Han har både många skäl att välkomna de båda nordiska ledarna.

För nästan sex år sedan studsade Joe Biden upp för trappan på Rosenbad, två trappsteg i taget. Han skulle skaka hand med Sveriges dåvarande statsminister Stefan Löfven. Biden besökte Stockholm som vicepresident och kom med vad som nära nog framstod som en informell säkerhetsgaranti för Sverige gentemot en rysk aggression.

– Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt, sade den blivande amerikanske presidenten i Stockholm i augusti 2016.

Han har kanske inte riktigt samma klipp i stegen när han på torsdag välkomnar Sveriges nuvarande statsminister Magdalena Andersson och Finlands president Sauli Niinistö till Vita huset för att diskutera de båda ländernas inträde i Nato.

Men engagemanget är detsamma. Det framkom redan i början av mars, när Biden och Niinistö ringde Andersson under ett möte i Vita huset. USA stödjer starkt ansökningshandlingarna från Stockholm och Helsingfors. Den amerikanske presidenten har såväl sentimentala som rationella och strategiska skäl för att se till att anslutningen går snabbt och smidigt – trots invändningarna från Turkiet.

Ingen behöver undervisa Joe Biden om de svenska Amerikafararnas historia. Han har bott större delen av sitt liv i en stad med blågul fana. Stadsvapnet för Wilmington i Delaware ser ut som svenska flaggan med ett hus och ett skepp som extra symboler. Det beror på att staden ligger vid Christinafloden, på resterna av den kortlivade 1600-talskolonin Nya Sverige. Än i dag vårdas spåren av de svenska och finländska invandrarna. En kopia av skeppet Kalmar nyckel seglar varje sommar. Old Swedes Church i Wilmington är den äldsta kyrkan i USA som fortfarande är i bruk för gudstjänst. Vid midsommar anordnas dans runt majstången.

Ingen behöver förstås heller trilla köttbullar eller binda blomsterkransar för att få Biden att dra slutsatsen att USA har mycket att vinna på att fördjupa försvarssamarbetet med Sverige och Finland.

Han hör till dem som försvarat Natos utvidgningar efter det kalla kriget. Som senator och Demokraternas toppnamn i Foreign Relations Committee på slutet av 90-talet argumenterade han hårt för att försvarsalliansen skulle välkomna Polen, Tjeckien och Ungern.

Den finländska och svenska militära kapaciteten betraktas trots allt som stark och både Helsingfors och Stockholm kan bidra med goda kunskaper om Ryssland

Natokännare i USA pekar på en rad fördelar med att Finland och Sverige tar steget in i organisationen. Framför allt kan de båda nordiska länderna göra det lättare att försvara de baltiska länderna och Polen. Den finländska och svenska militära kapaciteten betraktas trots allt som stark och både Helsingfors och Stockholm kan bidra med goda kunskaper om Ryssland. Till skillnad från vid de tidigare utvidgningarna österut, kan Nato välkomna två medlemsstater med starka demokratiska traditioner och tydliga marknadsekonomier. Dessutom har kontakterna mellan Nato och Sverige och Finland fördjupats under många år.

Det går alltså att spåra både förnuft och känsla bakom Vita husets starka stöd för de nordiska ländernas anslutning till Nato. Dessutom kan presidenten göra strategiska överväganden. I USA finns en ganska bred uppslutning bakom strategin gentemot Ukraina. Men enigheten har inte gynnat Joe Biden, som brottas med låga popularitetssiffror inför höstens mellanårsval. Vita huset behöver peka på en seger och då får Natos pånyttfödelse duga. Joe Biden och hans medarbetare har konsekvent beskrivit Sveriges och Finlands intresse för försvarsalliansen som ett bevis på Putins misslyckande.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Joe Biden kom till Stockholm i augusti 2016 direkt från viktiga samtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. USA får en nyckelroll för att lösa ut knutarna runt Sveriges ansökan.

Ett protokoll från debatten om Natos utvidgning i senaten i mars 1998 ger en fingervisning om hur Biden ser på gamla och nya åtaganden över Atlanten: Då sa han att han var beredd att satsa sin årslön på att amerikanerna hellre skulle sända sina söner och döttrar för att försvara Polen än att försvara Turkiet.

Det var en bedömning av USA:s känslomässiga band till Europa, och den gäller nog Gamla Sverige också."