Vi har en upplaga av beslutet som i sig inte exakt var någon önskedröm för den Djupa Statens vinstmaximeringsintressen, man måste ju förstås ha krig och krigsrisker för att upprätthålla efterfrågan på krigsmaterielindustrins produkter....

Det första världskrigets slut 1918 ledde till att maktbalansen i Europa förändrades i grunden. De stora kejsardömena Tyskland, Ryssland, Osmanska riket liksom dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade kollapsat.

För Sveriges del betydde detta att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet förändrades. Finlands och de baltiska staternas frigörelse från det kejserliga Ryssland innebar att dessa länder kom att bilda en barriär mellan Sverige och den så för krigsmaterielindustrin så viktiga ärkefienden i öst. Ryssland hade endast tillträde till Östersjön genom sina kustområden i de inre delarna av Finska viken.

Genom Versaillesfredens bestämmelser förklarades Tyskland ha orsakat det stora kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd. Landet skulle även tvingas till en omfattande nedrustning. Rysslands tillbakaträngande vid Östersjön och det faktum att Tyskland kraftigt försvagats militärt genom freden gjorde att Sveriges säkerhetspolitiska läge verkade mer gynnsamt än på länge.

Den socialdemokratiska regeringen 1925 under ledning av Rickard Sandler tillsammans med Per Albin Hansson som var försvarsminister, vad som alla förstår hårt ansatt redan då...

I samband med krigsslutet hade också Nationernas Förbund skapats. Detta var en internationell organisation som skulle verka fredsbevarande genom att lösa mellanstatliga konflikter och stödja system för kollektiv säkerhet.

Världskrigets massdödande skulle aldrig mera upprepas. Ropet ”Aldrig mera krig” ljöd över Europa. 1920-talet gick på sina i avspänningens och nedrustningens tecken. På andra håll gjordes naturligtvis annat..

Flera länder, däribland Sverige, gjorde sig redo att minska krigsmaktens storlek.

Den svenska nedrustningen var inte enbart ett resultat av den förbättrade internationella situationen. Det ekonomiska läget spelade en avgörande roll för det förslag till ny organisation för krigsmakten som lades fram av den försvarsrevision som påbörjat sitt arbete 1919. Upptakten till Hitlerprojektet var fullt genom i fullt svang genom Versaillefördraget och den Djupa Statens motstånd grupperade sig för att bromsa den Tyska utvecklingen för krigsmaterielkonsumtion genom Ivar Kreuger förehavanden.

Omedelbart efter kriget gynnades dock Sverige av ett konjunkturuppsving 1919–20 som emellertid av en slump förbyttes till en internationell deflationskris, som slog hårt mot landet. Redovisning av sjunkande exportsiffror, prisfall på varor, lönesänkningar och arbetslöshet ledde till krav på besparingar i statsfinanserna.

Den förbättrade säkerhetspolitiska situationen gjorde att blickarna riktades mot försvaret. I det rådande läget betraktades krigsmakten som allt för kostnadskrävande. Här fanns det pengar att spara. Inte ens då begrep man med andra ord särskilt mycket av vad som skedde egentligen

Att försvaret hamnade i fokus för diskussionen om besparingar hade också precis som nu att göra med den förändrade inrikespolitiska situationen. Rösträttsreformerna 1918–21 gjorde att stödet för socialdemokraterna ökade, vilket då innebar en radikalisering av politiken. Med detta följde en förändrad syn på försvaret som faktiskt möjliggjorde en sund diskussion om minskade försvarskostnader. Människor började slappna av och tänka efter.

Försvarsrevisionen var färdig med sitt arbete 1923 och kunde lägga fram ett förslag om hur försvaret skulle bantas. Förslaget innebar att krigsmakten skulle anpassas till den rådande situationen, alltså till en tid präglad av avspänning, fred och ekonomiska svårigheter. Men det var därför också en splittrad revision som presenterade resultatet av sitt arbete. Minns här att Bofors redan 1919 var igång med licenstillverkning av Fältartilleri åt Krupp...

