BIS-Historia

2022-06-03

https://www.youtube.com/watch?v=8O02LWoU_1c&list=PLmFgeFvfGjpf-YPEdRUd6XKEKD9kkJ848&index=15

https://www.youtube.com/watch?v=3t_kSirBhPk

Bank of International Settlements
History:
The Bank for International Settlements (BIS) is an international financial institution owned by central banks that "promotes international monetary and financial cooperation and serves as a bank for central banks".
The BIS carries out its work through its meetings, programs and the Basel Process – welcoming international groups seeking global financial stability and facilitating their interaction.
It also provides banking services, but only to central banks and other international organizations.
It is headquartered in Basel, Switzerland, with representative offices in Hong Kong and Mexico City.
The BIS was established in 1930 by an intergovernmental agreement between Germany, Belgium, France, the United Kingdom, Italy, Japan, the United States and Switzerland. It opened its doors in Basel, Switzerland, on May 17, 1930.
The BIS was originally intended to facilitate the reparations imposed on Germany by the Treaty of Versailles after World War I, and to act as administrator of the German Government's International Loan (Youth Loan) that was launched in 1930.
The need to establish an institution dedicated to this end was suggested in 1929 by the Youth Committee, and was agreed in August of that year at a conference in The Hague.
The bank's letter was drafted at the International Conference of Bankers in Baden-Baden in November, and adopted at the second Hague Conference on 20 January 1930.
According to the letter, the bank's shares could be held by individuals and non-governmental entities. However, voting and representation rights at the Bank's General Meeting should be exercised exclusively by the central banks of the countries in which the shares were issued.
By agreement with Switzerland, the BIS had its corporate existence and headquarters there. It also enjoyed certain immunities in the contracting states (Brussels Protocol of 1936).
The BIS's original task of facilitating World War I reparations payments quickly became obsolete. Reparation payments were initially suspended (Hoover moratorium, June 1931) and then abolished altogether (Lausanne Agreement, July 1932).
Instead, the BIS focused on its second statutory task, namely promoting cooperation among its member central banks.
It acted as a forum for meetings for central banks and provided them with banking facilities. For example, in the late 1930s, the BIS was instrumental in helping mainland European central banks send some of their gold reserves to London.
As a supposedly apolitical organization, the BIS was unable to prevent transactions that reflected contemporary geopolitical realities, but were also widely considered inconceivable.
As a result of the UK and French appeasement policy of Nazi Germany, in March 1939 the BIS was forced to transfer 23 tonnes of gold it held on behalf of Czechoslovakia to the German Reichsbank following the annexation. German from Czechoslovakia.
With the outbreak of the Second World War, in September 1939, the Board of Directors of the BIS – in which the main European central banks were represented – decided that the Bank should remain open, but that, while hostilities lasted, no meetings would be held. of the Board of Directors should take place and that the Bank should maintain a neutral stance in the conduct of its business.
However, as the war dragged on, evidence grew that the BIS conducted operations that were useful to the Germans.
Also, during the war, the Allies accused the Nazis of looting and asked the BIS not to accept gold from the Reichsbank as payment for pre-war obligations linked to the Young Plan. This was to no avail, as the remelted gold was either confiscated from prisoners or seized in victory and therefore acceptable as a payment to the BIS.
The operations conducted by the BIS were viewed with increasing suspicion by London and Washington.
The fact that high-ranking German industrialists and advisers sat on the BIS board seemed to provide ample evidence of how the BIS could be used by Hitler during the war, with the help of American, British and French banks.
Between 1933 and 1945, the BIS board of directors included Walther Funk, a prominent Nazi official, and Emil Puhl, responsible for processing dental gold looted from concentration camp victims, as well as Hermann Schmitz, director of IG Farben, and the Baron von Schroeder, the owner of JH Stein Bank [de], all of whom were later convicted of war crimes or crimes against humanity.
The 1944 Bretton Woods Conference recommended "liquidating the Bank for International Settlements as soon as possible".
This resulted in the BIS being the subject of a disagreement between the US and British delegations.
The bank's liquidation was supported by other European delegates as well as Americans (including Harry Dexter White and Treasury Secretary Henry Morgenthau Jr.).
