Frågan blir väl närmast om det är medömkan som eftersöks...

" Jag tog bilen för att lämna min dotter på skolan en morgon för ett år sedan. När jag gjorde mig redo för att svänga in på skolans parkeringsplats upptäckte jag en bil där inne som skulle ut på vägen. Det blev lite missförstånd, vi kunde inte bestämma oss för vem som skulle göra vad i vilken ordning, så vi blev stående i några sekunder, tills det att jag, gentlemannen, gjorde en gest: varsågod att passera.

När han svängde ut stannade han jämsides mig och vevade ner rutan och med ett leende på läpparna sa han till mig: ”Har du glömt fylla på blinkersoljan?” Det gick så snabbt och jag var liksom beredd på något helt annat, en snabb vänlighet, två skolföräldrar som snabbt morsar, så jag bara svarade, med ett fånigt leende: ”Ja, precis!” Och sen åkte han iväg.

Har du glömt fylla på blinkersolja?

Det var först när jag var på väg tillbaka som det sjönk in i mig. Det var ingen vänlighet, det var en hånfullhet. Jag hade glömt använda blinkers när jag skulle svänga och han ville sätta mig på plats. Och vägen från skolan var lång och kommentaren rann i mig som ett gift, gjorde att asfalten mörknade.

Jag kände mig kränkt, helt enkelt, och var så irriterad på mig själv, på mitt dumma flin. ”Ja, exakt”, hade jag sagt och flabbat inställsamt. Jag hade inte bara låtit mobbaren komma undan, jag hade dessutom flinat vänligt mot honom. Jag berättade om det för min fru på eftermiddagen, och hon lyssnade med mycket lågt intresse, och jag tänkte på det också senare på kvällen, små oroliga pustar av ångest och förargelse som kom och gick, men det var först dagen efter som jag gjorde insikten som förändrade allt.

Jag gick in i en ny period av mörker efter detta – jag började känna irritation, något som gränsade till avsky

När jag spelat upp scenen för mitt inre, om och om igen, så kunde jag till sist sluta mig till, utan minsta tvivel; inte heller han använde ju blinkers! Han svängde ut från parkeringsplatsen, hade möjlighet att ta både höger och vänster, och visade inte med någon enda lampa vad han avsåg göra. Jag hittar inget bättre uttryck på svenska än det engelska: The nerve! Den här mannen hade alltså the nerve att hånfullt påpeka för mig att att jag inte använt blinkers samtidigt som han i samma ögonblick gjorde sig skyldig till exakt samma misstag. Det är ju nästan filosofiskt.

Jag gick in i en ny period av mörker efter detta. Jag kände inte längre grämelse eller ruelse. Jag började känna irritation, något som gränsade till avsky.

Har du glömt fylla på blinkersolja?

Nej, har DU?! Du blinkar ju inte heller!!

Skulle jag sagt.

Ett år har gått, man går vidare, det är inte hela världen. Men det händer att han kommer tillbaka, mannen vid parkeringsplatsen, jag ser honom för mitt inre, hur han stannar upp, vevar ner rutan, och då rusar blodet fortfarande genom mig, jag blir fläckig på halsen, en oro som sätter sig direkt under huden.

Men så i veckan, informationsmöte för föräldrar i aulan, och efteråt går vi mot bilarna i kvällningen och då ser jag honom igen. Jag skyndar stegen, jo visst är det han, och jag ges alltså slutligen en chans att få ett ordentligt avslut. Och tankarna går, möjligheterna radar upp sig, men ju närmare honom jag kommer, desto mer inser jag att det här inte kommer att fungera. Att jag ett år senare ska gå fram och viska: ”Du blinkade inte heller.” Det låter sig inte göras. Då är jag en galen person.

Jag hade en chans att ge svar på tal, och den infann sig då, när det hände. Nu är det kört. Jag ser hur mannen sätter sig i bilen och försvinner iväg, och jag inser att han nog kommer att finnas med mig nu, han är en livskamrat helt enkelt, någon som alltid kommer att finnas där i de mörkaste platserna i mitt psyke."