förmåga att dölja sina avsikter och känslor kan ha bidragit till att Sverige och Finland misslyckades med att förstå vad som väntade.

För på så sätt har Erdogan under åren samarbetat med än den ena, än den andra, slutit allianser och förkastat dem lika fort – inom både inrikes- och utrikes­politiken. Det kan tolkas som ombyt­lig­het, men är snarare fråga om en taktik, som i stort varit framgångsrik.

Inrikespolitiskt har han uppträtt som islamist, nationalist, yttrande­frihets­kämpe, krigsherre och freds­förhand­lare – utifrån vad som passat bäst vid olika tillfällen.

Utrikespolitiskt har han utnyttjat Turkiets strategiska läge som en knut­punkt mellan Europa, Mellanöstern och Asien. Han har skickligt balanserat USA, Ryssland och EU mot varandra för att utvinna fördelar eller för att visa sig stark och inflytelserik inför de turkiska väljarna.

Anpassningsförmåga var också en nödvändighet när han som ung islamist inledde sin politiska karriär i ett land där militären såg sig som beskyddare av sekularismen och upprepade gånger tog till våld för att säkra den.

Detta blev Erdogan varse redan som sjuåring när militären 1960 avsatte och hängde den folkvalde premiär­ministern Adnan Menderes, efter att han bland annat låtit öppna moskéer och återinfört böneutrop på arabiska. Händelsen gjorde starkt intryck på Erdogan som grät när han såg bilderna på Menderes i tidningen.

Långt senare har Erdogan beskrivit Menderes som en politisk förebild. Hans bittra öde säger samtidigt också något om vad som i värsta fall kan ske om makten förloras.

Erdogan skolades in i islamismen på en så kallad Imam Hatip-skola, där tyngd­punkten låg på koran­undervisning och religion. Där visade han fallenhet för att recitera Koranverser och så små­ningom även dikter.

1976 går han med i ett islamistiskt ungdomsförbund och blir snart dess lokala ledare, men 1980 förbjuds det efter ännu en militärkupp. Då ansluter han i stället till nya islamistiska Välfärdspartiet, där han får en framträdande ställning. Som dess kandidat vinner han 1994 borgmästarvalet i Istanbul.

På kort tid löser han flera av stadens problem. Sophanteringen och vatten­försörj­ningen förbättras, liksom luftkvaliteten efter att kol ersatts av gas för uppvärmning. Han engagerar sig mot korruption, anlägger grönområden och bygger tunnelbana.

Men han ser sig också som ”Istanbuls imam”, inför alkoholförbud inom kommunal verksamhet, stoppar affischer på lättklädda kvinnor, och tar avstånd från balett, som han hävdar är ”pornografi”.

I december 1997 reciterar han några rader ur en dikt på ett offentligt möte, vilket ska visa sig ödesdigert. ”Minareterna är våra bajonetter, kupolerna våra hjälmar, moské­erna våra kaserner och de troende våra soldater”.

Det leder till en fängelse­dom på tio månader och ett livslångt förbud mot att verka politiskt.

Människorättsorganisationer som Amnesty International engagerar sig för hans fall och efter fyra månader friges han, men politikförbudet kvarstår.

Det stoppar emellertid inte Erdogan.

2001 grundar han det nya Rättvise- och utvecklings­partiet (AKP) och blir dess parti­ledare. Till symbol för partiet väljs en glödlampa som ska stå för upp­lysning och utveckling.

Nu framträder Erdogan som en förkämpe för yttrandefrihet och demokrati. När AKP året efter blir stor valsegrare dekla­rerar han att från och med nu ska ingen fängslas ”på grund av sina åsikter, tankar eller tro”. 2003 tar han över som premiär­minister efter att domen domen om politik­förbud upphävts.

Erdogans enkla bakgrund är en av anledningarna till hans stora popularitet bland folket, liksom hans religiösa fromhet. Hans beslut att låta flickor ha slöja i skolan från femte klass gladde många.

Det blir inledningen på en dynamiskt fas där Erdogan driver på både ekonomisk tillväxt och en rad demokratiska reformer. Yttrande­friheten stärks liksom organisa­tions-, mötes- och pres­sfriheten. Dödsstraffet avskaffas, heders­mord kriminaliseras. Minoritetsgruppers rättigheter stärks.

Det blir också tillåtet att tala kurdiska offentligt och parlamentsledamoten Leyla Zana släpps fri efter att ha ha avtjänat 10 av de 15 år i fängelse som blev straffet för att hon talat kurdiska i parlamentet.

En orsak till att han gör allt detta är att han vill föra Turkiet in i EU. Redan 1987 hade landet lämnat in sin medlemsansökan och 1999 hade det förklarats berättigat till att gå med – om man uppfyllde alla krav.