The abolition was contested by John Maynard Keynes, head of the British delegation.
Keynes went to Morgenthau in hopes of preventing or postponing the dissolution, but the next day it was passed; the bank's liquidation was never actually carried out.
In April 1945, the new US President Harry S. Truman ended US involvement in the scheme.
The British government suspended the dissolution and the decision to liquidate the BIS was officially reversed in 1948.
After World War II, the BIS maintained a distinct European focus.
He served as Agent of the European Payments Union (EPU, 1950-1958), an intra-European netting agreement designed to help European countries restore currency convertibility and free multilateral trade.
During the 1960s – the heyday of the Bretton Woods fixed exchange rate system – the BIS once again became the locus of transatlantic monetary cooperation.
Coordinated the central banks' Gold Pool and various currency support operations (e.g. Sterling Group Arrangements of 1966 and 1968.
The Group of Ten (G10), including major European economies, Canada, Japan and the United States became the most prominent grouping.
With the end of the Bretton Woods system (1971-73) and the return to floating exchange rates, financial instability came to the fore.
The collapse of some internationally active banks, such as Herstatt Bank (1974), highlighted the need to improve banking supervision at an international level.
The G10 governors created the Basel Committee on Banking Supervision (BCBS), which remains active.
The BIS has become a global meeting place for regulators and for the development of international standards (Basel Concordat, Basel Capital Accord, Basel II and III).
Through its member central banks, the BIS was actively involved in resolving the Latin American debt crisis (1982).
From 1964 to 1993, the BIS provided the secretariat of the Committee of Governors of the Central Banks of the Member States of the European Community (Committee of Governors).
This Committee was created by the decision of the European Council to improve monetary cooperation between EC central banks. Similarly, the BIS in 1988-89 hosted most meetings of the Delors Committee (Committee for the Study of Economic and Monetary Union), which produced a plan for monetary unification later adopted in the Maastricht Treaty (1992).
In 1993, when the Committee of Governors was replaced by the European Monetary Institute (EMI – precursor of the ECB), it moved from Basel to Frankfurt, cutting its ties with the BIS.
In the 1990s and 2000s, the BIS successfully globalized, breaking away from its traditional European core. This was reflected in a gradual increase in its membership.
(from 33 central bank members in 1995 to 60 in 2013, which together represent around 95% of global GDP), and also in the much more global composition of the BIS Board of Directors.
In 1998, the BIS opened a representative office for Asia and the Pacific in the Hong Kong SAR.
A BIS Representative Office for the Americas was established in 2002 in Mexico DF.
The BIS was originally held by both central banks and private individuals, as the United States, Belgium and France decided to sell all or part of the shares allocated to their central banks to private investors.
BIS shares were traded on stock exchanges, which made the bank an unusual organization: an international organization (in the technical sense of public international law), but permitted to private shareholders.
Many central banks also started out as private institutions; for example, the Bank of England was privately owned until 1946. In more recent years, the BIS has repurchased its previously traded shares.
It is currently fully owned by the members of the BIS (central banks) but still operates in the private market as a counterparty, asset manager and creditor to central banks and international financial institutions.
The profits from its transactions are used, among other things, to finance the bank's other international activities.
Império Tártaro ®️
Internationell avvecklingsbank
Historia:
Bank for International Settlements (BIS) är ett internationellt finansinstitut som ägs av centralbanker som "främjar internationellt monetärt och finansiellt samarbete och fungerar som en bank för centralbanker".
BIS utför sitt arbete genom sina möten, program och Baselprocessen – välkomnar internationella grupper som söker global finansiell stabilitet och underlättar deras interaktion.
Den tillhandahåller också banktjänster, men bara till centralbanker och andra internationella organisationer.
Det har huvudkontor i Basel, Schweiz, med representativa kontor i Hong Kong och Mexico City.
BIS grundades 1930 genom ett mellanstatligt avtal mellan Tyskland, Belgien, Frankrike, Storbritannien, Italien, Japan, USA och Schweiz. Den slog upp sina dörrar i Basel, Schweiz, den 17 maj 1930.
