Riksbankens räntepolitik får Sverige att skaka mitt under ett valår. Samtidigt går Stefan Ingves mandattid ut. Men den politiska debatten om vad som krävs för att leda banken framöver saknas helt.

”Man måste planera noga med tanke på att ingenting går som planerat.”

Citatet tillskrivs den finlandssvenska författaren Henrik Tikkanen. Jag vet inte hur bra koll riksbankschef Stefan Ingves har på skriftställarna från sitt Svenskfinland. Men Tikkanen är värd att hålla i minnet när man sysslar med penningpolitik.

Under ett decennium planerade Ingves och hans kolleger i direktionen för höjd ränta i närtid, utan att det blev så. När de sedan planerade att räntan skulle ligga still, så höjde de den plötsligt.

Det är lätt att skoja om någon som tvingas planera i något så oplanerbart som en liten öppen ekonomi. Som direktören Leif Johansson sa härom veckan i dessa spalter är de efterklokas förening den största klubben i världen.

Men att folk reagerar på vad Ingves och hans vice riksbankschefer gör är naturligt. Efter Riksbankens omläggning av räntepolitiken kränger delar av Sverige i en 180-graderssväng där snabbt ökande lånekostnader för bostäder skapar panik och sänker såväl huspriser som hela ekonomin.

Det är inte konstigt att det blir en diskussion när Riksbanken kör ned räntan under noll under flera år och stimulerar ytterligare ända in i kaklet genom att stödköpa obligationslån, och därigenom skapat situationen vi nu befinner oss i.

Hur riksbanken skött sig är dock en fråga med flera nyanser och invändningar. Riksbanken fick också så sent som för två månader sedan med beröm godkänt av riksdagens två utsedda utvärderare, som granskat penningpolitiken 2015-2020.

En liten ekonomi med egen valuta som Sverige har begränsat handlingsutrymme för sin räntepolitik. Och flera av de negativa konsekvenser för exempelvis bostadsmarknaden från låga räntor eldas på av finans- och skattepolitik, som Ingves med flera saknar inflytande över.

Riksbanken har också – i den riksbankslag som fortfarande gäller – bara två mål: att upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.

Samtidigt är det otvetydigt så att en riksbanksdirektör alltid har ett val. Penningpolitik är också politik.

Det finns massor av olika vägar att uppnå de penningpolitiska målen. Vägar med olika resultat. Som Stefan Ingves själv sa till mig när jag intervjuade honom hösten 2019: De sex personerna i direktion är inga robotar, det är människor som fattar besluten.

Och som SvD tidigare visat i ett stort reportage har det på senare år funnits flera olika idéer om hur penningpolitik bäst bedrivs. Det finns alltså skilda linjer som företräds av olika typer av personer. Före 2014 företrädde till exempel Stefan Ingves själv en linje att hålla räntan högre för att undvika skuldsättning och försvara betalningsväsendet. Men han blev nedröstad och hänvisade därefter den frågan till andra beslutsfattare, utanför Riksbanken.

Om vi och de folkvalda vill ha en annan riksbankschef som företräder en något annan penningpolitik är det bara att välja det. Som vårt system är konstruerat med en självständig riksbank är det just så det är tänkt att fungera: Genom folkvalda i riksdagen utser vi – genom riksbanksfullmäktige – direktionsmedlemmar som får jobba ostört en begränsad tid.

Det instruktionsförbud som finns i lagen hindrar bara andra myndigheter att besluta om penningpolitiken löpande. Det stoppar inte ett politiskt samtal kring penningpolitiken. Eller förbjuder åsikter om vem som har vad som krävs för att vara riksbankschef. Om det sistnämnda inte också baseras på kandidatens syn på hur målen ska uppfyllas, vad ska det då baseras på?

Därför är det kanske mest intressanta just nu den politiska debatt som inte pågår. Vi befinner oss i ett valår, med räntepolitik i centrum och samtidigt pågår en process om vad som ska hända när riksbankschefens mandat tar slut vid årsskiftet. Men från den politiska världen är det i stort tyst.

Givet de enorma insatserna för samhället: Vilka är de politiska partiernas idéer om vad som behövs hos den som ska leda banken i januari? Var är debattartiklarna och utspelen? Hittills är det bara ett antal ekonomer och/eller tidigare politiker som gett sig in i diskussionen.

Det ligger också en ny riksbankslag på riskdagens bordet, som ska klubbas efter höstens riksdagsval. Finns skäl att ta upp den igen till diskussion mot bakgrund av vad som hänt nu?

Naturligtvis ställer vi journalister också frågor om detta. Och inte minst är det ju varje väljares ansvar att sätta sig in i penningpolitik och formulera en åsikt om den. Men med tanke på ämnets komplexitet finns det en stor opinionsbildande uppgift hos de politiska partierna att göra. Det är ändå där ansvaret till slut landar.

Men Riksbanken är kanske praktisk att skylla på om något skulle gå riktigt fel.

Som Tikkanen sa: ”Dubbelmoral är bra att ha, förlorar man den ena har man den andra kvar.”