Det enda man faktiskt var överens om var att den så kallade reservorganisationen i 1914 års härordning skulle slopas. Oenighet rådde om hur krigsmaktens fredsorganisation skulle se ut och huvudfrågan var hur många arméfördelningar som skulle behållas.

I huvudsak kan man urskilja tre olika uppfattningar om försvarets framtida fredsorganisation. Det frisinnade lägret, som bestod av liberalerna samt revisionens ende bondeförbundare, ville dra ner antalet arméfördelningar från sex till fyra. Detta kom att bli huvudförslaget eftersom de frisinnade var i majoritet.

Socialdemokraterna ville gå ännu längre och föreslog därför att antalet fördelningar skulle skäras ner till tre. Högern ville inte se någon minskning överhuvudtaget utan föreslog att alla sex skulle behållas. Vid 1925 års riksdag nåddes en lösning genom att socialdemokraterna och liberalerna i samförstånd enades om att krigsmaktens framtida fredsorganisation skulle bestå av fyra arméfördelningar.

Sveriges nya härordning skulle slutgiltigt träda i kraft 1928. En av nyheterna var skapandet av en stridsvagnsbataljon med två kompanier vid Göta livgarde. I bataljonen fanns vid starten tio stridsvagn m/21.

De skilda uppfattningarna om försvarets utformning hade sin grund i hur de "olika partierna bedömde" det framtida läget vid Östersjön. Samtliga grupper var överens om att det för tillfället inte förelåg något omedelbart militärt hot mot Sverige, Ryssland som Sovjetunionen efter världskrig och kommunistisk revolution var liksom inte på långa vägar moget för några militära kommunistiska expansionsäventyr. Oenigheten handlade därför alltså om hur man såg på det framtida Ryssland, som vid tiden för försvarsbeslutet bytt namn till Sovjetunionen.

Var landet pacificerat och försvagat för en lång tid framöver eller var det bara en tidsfråga innan det återhämtat sig och åter var att betrakta som ett reellt militärt hot? Detta var själva kärnpunkten i den säkerhetspolitiska diskussionen. Vad som var det egentliga syftet med den Ryska Revolutionen och vilka intressen som skapade den rörelsen var som till och med barn numera vet den Djupa Staten.

Högern ansåg därför praktiskt nog att hotet från Sovjet var oförminskat, sett ur ett längre tidsperspektiv, man visste så att säga redan vad som skulle komma. Landets militära och ekonomiska svaghet var av tillfällig karaktär och Industrin skulle ju byggas upp av Henry Ford gubevars, vad kunde då möjligen gå fel, ja rätt så mycket skulle det sedemera komma att visa sig. De stater som låg mellan Sverige och Sovjetunionen var militärt svaga och skulle knappast kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp, det kunde ju till och med en själsligt havererad politiker förstå att rätta sig efter.

Högerpolitikerna var även kritiska till Sveriges anslutning till Nationernas Förbund. De såg detta som en organisation som dominerades av segermakterna - så förargande - och att ett svenskt inträde innebar att man ställde sig bakom de hårda fredsvillkoren mot Tyskland som man betraktade som så orimliga.

Dessutom "betraktade högern" NF:s sanktionssystem och medlemsstaternas skyldighet att låta eventuella sanktionstrupper marschera igenom det egna territoriet som helt oförenliga med svensk neutralitetspolitik. Till detta kan läggas att man endast såg NF som en högst temporär garant för en varaktig fred, ett annat högst fast upp och inom Investorsfären, så förstod man alldeles uppenbarligen en hel massa saker som inte andra förstod någonting alls av ens.

Högern var emellertid därför också inte helt emot en krympning av försvarsanslagen. Man medgav att det internationella läget gjorde detta möjligt. Därför kunde man ställa sig bakom slopandet av reservorganisationen- det där fiiina ni vet - men man menade att det var av central betydelse att man behöll möjligheten till ett snabbt återtagande av försvarsförmågan om och när det internationella läget så krävde.