Sverige är under den här tiden stark förespråkare för ett turkiskt medlem­skap, men när det står klart att länder som Tyskland och Frankrike är ytterst motvilliga avstannar de demokratiska reformerna. Vissa dras till och med tillbaka.

2011 kommer den så kallade Arabiska våren. I land efter land kräver folk bättre levnadsvillkor och demokrati, vilket möjliggör för det islamistiska Muslimska brödraskapet att flytta fram sina positioner. Brödra­skapet ser Turkiet och AKP som förebilder och Erdogan ger det sitt fulla stöd.

Därmed hamnar han i konflikt med flertalet av monar­kierna kring Persiska viken, som fruktar att upproren ska nå dem. En konflikt som leder till att de stöder olika sidor i exempelvis Libyens inbördeskrig.

Erdogan tar också det djärva steget att söka en politisk lösning på konflikten med det terror­stämplade Kurdistans arbetarparti (PKK). Fredsförhandlingar inleds. Allmän­heten är till en början skeptisk, men snart stöds freds­processen av hela 70 procent av befolkningen.

Men 2015 välts allt över ända. Då tar styrkor tillhörande PKK:s systerparti PYD kontroll över stora delar av norra Syrien, med stöd av USA. Där upp­rättar de ett kurdiskt självstyre. Något som Turkiet ser som ett hot mot sin egen territoriella integritet.

Samtidigt förlorar AKP majoriteten i parlamentet för första gången sedan 2002. För Erdogan, som nu blivit president och därför vill införa presidentstyre, är detta en katastrof. Särskilt som nya kurdiska vänsterpartiet HDP får över 13 procent av rösterna och motsätter sig att ge mer makt åt presidenten.

Fredsprocessen bryter samman och Erdogan allierar sig med ett ultra­nationalistiskt parti, som hela tiden varit emot förhandlingarna.

Kriget med PKK återupptas i vad som visar sig bli en av de dödligaste faserna i den nära 40-åriga konflikten. Dess­utom sprider sig kriget till Syrien och Irak. Det är en bidragande anledning till dagens låsta position om Sveriges Natomedlemskap.

Sen följer turbulenta år. 2016 genomför militären ett misslyckat kuppförsök. Det leder till ökade spänningar och massgripanden av sympatisörer till den islamistiska Gülen­rörelsen, som pekas ut för att ligga bakom kuppförsöket. Många fängslas, ibland på väldigt lösa grunder.

Dramatiken var stor i Turkiet 2016 när militärer försökte gripa makten på samma sätt som 1960, 1971, 1980 och i viss mån 1997. Kuppen misslyckades.

Under kuppförsöket ringde Erdogan in till en tv-station och kunde på sätt uppmana folket att stoppa militärerna. På så sätt förhindrades kuppen av miljontals turkar.

Det faktum att USA:s president Barack Obama – till skillnad från Vladimir Putin – inte tar ställning emot kuppförsöket medan det pågår väcker ilska. När sedan USA vägrar utlämna Gülenrörelsens ledare, som lever i USA, samtidigt som samarbetet med de syriska kurderna intensifierades fryser relationen till is.

Det tros bidra till Erdogans beslut att köpa ryska luftvärnsrobotar, vilket leder till amerikanska sanktioner. Bland annat stoppas leveransen av det nya strids­flygplanet F-35 utan att Turkiet får tillbaka de 1,4 miljarder dollar som redan betalats för planen.

Under de senaste åren har livsvillkoren för många turkar försämrats till följd av att inflationen rusat i höjden, vilket fått Erdogans och AKP:s popularitet att falla.

Eftersom det nästa år ska hållas både presidentval och parlamentsval – bara månader innan Republiken Turkiet fyller 100 år – måste något göras för att bryta trenden.

Detta anses av många ha bidragit till att Turkiet under året grävt ned strids­yxan med länder som Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Israel. Många tror också att det ligger bakom Turkiets nej till Sveriges och Finlands Nato­ansökningar.

Turkiet kan sägas ha ett legitimt intresse av att värna sin säkerhet, men ännu viktigare kan vara att Erdogan står upp för Turkiet mot omvärlden – och framför allt USA. Det stärker hans ställning bland väljarna.

Det innebär att man inte ska räkna med någon snabb lösning i Natofrågan. De turkiska valen är planerade att äga rum den 18 juni 2023 och Erdogan kan ha intresse av att behålla detta trumfkort tills de är genomförda. Visserligen har han, som sagt, visserligen inga problem att byta position, men att vika ned sig alltför lätt är inte hans stil."