Dags att inse att man inte längre har kontrollen.

" Rysslands nya kärnvapenbestyckade interkontinentala missil RS-28 Sarmat – eller Satan 2 som den kallas i Nato – är 35 meter lång, väger 208 ton, har en räckvidd på 18 000 kilometer och kan inom loppet av minuter förvandla hela länder till ”nukleär aska”.

Under hösten ska 50 av Putins nya supervapen utplaceras i sibiriska Krasnojarsk, meddelade i helgen Dmitrij Rogozin, chef för den ryska rymdfartsmyndigheten Roskosmos.

Som avskräckning och som en klar signal till omvärlden att Ryssland är kapabelt att utplåna varje tänkbar fiende.

– Om USA hotar vår stat så har vi Sarmat. Och om ni anser att Ryssland inte ska existera så är nukleär aska det enda som kommer att bli kvar av er, varnade häromdagen vice ordföranden i ryska statsdumans försvarsutskott, Alexei Zhuravlev.

– Och skulle Finland gå på USA:s linje: varsågoda att ställa er på led.

Det är inte första gången som Ryssland hotar med kärnvapen. Men få experter tror att det rör sig om mer än att sprida osäkerhet och rädsla i syfte att påverka opinionen och regeringarna i väst.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz och Frankrikes president Emmanuel Macron är inte fullt så obekymrade. Öppet varnar de för att en trängd Putin kan se sig tvingad att trappa upp kriget och i värsta fall gripa till det yttersta.

– Det finns en mycket stor risk för att kriget eskalerar – inklusive kemiska vapen och kärnvapen, sa nyligen Emmanuel Macron till tyska medier strax efter det framgångsrika testet av ”Satan 2” i slutet av april.

Macrons slutsats är att till varje pris hålla dialogen med Ryssland vid liv.

På samma linje går Olaf Scholz som har beskyllts för bristande stöd till Ukraina.

– Vårt intryck är att förbundskanslern inte vill leverera vapen till Ukraina och att man hellre avvaktar och väntar på en vapenvila. För då försvinner pressen på Tyskland och då behöver man inte längre fatta modiga beslut, kritiserade häromdagen Ukrainas ambassadör i Berlin, Andrij Melnyk.

Ännu längre går den förre översten och numera kristdemokratiska utrikesexperten i tyska förbundsdagen, Roderich Kiesewetter:

– Jag tror att förbundskanslern försöker vinna tid. Många av de utlovade vapnen hade för länge sedan kunnat levereras, säger han till SvD och tillägger:

– Jag befarar att Olaf Scholz egentligen inte vill att Ukraina ska vinna detta krig. Han vill inte ha ett systemskifte och inte heller ett maktskifte i Ryssland.

Det är hårda anklagelser. Men faktum är att Scholz vrider sig som en mask när han får frågor om kriget.

I sin regeringsförklaring den 19 maj slog han fast: ”Ryssland får inte vinna detta krig” och ”Ukraina måste fortleva.” Han avvisade också en av Moskva dikterad fredsuppgörelse och beskrev den tyska hållningen som ”genomtänkt och balanserad”.

Men oklart är vad han menar.

Ska Ukraina fortleva som en styckad rumpstat? Eller som en återställd nation inom gränserna före den ryska invasionen, eller rentav före ockupationen av Krim 2014?

I omvärlden växer osäkerheten om var Tyskland står och varför EU:s viktigaste land svävar på målet i stället för att leda. Till skillnad från Storbritanniens Boris Johnson och ledande amerikanska politiker som öppet säger att målet är att Ukraina ska vinna och Ryssland försvagas till den grad att det aldrig mer kan starta ett angreppskrig i Europa.

Stefan Meister vid German Council on Foreign Relations, DGAP, varnar för att döma ut Olaf Scholz. Han tror inte att Scholz viker sig för Moskva. Men förbundskanslern är övertygad om att ett försvagat, internationellt isolerat, förödmjukat och oberäkneligt Ryssland knappast kommer att vara mindre farligt än i dag.

För supermakten USA som ligger långt bort från kriget är det lätt att slå an brösttoner, påpekar Stefan Meister. Tyskland och Frankrike, stormakterna som dominerar i EU, gör andra säkerhetspolitiska och ekonomiska överväganden.

– Skulle kriget utvidgas har Europa helt andra kostnader och helt andra intressen. Scholz ser dessutom en koppling mellan vapenleveranser och risken för en upptrappning av kriget, säger Stefan Meister till SvD.

Slutligen utgår regeringen i Berlin från att det förr eller senare blir nödvändigt att förhandla med Ryssland om en vapenvila och någon form av fredsuppgörelse - och att det därför är otaktiskt att i förväg ha uttömt alla alternativ.

– Scholz är helt enkelt försiktigare och mer skeptisk när det gäller Ukrainas möjligheter, konstaterar han.

Både Scholz och Macron tycks utgå ifrån att Ryssland inte kommer att kunna besegras i Ukraina. Vad som väntar är i stället ett långt utnötningskrig utan avgörande militära framgångar för varken den ena eller den andra sidan.

Slutsatsen som Scholz drar är enligt Stefan Meister att Europa måste lära sig att leva med ett aggressivt Ryssland, som visserligen är försvagat men ändå starkt nog att skapa instabilitet och oro i Europa.

Till det hör också en ny europeisk säkerhetsarkitektur, där Ukraina knyts närmare till EU och får status som kandidatland, vilket ledningen i Kiev hoppas ska ske redan i Juni. Att det sedan kan dröja 15–20 år tills ett eventuellt medlemskap tros vara mindre viktigt. Vad som räknas är signalen till ukrainarna och till Moskva.

Samtidigt måste EU-länderna höja försvarsanslagen och skapa en tydligare europeisk säkerhetspolitisk profil. Det är både Tyskland och Frankrike överens om. Hur det ska ske råder det däremot mindre samstämmighet om.

Emmanuel Macron driver massivt på det europeiska försvarssamarbetet. Olaf Scholz är försiktigare. Han vill undvika allt som skulle kunna ses som en försvagning av Nato och relationerna till USA. Bakgrunden är att Tyskland är beroende att det amerikanska kärnvapenstödet som en säkerhetsgaranti, medan Frankrike har sina egna kärnvapen.

Som EU:s viktigaste land och världens fjärde största ekonomi vore det naturligt om Tyskland - tillsammans med Frankrike - tog på sig ledartröjan när EU omprövar sin säkerhetspolitik och relationerna till Ryssland .

Den stora frågan är om Scholz är villig. Gustav Gressel, säkerhetspolitisk expert vid European Council on Foreign relations, är skeptisk:

– Scholz möter motstånd i det egna socialdemokratiska partiet. Men i kristider måste en förbundskansler våga fatta obekväma beslut. Så som Angela Merkel som drev igenom en i partiet omstridd flyktingpolitik 2015 eller stödde Grekland i eurokrisen, säger han till SvD.

Stefan Meister vid tankesmedjan DGAP håller med. Scholz må ha befogade invändningar mot USA:s målsättningar i kriget. Han har förmodligen också en mer realistisk syn på Ukraina och Rysslands framtida roll i Europa.

– Men samtidigt verkar han inte förstå, eller inte vilja förstå, att vi lever i en ny realitet. Det är bakgrunden till att Tyskland inte leder i denna kris och att Scholz inte finner relevanta svar på den ryska utmaningen, konstaterar han."