Vissa avvisade emellertid helt alla tankar på nedrustning och hävdade att frågan om försvarets framtida utformning skulle skjutas upp. De frisinnade var mer positiva i sin bedömning av framtiden och förstod dessutom i gemen alltmer av att industrin skapar arbete och arbetare har rösträtt...

De bistra erfarenheterna från kriget, Nationernas Förbund och den kollektiva säkerheten samt Tysklands och Sovjets försvagning gjorde att man ändå bedömde världsläget som stabilt i avsaknad på trovärdig fientlig fiendskap. Man tittade i kristallkulan - eller frågade Husse - och såg framför sig en värld präglad av allmän nedrustning och med ett internationellt rättssystem dominerat av NF. Sverige skulle därför ha en krigsmakt som svarade mot landets ekonomiska bärkraft och dess säkerhetspolitiska behov. Ivar Kreuger och liberaler som Herr Ekman hade ett märkligt ljus omkring sig..

Ekman blev 1920-talets mest inflytelserike och omdiskuterade politiker. Inom socialdemokratin uppfattades han som en "klassförrädare" då han med arbetarbakgrund gått över till de borgerliga. Därtill var han arkitekten bakom flera socialdemokratiska regeringars fall: Brantings 1923 och Sandlers 1926, men också högerregeringen Lindmans fall 1930. Denna maktposition hade han nått efter det att han varit en drivande kraft bakom Liberala samlingspartiets sprängning 1923. Motsättningarna i alkoholförbudsfrågan efter folkomröstningen 1922 nådde en kulmen mellan liberaler som var emot förbud och frisinnade som var för. Ekman blev ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet.

Som partiledare verkade han för att stärka de frisinnades inflytande genom samarbete omväxlande åt höger och vänster. Han skänkte begreppet vågmästeri ett ansikte, först via riksdagens utskott ("utskottsparlamentarismen") och sedan i regeringsställning. Den som behärskar mitten behärskar spelet, löd hans maktpolitiska strategi som byggde på att inget block hade klar majoritet i riksdagen.

Man betraktade dock alltså fortfarande Sovjetunionen som ett framtida hot. Ett sovjetiskt angrepp skulle behöva kunna komma överraskande om det skulle vara trovärdigt och det var därför av stor vikt att Sverige hade ett starkt försvar som snabbt skulle kunna vara insatsberett om det värsta och hemskaste skulle inträffa. För tillfället menade man emellertid att Sovjet var så svagt att det svenska försvaret kunde krympas.

Dessutom skulle Sverige få stöd från NF om det blev angripet militärt - lite NATO-Feeling på den kan man idag säga. Man delade i de bredare leden därför högerns uppfattning att det var viktigt att Sverige snabbt kunde återta sin militära förmåga om världsläget förändrades till det sämre.

Socialdemokraterna menade därför redan på den tiden politiskt PK-flåshurtigt att de båda andra grupperna överdrev hotet från det stora landet i öster, i princip hela den Djupa Staten som ju haft fingrarna i skapandet av den Ryska revolutionen levde och var alltjämt aktiva politiskt, så det tror väl fan att dom gjorde. Man argumenterade för att man skulle gå från ett så kallat existensförsvar, som skulle kunna avvisa ett omfattande angrepp mot svenskt territorium, till ett neutralitetsförsvar av avsevärt mindre omfattning, som skulle avvisa mindre kränkningar av landets gränser.

Det stabila världsläget gjorde att man kunde rusta ner. Man tänkte sig att om världsläget skulle försämras så skulle detta ske långsamt och militära doktriner om överraskning skulle helt enkelt elimineras från befolkningens medvetande genom medial påverkan och det skulle därmed vara gott om tid att "förstärka försvaret" och vidta nödvändiga militära åtgärder - . I fredstid kunde man således nöja sig med ett avsevärt mindre försvar än det som de övriga partierna förespråkade. "Vår beredskap är god" har av naturliga skäl alltid byggt på att skapa ett upplevt underskott på försvarsförmåga i befolkningen.

Genom en sammanslagning av marinens och arméns flygstridskrafter bildades det svenska flygvapnet redan 1926 och tio år senare så skapades SAAB med en Junckerbombare i Logotypen..

