"Allt pekar på att de flesta ryssar står bakom sin diktator och hans krig. Men kan Putins inhemska propaganda bli för framgångsrik? Ju mer uppblåst och lögnaktig den egna propagandan är, desto kraftigare rekyl kan den att utlösa, skriver Peter Englund.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Peter Englund

En av effekterna av att leva i ett krigstillstånd är att det stärker och förenklar känslorna. Krig är också i mycket känslor, vilja. Att räkna flygplan och robotkryssare och liknande är rätt lätt, men en armés känslotillstånd och ett folks vilja att kämpa är en undflyende materia. Vilket ställer till det med alla försök att gissa utgången av ett slag eller ett krig, då stridsviljan är en så utomordentligt viktig faktor. Inför invasionen av Ukraina var inte Putin ensam om att ta miste här; de flesta västliga militära experter trodde också att invasionen skulle vara över på några veckor. Men inte. ”I krig”, sade Napoleon, ”står den moraliska kraften till den fysiska som tre till ett.”

Därav kommer att krig och propaganda är oskiljaktiga fenomen, hoptvinnade i varandra. Alla krigförande agiterar för sin sak – allt annat vore inkompetens. Men inte alla parter är lika beroende av propaganda. Lika litet som, säg, belgarna 1914, finnarna 1939 eller grekerna 1940, behöver dagens ukrainare tveka om varför de tar till vapnen.

Om de ryska soldaterna slutar slåss finns det inte längre något krig; om de ukrainska soldaterna slutar slåss finns det inte längre något Ukraina. En av Napoleons samtida, den kände preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz, sade att en motståndares vilja att stå emot, att strida kan bli ”ungefärligt bedömd utifrån styrkan på det underliggande motivet”. Och att kämpa för sin nationella existens är tveklöst en stark drivkraft.

Och vice versa: om motivet till varför man slåss är oklart eller grumligt blir propagandans roll central. Jag skrev i samband med den USA-ledda invasionen av Irak 2003, att ”när skälen är vaga, planen osäker och målen svävande så behöver man den energi som ryms i de stora, guldpläterade orden”. Detta kan vi se än tydligare i dagens Ryssland. Den ryska befolkningen är utsatt för ett propagandistiskt bombardemang nära nog utan motstycke, i så måtto att medlen i dag är kraftfullare, kanalerna fler och räckvidden större. (Tänk bara vad Joseph Goebbels, Hitlers propagandaminister, kunnat göra av sociala medier, detta nära nog fulländade redskap för manipulation, hets och spridande av lögner.)

Allt pekar på att det ryska folkflertalet verkligen står bakom sin diktator och hans anfallskrig

Samtidigt som alla möjligheter till alternativ information strypts, har Putins megafoner vridits upp så att nålarna slår på rött. Förra året lade ryska staten 5,4 miljarder rubel på sina olika propagandakanaler; årets budget ligger på 17,4 miljarder. Det är en tredubbling.

Detta har redan gett utdelning. Exakt hur många ryssar som stödjer Putin är svårt att veta mer exakt – över 80 procent säger en rysk opinionsundersökning, drygt 50 procent säger en undersökning gjord av Londons School of Economics – men allt pekar på att det ryska folkflertalet verkligen står bakom sin diktator och hans anfallskrig. (De offentliga protesterna har också varit få och de avtar i styrka.) Och det kommer nog att förbli på det här viset. Ännu en tid.

Men, invänder någon, hur kan den genomsnittlige ryssen göra på detta viset? Lögnerna är ju så flagranta (”Vi har inte anfallit någon”, ”Ukrainarna beskjuter sig själva”), absurda (”Ukraina styrs av nazister”, ”Ukrainarna anser inte att ryssar är människor”) och bisarra (”Ukrainarna planerar att kastrera sina ryska krigsfångar”, ”De döda i Butja är skådespelare”). Ukraina ligger inte heller på andra sidan jordklotet; många har släkt och vänner där, och från allra första början har mängder av människor hört av sig och beskrivit vad som sker. Dessutom har kanske uppåt varannan familj någon de känner i krigsmakten, personer som kan dela med sig av oförfalskade berättelser. Och hur kan folket ej låta sig påverkas av den egna krigsmaktens stora förluster?

Detta är komplicerat, på ett intressant vis. Låt oss börja med förlusterna.

Den senaste statistiken från den ukrainska armén säger att knappt 25 000 ryssar dödats, men de siffrorna måste vi av lätt insedda skäl vara försiktiga med. En äldre beräkning gjord av västliga underrättelseorgan säger att så många som 15 000 ryssar stupat. För att ge denna dödens bokföring något att mätas mot: Lika många ryska soldater dödades under den första dryga månaden av krig i Ukraina som under tio års krig i Afghanistan. (Under tjugo års strider i samma land förlorade USA 2 400 man.)

