Men det var väl ändå en helt otrolig uppenbarelse... men hur som helst så måste det ju tas med en tugga i taget.

Sedan kan man ju idag naturligtvis invända att den politiskt oberoende Riksbanken faktiskt nu manifesterar den verkliga funktionsmässiga ordning som gäller - men som sagt så gäller en fråga i taget.

" Jämförelser mellan västvärldens superrika och oligarkerna i öst avfärdas ofta reflexmässigt. Men enligt statsvetaren Jeffrey Winters kan även svenska miljardärer i vissa avseenden sägas agera som oligarker.

I skuggan av brutalt mänskligt lidande och ett nytt säkerhetspolitiskt läge har Rysslands invasionskrig i Ukraina även inneburit en renässans för begreppet ”oligark” i det allmänna medvetandet. Under de ­senaste veckorna har vi kunnat följa hur EU, Stor­britannien och USA jagat undangömda tillgångar tillhörande ryska miljardärer som sanktionerats för sina kopplingar till Vladimir Putins regim. Tidigare föga välkända magnater som Oleg Deripaska, Alisjer Usmanov och Gennadij Timtjenko har tvingats ut i det rampljus där fotbollsklubben Chelseas mångåriga ägare Roman Abramovitj länge varit tämligen ensam.

Mitt under denna brinnande oligarkjakt publicerade Aftonbladet i slutet av mars en ledare med rubriken ”Våra miljardärer är inte bättre än ryska oligarker”. I texten argumenterar Zina Al-Dewany för att Sverige till följd av den ökade förmögenhetskoncentrationen är i full färd med att föda sin egen oligarki. Hon hänvisar bland annat till statistik från Bloomberg Billionaire Index som visar att Sverige – hack i häl på Ryssland – är det land där miljardärernas förmögenhet i relation till BNP är allra störst.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. ”Att likställa våra miljardärer med oligarker är en direkt förolämpning”, dundrar debattören Faw Azzat i Göteborgs-Posten. ”Sverige har inga oligarker”, fastslår Blekinge Läns Tidnings politiska chefredaktör Anders Gustafsson. I sina inlägg hävdar de borgerliga skribenterna att det är missvisande att nämna ryska oligarker i samma andetag som svenska miljardärer eftersom de sistnämnda, för att citera Gustafsson, inte skapat sina förmögenheter ”genom buffel och båg”.

I kontrast till de ryska oligarkerna, vars förmögenhet i hög grad vilar på råvarusektorn och dess direkta band till den politiska makten, målar skribenterna upp bilden av Sverige som ett land där miljardärsförmögen­heter skapas på ”ett hederligt sätt” av ”smarta, ambitiösa och hårt arbetande entreprenörer”.

Utifrån Winters definition kan även Sverige sägas uppvisa vissa oligarkiska tendenser.

Dessa mothugg reflekterar i mångt och mycket den vardagliga förståelsen av oligarki (fåmansvälde) som en antites till demokrati (folkvälde). De som förespråkar denna dikotomi brukar luta sig mot Aristoteles, som i ”Politiken” förkunnade att ”det är en demokrati när de fria medborgarna har kontrollen över statens styre och en oligarki när de rika har det”. Legitimiteten för dagens liberala demokratier har kommit att vila på idén om en uppdelning mellan den politiska och den ekonomiska makten, där den förstnämnda utgår från folket och den andra bestäms av de ”neutrala” marknadskrafterna. Utifrån denna uppfattning kan man inte prata om Sverige som en oligarki eftersom de rikaste inte har exklusiv makt över de politiska organen.

En som inte håller med om denna definition är stats­vetaren Jeffrey Winters, som i boken ”Oligarchy” (Cambridge University Press) från 2012 presenterar en alternativ tolkning av Aristoteles. Enligt Winters överger Aristoteles sin egen definition av oligarki som ett fåmansvälde när han i tredje boken av ”Politiken” skriver att ”det är en tillfällighet om det är få eller många som bestämmer i oligarkier respektive demokratier, eftersom de välbärgade över allt är få och de medellösa många”. I stället menar Winters att Aristoteles använder oligarkibegreppet för att utforska hur motsättningen mellan de rikas och de fattigas materiella intressen ger upphov till olika former av politisk aktivitet. Aristoteles hävdar bland annat att processen som äger rum när dessa grupper försvarar sina respektive intressen leder till ”splittring och stridigheter”, och att ett stabilt politiskt styre därmed ofta består av en blandning av såväl oligarkiska som demokratiska inslag.

Utifrån Aristoteles utsaga att ”det som skiljer demokrati från oligarki är fattigdom respektive rikedom” hävdar Winters att oligarki därmed inte behöver åberopa ett visst statsskick. I stället kan det användas i bred bemärkelse för att beskriva processen när rika individer använder sin materiella makt för att försvara sina förmögenheter. Detta ”förmögenhetsförsvar” kan ta olika former. Ibland rör det sig om direkt militär eller politisk aktivitet, ibland om mer indirekta former av maktutövande.

Det centrala som skiljer Winters definition från den gängse uppfattningen är alltså att en person inte behöver inneha formella politiska positioner eller direkta band till det politiska styret för att agera som en oligark. Därmed kollapsar den rigida dikotomin mellan ”demokratiska” och ”oligarkiska” samhällen till förmån för ett synsätt där ett och samma samhälle kan sägas uppvisa såväl demokratiska som oligarkiska drag. En oligark är helt enkelt en person som förfogar över stora förmögenheter som hen önskar försvara, till exempel gentemot konkurrerande oligarker, statsmakten eller andra grupper i samhället. Oligarki är samlingsnamnet på alla de former som detta försvar tar sig.

