”Inga terrororganisationer i Nato”, säger Erdogan för att motivera sitt nej till Sveriges Natoansökan. Men det gäller inte terrorgrupper han själv stöttar. Turkiet kan se ut att ha starka kort gentemot Sverige, men det är inte säkert att det varar.

Svenska regeringen har det svettigt. Den hade fått försäkringar från officiellt turkisk håll om att det inte skulle bli några problem med Natoansökan, men det är inget den närmast enväldige turkiske presidenten Recep Tayip Erdogan bryr sig om.

Därför överraskade presidentens nej till att dra igång Natos formella ansöknings­process inte bara Sverige och Finland, utan även de övriga 29 Natomedlemmarna och många i Turkiet.

Nu är frågan vad Erdogan kan tänkas uppnå med sitt nej. Eftergifter från Sverige eller kanske ett ingripande från USA, som kan föra med sig vapenaffärer och möjligen en inbjudan till Vita huset. Ingen vet. Hårda ord och krav har många gånger tidigare förts fram av Erdogan för att sedan ha släppts.

I dagsläget sitter Turkiet med trumf på handen, eftersom Sverige känner sig utsatt och hotat av Ryssland. Med Natos näst största armé och en strategisk placering mellan Europa, Asien, Mellanöstern och Svarta havet är Turkiet också väl medveten om sitt geopolitiska värde.

Samtidigt befinner sig landet i ett ganska skakigt läge där behovet av både militärt och ekonomiskt stöd från västvärlden och de andra medlemmarna i Nato är stort.

För den turkiska ekonomin mår allt sämre med en inflation som rusar i höjden. I april steg priserna med 70 procent jämfört med föregående år. Det är den största ökningen sedan 2002 – det år då Erdogans parti AKP kom till makten.

Turkarna får därför allt svårare att få pengarna att räcka till – och särskilt de 40 procent av arbetsmarknaden som har en lön på den lagstadgade miniminivån.

Inget tyder heller på att prisstegringen kan brytas. Erdogan vill inte höja räntan eftersom han som islamist anser att räntor är synd. Samtidigt driver kriget i Ukraina fram ytterligare prisökningar på vete och majs, matolja, metaller, gas och olja.

Kriget drabbar även den turkiska turistsektorn hårt, eftersom ryssar och ukrainare vanligen utgör den största respektive den tredje största turistgruppen.

Frågan är också hur länge Ryssland accepterar att Turkiet håller passagen mellan Medelhavet och Svarta havet stängd för dess stridsfartyg när ukrainarna sakta men säkert reducerar den befintliga Svartahavsflottan.

Stängningen av Bosporen grundar sig visserligen på Montreux­konventionen från 1936, men Ryssland har med sitt krig mot Ukraina redan visat att man inte bryr sig om tidigare ingångna avtal. Skulle Ryssland pressa Erdogan att öppna farleden blir det svårt att stå emot utan stöd från USA och Nato.

Dessutom har relationen till Natokollegan Grekland kraftigt försämrats, samtidigt som den grekiske premiärministern tagits emot i Vita huset, hyllats i kongressen och inlett förhandlingar om köp av USA:s modernaste stridsflyg.

Skulle det smälla till över den egeiska övärlden – där turkiska plan regelbundet kränker grekiskt luftrum – riskerar Turkiet att få både USA och större delen av Nato emot sig.

En försmak av en växande motvilja mot Turkiet kom i veckan till uttryck i Wall Street Journal där tidigare senatorn Joe Lieberman och före detta FN-ambassadören Mark Wallace ifrågasatte om Turkiet verkligen hör hemma i Nato.

Liknande tongångar hördes även 2016 och 2019 då röster höjdes om att slänga ut Turkiet ur Nato. Det är dock inte möjligt, enligt alliansens stadgar. Men jämfört med då har Turkiet i dag en sämre ekonomi och en befolkning som blir alltmer miss­nöjd med utvecklingen.

Frågan är också hur väl Erdogans argument håller när konflikten sätter fokus på frågor om vem som är terrorist och hur Nato ska förhålla sig till olika militanta grupper. För även om det finns legitima skäl att hävda rätten till nationell säkerhet så är Turkiets eget förhållningssätt inte särskilt konsekvent.

På fredagen deklarerade Erdogan att Turkiet inte kommer att ”acceptera terrorist­organisationer i Nato” och syftade då på de syrisk-kurdiska grupper som Sverige har kontakter med. Detta hållning måste då rimligen även gälla Nato­landet Turkiet.

Fast då räknas tydligen inte de terrorstämplade grupper som Turkiet självt har valt att samarbeta med. För där har president Erdogan låtit palestinska Hamas och Muslimska brödraskapet få en hemvist, trots att grupperna är terrorstämplade i en rad länder.

Hamas ses som terrorister av EU, USA, Israel, Kanada, Storbritannien, Australien och Japan och enligt en rapport från Jerusalem Center for Public Affairs har hundratals terrorattacker riktats mot Israel från Hamas kontor i Istanbul.

I rapporten finns också en bild från 2020 där president Erdogan 2020 sitter tillsammans med Saleh al-Arouri, som är efterlyst av amerikanska utrikesdepartementet. En belöning på 50 miljoner kronor är utfäst till den som hjälper till att gripa honom.

För tillfället kan läget framstå som låst, men det finns många kort i leken att spela med. Hur det hela slutar är fortfarande en öppen fråga.