Lägg till detta alla som sårats, tillfångatagits eller försvunnit. En gammal tumregel säger att det går mellan två och tre sådana för varje stupad. (Addera sedan de som överlevt men i stället ordervägrar – en rysk källa säger att 20 procent eller fler av återvändarna nekar att åka tillbaka till Ukraina.) Här blir alla beräkningar osäkra, men uppåt 25 procent eller mer av de stridande ryska förband som skockades vid Ukrainas gränser mot slutet av februari kan nu vara upprivna eller utslagna. Alltnog: borde inte sådana här kolossala förluster räcka för att väcka den ryska hemmaopinionen? Ja. Och nej.

Förhoppningar fästes tidigt vid fenomen som de ryska soldatmödrarna, vilka under kriget i Afghanistan alltmer högljutt krävde att få hem sina gossar. Kan inte samma sak ske igen? Möjligen. Märk väl att de breda protesterna då inte visade sig förrän mot slutet av det decennielånga kriget. Och vid den tiden var det politiska förtrycket dessutom inte alls lika tunghänt som det är i dagens Ryssland. (”De ryska soldatmödrarnas union” är för övrigt en av dessa organisationer som stämplats som ”utländsk agent” och i praktiken är förhindrad att verka.)

Men det är inte bara en fråga om huruvida människor kan protestera. Det handlar även om i vilken mån de också vill det. Många tänker nog att reaktionen på förluster är en linjär funktion, alltså att ju fler som dör desto mer växer motviljan. Den historiska erfarenheten visar dock att förluster i förstone faktiskt kan få motsatt effekt: De förstärker krigsviljan. (”De ska inte ha dött förgäves!”) Men bara fram till en viss punkt. Då tröttheten börjar breda ut sig, då utlovade segrar uteblir, då det saknas rimlig proportion mellan lidna offer och uppnådda fördelar, då krigsmål visat sig vara en chimär, ja, då tenderar krigsviljan i stället att falla. Brant. (”De dog förgäves!”)

Hur brant beror på olika faktorer. Den kanske viktigaste är storleken på det glapp som då uppenbarar sig mellan sken och verklighet. Och här kommer vi till den ryska desinformationen.

Talande nog har samtidigt floden av desinformation rörande covid nästan torkat ut; det antyder i vilken chockerande hög grad den varit orkestrerad från Moskva

I väst har Putins krigspropaganda haft föga framgång. Visst bidrar det att krigshetsande lögnmaskiner som Russia Today stoppats i väst, samtidigt som de själva förbjudit Facebook, Instagram, Twitter etcetera. (Det kan nämnas, att även här lyckades Kreml i sitt fantasilösa övermod stoppa in den egna handen i mangeln: De tänkte uppenbarligen inte på att deras propagandaapparat nästan över en natt skulle bli av med rader av synnerligen viktiga webbredskap, som Google analytics, Facebook domain insights med flera, vilka förutan deras desinformationskampanjer har mycket svårare att hitta sina målgrupper.)

Deras internetarméer av troll och bottar har visserligen styrts om till att sprida lögner om kriget, men effekten verkar än så länge vara försumbar. (Talande nog har samtidigt floden av desinformation rörande covid nästan torkat ut; det antyder i vilken chockerande hög grad den varit orkestrerad från Moskva.) Och the usual suspects, de där som brukar ställa sig upp i debatten och plädera för ”förståelse” av Putin och Ryssland, har varit påfallande tysta – av feghet eller av chock över kriget må vara osagt. Ja, allt det där spelar roll. Huvudskälet till varför Putin förlorat det utländska informationskriget är dock enkelt: Vi har tillgång till en obruten ström av bilder, rapporter och berättelser som med skakande tydlighet visar vad som pågår i Ukraina.

Samtidigt är det uppenbart att den ryska krigspropagandan fungerar alldeles utmärkt på hemmaplan. Särskilt en något äldre generation ryssar verkar snällt lapa i sig allt som de inhemska tv-bolagen häller över dem dagligen och stundligen. Och när släktingar eller vänner hör av sig med bilder och berättelser som motsäger detta, vägrar de tro dem.

Här påminns vi om något som Hannah Arendt sagt om den totalitära propagandan. ”Den moderna massan”, skriver Arendt, ”tror inte på någonting synbart, inte på de egna erfarenheternas verklighet; de litar inte på sina egna ögon och öron men bara på sina föreställningar, som kan fångas av vad som helst som är på samma gång i sig självt universellt och motsägelsefritt. Vad som övertygar massan är inte fakta, och inte ens påhittade fakta, utan bara att det system som dessa fakta antas vara del av är konsistent.” (För övrigt en observation som även hjälper oss förstå fenomen som antivaxxare och klimatförnekare.)

Men kan propaganda vara alltför framgångsrik? Vi har erfarenheter från det första världskriget som säger så. Detta var det första storkrig som bedrevs med hjälp av massiv statlig propaganda. Tyskland är ett bra exempel. Länge hölls hemmafronten någorlunda stilla med hjälp av en förening av skicklig propaganda och hård censur – i trots mot stegrade förluster och fördjupad ekonomisk nöd.