I boken beskriver Winters fyra olika idealtyper för oligarki: krigande, styrande, sultaniska och civila. Av dessa utgör den civila oligarkin den mest relevanta utgångspunkten för att studera samtida liberala demokratier. I civila oligarkier innehar de rikaste ingen direkt militär eller politisk makt, och rätten till deras enorma privata tillgångar tryggas av lagen och statens våldsmonopol. Detta skydd innebär att oligarkerna kan ägna nästan all sin materiella makt åt att försvara sina framtida inkomstflöden. Därmed hamnar skatte- och privatiseringsfrågor högt upp på deras agenda. Genom sina överlägsna materiella resurser har oligarkerna unik tillgång till den framväxande ”förmögenhetsförsvarsindustrin” – en armada av lobbyister, jurister och pr-konsulter som kan avlönas för att påverka politiska beslutsfattare och samhällsopinionen till den egna fördelen.

Winters diskuterar framför allt civil oligarki i en amerikansk kontext, och det bör givetvis understrykas att jämförelsen med det svenska systemet inte kan göras rakt av (de höga kostnaderna som krävs för att driva en valkampanj i USA gör den politiska eliten ytterst beroende av donationer från näringslivet). Men utifrån Winters definition kan även Sverige sägas uppvisa vissa oligarkiska tendenser. Vi kan till och med sägas ha en viss oligarkisk tradition att bygga vidare på. Flera av de tidiga förmögenheterna som skapades i Sverige under 1900-talet växte fram i nära samarbete med den socialdemokratiska statsmakten, som i hopp om att hålla de största industri- och handelsföretagen i landet aktivt bidrog till att underlätta dessa företags kapitalbildning.

I sin bok lyfter Winters även fram Sverige som ett exempel på hur ett land kan bedriva en omfördelningspolitik genom höga konsumtionsskatter samtidigt som man lämnar sina oligarker relativt orörda.

I jämförelse med utvecklingen under de senaste decennierna framstår dock dessa industribaroners förmögenheter som futtiga. I nyutkomna boken ”Girig-Sverige” beräknar ekonomijournalisten Andreas Cervenka att de svenska miljardärernas förmögenhet i relation till Sveriges BNP ökat från 6 till 68 procent mellan 1996 och 2021. Dagens 542 miljardärers sammanlagda förmögenhet på drygt 3 500 miljarder kronor är därmed dubbelt så stor som alla svenskars placeringar i premiepensionssystemet. Sett till antalet dollarmiljardärer per capita placerar sig Sverige på en sjätteplats på världsrankingen, långt före såväl USA som våra nordiska grannar.

Därmed kan svenska miljardärer sägas befinna sig i en synnerligen prominent position för att använda sig av förmögenhetsförsvarsindustrins tjänster. Sociologen Stefan Svallfors och företagsekonomen Anna Tyllström har i sin forskning om policyprofessionella aktörer argumenterat för att pengar fått ett mer direkt inflytande över svensk politik. Även om materiella tillgångar inte är det enda verktyget för att påverka politiska processer är det ofrånkomligen så att möjligheten att anställa lobbyister och andra experter ligger närmare till hands för resursstarka individer. Oligarki kan i detta avseende pekas ut som en delförklaring till att riksdagspartierna inte skärpt begränsningen av vinster i välfärden trots att en majoritet av väljarna – även inom delar av borgerligheten – länge varit för detta.

I sin bok lyfter Winters även fram Sverige som ett exempel på hur ett land kan bedriva en omfördelningspolitik genom höga konsumtionsskatter samtidigt som man lämnar sina oligarker relativt orörda. Flera forskare har pekat på hur Svenska Arbetsgivareföreningen (i dag Svenskt Näringsliv) genom finansierandet av kampanjer och tankesmedjor spelade en betydande roll i legitimerandet av den skattesänkningspolitik som inneburit att Sverige är det OECD-land där förmögenhetsrelaterade skatter sjunkit mest i relation till BNP.

Mot denna bakgrund framstår inte den svenska modellen med låga kapitalskatter främst som en anpassning till en globaliserad ekonomi, utan som ett symptom på oligarkiska processer. Det mest publika exemplet på oligarki i denna bemärkelse är förmodligen de ändringar i (den sedermera slopade) förmögenhetsskatten som gjordes i slutet av 1990-talet efter att H&M-ägaren Stefan Persson öppet hotat att flytta både sig själv och företaget ur landet.

Baksidan med att använda oligarki i Winters breda bemärkelse är att begreppet riskerar att urvattnas ifall alla handlingar som utförs av resursstarka individer börjar tolkas som oligarkiska. Och självklart kan man kritisera förmögenhetskoncentrationen på hemmaplan utan att nödvändigtvis benämna svenska miljardärer som oligarker. Men styrkan med att fokusera på samspelet mellan demokratiska och oligarkiska tendenser är att jämlikhetsdebatten på så vis frigörs från en förenklad dikotomi mellan ”goda miljardärer” och ”onda oligarker”.

I debatten tycks många ha glömt bort att systemet med komplicerade företagskonstruktioner som tillåtit ryska miljardärer att gömma tillgångar i diverse skatteparadis är framavlat av västerländska institutioner. Här kunde ett mer nyanserat oligarkibegrepp måhända spela en roll i att belysa de strukturer som på olika sätt upprätthålls och utnyttjas av miljardärer på båda sidor om den nygamla järnridån.