" Bortom debatten om säkerhetspolitik och hotbilder rör det stundande Nato-inträdet något minst lika känsligt: den svenska självbilden. Är det dags för Sverige att bli ett normalt land nu?

Plötsligt händer det: Sverige håller på att bli ett alldeles normalt land. Ett europeiskt land bland andra, med ungefär samma bekymmer och förutsättningar. Frågan är om det sannolika Nato-inträdet slutligen tar död på den seglivade idén om Sverige som ett slags undantag.

För bortom frågor om säkerhetspolitik och hotbilder rör den pågående Nato-debatten också något minst lika känsligt: den svenska självbilden. Föreställningar om vilka vi är och vilken roll vi har på denna jord.

Inte mindre än tre stora typiskt svenska idéer – en del skulle säga illusioner – riskerar nu att krossas.

Den ena handlar om ett alliansfritt Sverige som en god och oberoende kraft i världen. En som kämpar för fred och nedrustning av kärnvapen. Att gå in i Nato, skriver Maria Schottenius i DN Kultur, vore att arkivera en framgångsrik tradition av alliansfrihet; att ”glömma den stolta roll som Dag Hammarskjöld, Harald Edelstam, Alva Myrdal, Hans Blix, Rolf Ekéus och andra fredsförhandlare haft på världsscenen där Sverige kunnat agera i kraft av vår fria ställning”. Hon skriver att hon bävar inför tanken på att Sverige ”i skräck och brådska slänger bort sin självständighet”.

Den andra idén om Sverige som nu står på spel handlar just om självständighet i en vidare mening: att Sverige är sin egen lyckas smed. Ett land som går sin egen väg och finner unika modeller och lösningar. Som under coronapandemin, då många tjusades (medan andra förfasades) över att vi gjorde på vårt alldeles egna sätt. Det är, som Per Svensson har påpekat, en exceptionalism med gamla anor: redan på 1800-talet konstaterade filosofen Christopher Jacob Boström hur ”förunderligt rätt allting är i Sverige”.

Det handlar om en ”äta kakan och ha den kvar”-inställning som knappast är hållbar i längden.

Den tredje rör Sverige som ett demokratiskt föredöme, där viktiga politiska beslut har folklig förankring och föregås av långa debatter. ”Att stressa fram ett Natobeslut är ovärdigt”, skriver Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson. Hon kritiserar Socialdemokraterna för ”en skenprocess” och menar att denna stora fråga behöver få ta tid och ”diskuteras brett i kretsar även utanför det säkerhetspolitiska etablissemanget”.

Om det är bra eller dåligt att dessa tre idéer om Sverige kan gå förlorade i och med ett snabbt Nato-inträde finns det givetvis olika uppfattningar om.

När det gäller alliansfriheten är frågan i vilken utsträckning den ens är en realitet i dag, givet Sveriges redan nära samarbete med Nato. Studien ”Sweden and the issue of Nato membership” från 2019 lyfter fram den paradox som har präglat den svenska politiska retoriken och opinionen: föreställningen att det går att vara alliansfri och en partner till Nato på samma gång. Faktum är att en fjärdedel av svenskarna i SOM-undersökningen 2015 uttryckte stöd för både Natomedlemskap och militär alliansfrihet. Det handlar om en ”äta kakan och ha den kvar”-inställning som knappast är hållbar i längden.

Även idén om ett självständigt, annorlunda Sverige liknar en dröm mer än verklighet. Sverige är som bekant sedan länge medlem i EU, djupt inbäddat i ömsesidigt beroende. Också coronastrategin anpassades allteftersom till omvärlden. Ett Nato-medlemskap skulle gå i linje med en utveckling som pågått länge, där Sverige alltmer agerar som andra västländer.

Det mest smärtsamma i Nato-processen är nog hastigheten – och hur detta försvårar demokratisk förankring och eftertanke. Stämmer det att säkerhetspolitik inte lämpar sig för en bred och folklig politisk debatt? Är snabbheten nödvändig givet världsläget, Finlands agerande och möjliga säkerhetshot? Kanske.

Säkert är att det nu föds nya drömmar om Sverige, om trygghet och gemenskap. Begreppet ”säkerhetsgaranti” börjar få samma magiska klang som förut ”alliansfri”.

Men om svenskar fick välja skulle vi nog helst vilja ha utfästelser om säkerhet utan att för den skull behöva förpliktiga oss till att strida för andra Natoländer. Trots tal om världssamvete tenderar frågan ”vad får vi ut av det” ligga närmast till hands.

I slutänden kan det vara klyftan mellan idéer och verklighet som blir Sveriges främsta kännetecken: att landet normaliseras i praktiken men förblir ett undantag i sinnet. Att vi är och gör ungefär som andra, men ändå tror oss vara lite förmer och annorlunda.

Hur djupt rotade föreställningarna om landets utanförskap, eller snarare ”ovanförskap”, är skildras av Per Wirtén i boken ”Mitt hemland – ett utanförskapsområde” som kom i höstas. Även om EU-samarbetet numera har brett stöd är det knappast fråga om något brinnande engagemang från Sveriges sida. Det kan bli med Nato såsom Wirtén beskriver relationen till EU: ”Som om kroppen tagit ett språng, men själen stod kvar.”