Ännu när kriget gick mot sin final 1918 trodde en stor del av befolkningen på den officiella linjen, att Tyskland höll på att segra. Den senkomna insikten att så inte alls var fallet utlöste en kolossal besvikelse, en besvikelse som vändes till revolution. Ju mer uppblåst och lögnaktig den egna propagandan är, desto kraftigare rekyl kan den att utlösa.

En person som drog slutsatser av erfarenheterna från 1918 var just Goebbels. Ljug aldrig om sådant som går att kontrollera, brukade han instruera sina underlydande. En annan princip han fastlade, var att akta sig för att skänka hemmafronten falska förhoppningar. Putin och hans hejdukar känner inga sådana begränsningar. De ljuger hel tiden – skamlöst, ohämmat, rutinmässigt. Jag är övertygad om att det kommer att straffa sig. Med tiden. Och på flera vis.

En diktator använder lögnen instrumentellt, som maktmedel, men lögnerna tenderar med tiden att bli grövre, alltmer korrosiva, och – precis som korruption – äta sig allt djupare in i systemet. Och det handlar inte bara om att ingen vill bära fram dåliga nyheter till den alltmer ensamme mannen i Kreml – vars plågade min, tuggade läpp och lätt krampaktiga grepp om kanten på sitt skrivbord blir till en bild av en person som vägrar släppa sin idé om verkligheten, kosta vad det kosta vill. I den villervalla av rivaliserande fraktioner, statliga och privata, som är Ryssland i dag undanhåller även olika grupper information från varandra, och skyller sedan misslyckanden på andra. (Exempelvis har säkerhetstjänsten FSB och ryska krigsmakten grälat intensivt om vem som bär ansvar för fiaskot i början på invasionen.) Samtidigt är det uppenbart att olika nivåer inom dessa grupper – säg armén – inte heller kommunicerar rakt och öppet. Vilket givetvis gör det svårt att invadera grannländer med full effektivitet.

Bakom alla stora revolutioner finns det någonstans ett militärt nederlag

Den preussiske militärteoretikern von Clausewitz som jag nämnde i början talade inte bara om det moderna kriget som ett rationellt instrument, men varnade också; i sin oförutsägbarhet kan ett krig bli ”lika farligt för den sociala ordningen i det egna landet som för den fiende man vill bekämpa”, skrev han. Ja, bakom alla stora revolutioner finns det någonstans ett militärt nederlag. Men inte heller här är sambanden enkla. Lika litet som den genomsnittlige ryssen avstår från att protestera inte för att det är förbjudet, utan för att hen inte vill, lika litet ska vi tänka oss att de tar till sig propagandan bara för att de saknar korrekt information. Propagandans ”flykt från verklighet till fiktion” (för att använda Arendts ord) fungerar också då den talar till något i ryssarnas bild av världen, sitt land och sig själva. De tror för att de vill tro.

Mycket har gjorts av morgondagens datum, den 9 maj, segerdagen. Att Putin driver en kult kring Sovjetunionens kamp mot Hitler-Tyskland är allom bekant, en kult som utvecklats bortom lavjande i tidstrogna uniformer till att bli en militaristisk dyrkan av Kriget som sådant. Vi kan lämna spekulationerna över vad Putin kommer att tillkännage därhän. Den ryska propagandans alltmer krystade försök att förknippa den egna invasionen med kampen mot nazismen är inte bara ett skamlöst försök att rättfärdiga detta överfall på ett broderfolk, men blir i detta läge också ett sätt att urskulda de egna förlusterna, och bereda befolkningen på att en lång och tung kamp väntar.

Men vad händer om framgångarna ändå uteblir? Att omdefiniera överfallet på Ukraina från att vara en ”specialoperation” på några dagar (absolut inte ett krig!) till att i stället vara en apokalyptisk kamp på liv och död är onekligen halsbrytande. Insatserna höjs, ordentligt. Det ändrar förvisso tidsskalan och möjligheten till mobilisering, men spelar samtidigt högt med den egna befolkningens känslor och förhoppningar. En sådan omdefinition gör nämligen ett misslyckande mångdubbelt värre.

Den genomskådande och luttrade blick som vi möter i den österrikiske författaren Robert Musils mästerverk ”Mannen utan egenskaper” är informerad av hans egna upplevelser före, under och efter det första världskriget, och av hans egen gång från entusiasm till desillusion. Vilket var en vanlig erfarenhet där och då. Människorna som i Wien 1914 jublade över kriget på den stora Ringstrasse var delvis samma människor som 1918 tågade fram på samma plats under banderoller som krävde fred och kejsarens abdikation.

För det är inte bara insikten att offren varit förgäves och att de själva blivit duperade som sätter människorna i rörelse. En del av vreden springer också ur att nederlaget tvingar dem, högst motvilligt, att ge upp något av sin dröm om världen och om sig själva. ”Världshistorien är optimistisk”, utbrister med karaktäristisk cynism en av personerna i Musils roman, ”den beslutar sig med hänförelse för det ena och först senare för dess motsats.” Och ironisk, vill jag tillägga. Det finns inte ett enda anfallskrig i modern tid som slutat som angriparen föreställt sig."