BIS var ursprungligen tänkt att underlätta de skadestånd som Tyskland åläggs genom Versaillesavtalet efter första världskriget, och att agera som förvaltare av den tyska regeringens internationella lån (Ungdomslån) som lanserades 1930.
Behovet av att etablera en institution dedikerad för detta ändamål föreslogs 1929 av ungdomskommittén, och enades i augusti samma år vid en konferens i Haag.
Bankens brev utarbetades vid internationella bankerskonferensen i Baden-Baden i november, och antogs vid den andra Haagkonferensen den 20 januari 1930.
Enligt brevet skulle bankens aktier kunna innehas av individer och icke-statsliga enheter. Rösträtt och representationsrätt vid bankens bolagsstämma bör dock utövas enbart av centralbankerna i de länder där aktierna emitterats.
Genom överenskommelse med Schweiz hade BIS sin företagsexistens och sitt huvudkontor där. Den åtnjöt också viss immunitet i de avtalsslutande länderna (Brysselprotokollet från 1936).
BIS:s ursprungliga uppgift att underlätta första världskrigets skadeståndsbetalning blev snabbt föråldrad. Reparationsbetalningarna upphävdes ursprungligen (Hoover moratorium, juni 1931) och avskaffades sedan helt (Lausanneavtalet, juli 1932).
Istället fokuserade BIS på sin andra lagstadgade uppgift, nämligen att främja samarbete mellan sina medlemscentralbanker.
Det fungerade som ett forum för möten för centralbankerna och gav dem bankmöjligheter. Till exempel, i slutet av 1930-talet, var BIS medverkande i att hjälpa de europeiska fastlandet att skicka några av sina guldreserver till London.
Som en förment apolitisk organisation kunde BIS inte förhindra transaktioner som återspeglade dagens geopolitiska realiteter, men ansågs också ofattbara.
Som ett resultat av den brittiska och franska blidfisen av nazistiska Tyskland tvingades BIS i mars 1939 överföra 23 ton guld som det innehöll för Tjeckoslovakiens räkning till tyska Reichsbanken efter annekteringen. Tyska från Tjeckoslovakien.
I och med andra världskrigets utbrott, i september 1939 bestämde BIS:s styrelse – där de största europeiska centralbankerna var representerade – att banken skulle fortsätta vara öppen, men att, så länge fientligheterna varade, inga möten wo borde hållas. av Styrelsen ska ske och att banken ska hålla en neutral hållning i sin verksamhet.
Men när kriget drog vidare växte bevisen för att BIS genomförde operationer som var användbara för tyskarna.
Under kriget anklagade de allierade också nazisterna för plundring och bad BIS att inte acceptera guld från Reichsbanken som betalning för förpliktelser före kriget kopplade till Unga-planen. Detta var till ingen nytta, eftersom det omsmältade guldet antingen konfiskerades från fångar eller beslagtogs i seger och därför godtagbart som betalning till BIS.
De operationer som genomfördes av BIS betraktades med ökande misstanke av London och Washington.
Att högt uppsatta tyska industrialister och rådgivare satt i BIS styrelse tycktes ge rikligt bevis för hur BIS kunde användas av Hitler under kriget, med hjälp av amerikanska, brittiska och franska banker.
Mellan 1933 och 1945 inkluderade BIS styrelse Walther Funk, en framstående nazisttjänsteman, och Emil Puhl, ansvarig för att bearbeta tandguld plundrat från koncentrationslägeroffer, samt Hermann Schmitz, direktör för IG Farben, och t han baron von Schroeder, ägare till JH Stein Bank [de], som alla senare dömdes för krigsbrott eller brott mot mänskligheten.
Bretton Woods-konferensen 1944 rekommenderade "liquidering the Bank for International Settlements so fort som möjligt".
Detta resulterade i att BIS blev föremål för en oenighet mellan amerikanska och brittiska delegationer.
Bankens likvidation stöddes av andra europeiska delegater såväl som amerikaner (inklusive Harry Dexter White och finansminister Henry Morgenthau Jr.)
Avskaffandet bestriddes av John Maynard Keynes, chef för den brittiska delegationen.