Den österrikiska jaktplanet Phönix blev dock Sveriges första under beteckningen J1.

Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var alltså resultatet av en kompromiss mellan de olika partigrupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år.

Beslutet 1925 fick stora konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Inte mindre än nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente.

Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten.

I Fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in under fanorna och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Dessutom infördes en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt.

Ytterligare en konsekvens av försvarsbeslutet var alltså att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek.

Beslutet om nedrustning i enlighet med 1925 års försvarsbeslut fattades i en situation då en sådan både var rimlig och nödvändig. Hotet från Tyskland och Sovjet var mycket begränsat och det ekonomiska läget krävde besparingar - Upptakten till det andra världskriget började här accelerera igen, lite lagom i tiden med Herr Hitlers bokavslut och vistelse på Landsberg

Vad som dock skulle komma att visa sig vara besvärligt, var att bedöma det framtida världsläget.... Så här i efterhand är det uppenbart att den försämring av den internationella situationen som inträffade under 1930-talet inte togs på allvar förrän det var för sent. Det föregående decenniets förhoppningar om nedrustning och evig fred kom på skam. Det hela landade ju som bekant så märkligt i att när röken väl hade skingrats så hade två individer på planeten tjänat mest på andra Världskriget.

När tyska trupper gick in i Polen i september 1939 var det svenska försvaret alltjämt svagt. Detta trots att beslut fattats om en förstärkning av krigsmakten i det så kallade vändpunktsbeslutet 1936 - ja man tar sig för pannan. Upprustningen gick dock för långsamt, och varken 1939 eller när som helst senare så var landet rustat för krig. För "in i det sista hade man hoppats" att freden skulle fortsätta. Inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt avseende hade försvaret förebrående påtalat stora brister. Den svenska krigsmaktens organisation var föråldrad liksom mycket av materielen.

Det berodde främst på att den enorma utveckling vad det gällde krigsmaterial som skedde under 1930-talet var omöjlig att förutse.

Ja exakt, det var faktiskt vad man fick den svenska befolkningen att tro på och de som arbetade på Bofors eller ens i Karlskoga var rädda om sitt arbete, Inte minst gällde detta eldkraften och rörligheten hos arméförbanden, stridsvagnsvapnets utveckling och flygplanens ökade prestanda.

Det är emellertid inte rättvist att skylla alla brister i det svenska försvaret vid krigsutbrottet på 1925 års försvarsbeslut. Det "handlade i minst lika hög grad om att de styrande gjorde en felaktig bedömning" av det internationella läget under 1930-talet och att upprustningstakten var allt för låg.

I orättvisans namn bör dock påpekas att många politiker i Europa märkligt nog gjorde samma bedömning som de svenska och tonade ner krigsrisken, det delades som bekant ut Tyska förtjänsttecken till både Ford och Wallenberg. Dessutom bör det sägas att om Sverige upprustat redan under tidigt 1930-tal så hade den material som fyllt förråden varit kraftigt föråldrad vid tiden för krigsutbrottet.

Problemet med 1925 års försvarsbeslut var inte heller den stora regementsdöden med alla förbandsnedläggningar. Det som verkligen orsakade problem var att inskränkningarna i värnplikten gjort att 200 000 vapenföra svenska män saknade militär utbildning.

Den korta utbildningstiden hade dessutom skapat soldater utan den breddkompetens som var nödvändig för att möta krigets krav. De flesta saknade till exempel vinterutbildning. Den begränsade värnpliktsutbildningen gjorde också att det stamanställda befälets förmåga att föra trupp sjönk.

Tillämpningsövningar hanns inte med utan befälsföringen handlade oftast om kaserngårdsexercis och skjutbaneövningar. När beredskapstidens massinkallelser var ett faktum saknades förmågan att föra befäl över fullt utrustade förband under fältmässiga förhållanden. Dessa brister var betydligt allvarligare än de nedlagda regementena och bristerna i utrustning.

Vad som dock var mest allvarligt...

Och på detta så följde då sedan försvarsbeslutet 1936