The Ghost in the Machine är en bok från 1967 om filosofisk psykologi av Arthur Koestler . Titeln är en fras (se spöke i maskinen ) myntad av Oxford-filosofen Gilbert Ryle för att beskriva den kartesianska dualistiska redogörelsen för relationen sinne-kropp. Koestler delar med Ryle uppfattningen att en persons sinne inte är en oberoende icke-materiell enhet, som tillfälligt bebor och styr kroppen. Verket försöker förklara mänsklighetens självdestruktiva tendens i termer av individuellt och kollektivt funktionssätt, filosofi och övergripande, cyklisk politisk-historisk dynamik, som toppar på kärnvapenarenan .

I ett försök att förklara mänskligt våld, kritiserar Koestler de dominerande föreställningarna om psykologi i sin tid (behaviorism) som postulerar att mänskliga beteenden är föremål för urvalet av de starkaste. För honom ekade denna teori de darwinistiska föreställningarna om arternas utveckling.

Boken bidrar också till den mångåriga debatten kring kropp-sinne-problemet och fokuserar särskilt på René Descartes dualism , i den form som Ryle har belyst. Koestlers materialistiska redogörelse hävdar att den personliga upplevelsen av dualitet härrör från vad Koestler kallar ett holon. Föreställningen om ett holon kommer från observationen att allt i naturen är både en helhet och en del. Detta gäller atomer, som är helheter i sig själva, men också delar av molekyler; molekyler, som kan vara både helheter och delar av celler; och celler, som både är autonoma enheter och delar av organismer. Det gäller också för människor, som har ett självständigt liv och är en del av sociala system. Varje holon är villig att uttrycka två motstridiga tendenser: att uttrycka sig själv och att försvinna in i något större. För människor leder dessa tendenser till ett misstag i utvecklingen: vi skapar kollektiva enheter som är baserade på förtryck av vissa individer och på andras uppblåsta egon. Detta är för Koestler ett transcendensfel som återspeglas i en dålig integration av vår reptilhjärna och kognitiva hjärna.

En överlagring av krafter manifesterar sig, vid varje kroppsligt holon, som resultatet av en hel hierarki av krafter - ontogenetiska , vanemässiga , språkliga föreskrifter och sociala - som verkar i ett kontinuum av oberoende feedback och feedforward-strömmar av en kropp som sträcker sig till dess större miljö. Strömmarna matas av livssignalerna från varje gruppmedlem, och detta fullt deltagande medley är den livsanda man känner som ett spöke; men denna anda är bara en förenklad produktion av en komplex kunskapsuppsättning; det framgår av komplexiteten i gruppens regler och strategier. Han kontrasterar sitt grundläggande förhållningssätt till sinne-kroppsproblemet medbehaviorismens grundläggande inställning till problemet.

Efter mänsklighetens holon ner till dess rötter, förklarar verket mänsklighetens tendens till självförstörelse i termer av hjärnstruktur, filosofier och dess övergripande, cykliska politisk-historiska dynamik, som når höjden av sin potential på kärnvapenarenan.

Ett av bokens centrala koncept är att allt eftersom den mänskliga treeniga hjärnan har utvecklats har den behållit och byggt på tidigare, mer primitiva hjärnstrukturer. Huvuddelen av " spöket i maskinen " har, som en konsekvens av dåliga, otillräckliga förbindelser, en rik potential för konflikt. De primitiva lagren kan, och kan, tillsammans, övermanna den rationella logikens grepp. Detta förklarar en persons hat , ilska och annan sådan känslomässig ångest .