Keynes begav sig till Morgenthau i hopp om att förhindra eller skjuta upp upp upplösningen, men nästa dag passerades den; bankens likvidation genomfördes faktiskt aldrig.
I april 1945 kom USA:s nye president Harry S. Truman avslutade USA:s inblandning i planen.
Den brittiska regeringen stoppade upplösningen och beslutet att likvidera BIS ändrades officiellt 1948.
Efter andra världskriget höll BIS ett distinkt europeiskt fokus.
Han tjänstgjorde som agent för European Payments Union (EPU, 1950-1958), ett inomeuropeiskt nettningsavtal designat att hjälpa europeiska länder att återställa valutakonvertibiliteten och fri multilateral handel.
Under 1960-talet – stordagen för Bretton Woods-systemet med fasta växelkurssystem – blev BIS återigen lokusen för det transatlantiska monetära samarbetet.
Samordnade centralbankernas guldpool och olika valutastödoperationer (t.ex. Sterling Group Arrangemang 1966 och 1968.
Tio-gruppen (G10), inklusive stora europeiska ekonomier, Kanada, Japan och USA blev den mest framträdande gruppen.
I och med slutet av Bretton Woods-systemet (1971-73) och återgången till flytande växelkurser, kom finansiell instabilitet i förgrunden.
Kollapsen av några internationellt aktiva banker, som Herstatt Bank (1974), belyste behovet av att förbättra banktillsynen på internationell nivå.
G10-guvernörerna skapade Baselkommittén för banktillsyn (BCBS), som fortfarande är aktiv.
BIS har blivit en global mötesplats för tillsynsmyndigheter och för utvecklingen av internationella standarder (Basel Concordat, Basel Capital Accord, Basel II och III).
Genom sina medlemmars centralbanker var BIS aktivt involverade i att lösa den latinamerikanska skuldkrisen (1982).
Från 1964 till 1993 var BIS sekretariat för Kommittén för centralbankscheferna i Europeiska gemenskapens medlemsstater (Guvernörskommitté).
Denna kommitté skapades genom Europeiska rådets beslut att förbättra det monetära samarbetet mellan Europeiska centralbanken. På samma sätt var BIS 1988-89 värd för de flesta mötena i Delors-kommittéen (kommitté för studien av Ekonomiska och monetära unionen), som tog fram en plan för monetärt enande som senare antagits i Maastrichtfördraget
År 1993, när chefskommittén ersattes av Europeiska monetära institutet (EMI – föregångare till ECB), flyttade den från Basel till Frankfurt, och skar sina band med BIS.
Under 1990- och 2000-talet globaliserades BIS framgångsrikt, och bröt sig bort från sin traditionella europeiska kärna. Detta återspeglades i en gradvis ökning av medlemskapet.
(från 33 centralbanksmedlemmar 1995 till 60 år 2013, som tillsammans representerar omkring 95% av global BNP), och även i den mycket mer globala sammansättningen av BIS-styrelsens styrelse.
1998 öppnade BIS ett representativt kontor för Asien och Stilla havet i Hong Kong SAR.
Ett BIS-representantkontor för Amerika bildades 2002 i Mexiko DF.
BIS innehades ursprungligen av både centralbanker och privatpersoner, eftersom USA, Belgien och Frankrike bestämde sig för att sälja hela eller delar av de aktier som tilldelats deras centralbanker till privata investerare.
BIS-aktier handlades på börser, vilket gjorde banken till en ovanlig organisation: en internationell organisation (i allmänrättens tekniska bemärkelse), men tillät privata aktieägare.
Många centralbanker började också som privata institutioner; till exempel var Bank of England privatägd fram till 1946. Under senare år har BIS återköpt sina tidigare handlade aktier.
För närvarande ägs det fullt ut av medlemmarna i BIS (centralbankerna) men verkar fortfarande på den privata marknaden som motpart, tillgångsförvaltare och fordringsägare till centralbanker och internationella finansinstitut.
Vinsten från dess transaktioner används bland annat för att finansiera bankens övriga internationella verksamhet.
Tartarimperiet ®️

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Norberg.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram