" Jag är en man på snart 70 år som tycker att jag är färdig med mitt liv och funderar på självmord. Jag är inte deprimerad, har en ganska bra hälsa och jag är glad att jag kommit fram till detta beslut.

Jag känner mig inte ensam, men jag är mycket ensam. Har aldrig haft några kamrater eller privat umgänge sedan tolv års ålder. Jag fick ett sommarjobb då och fortsatte med att jobba några timmar varje vecka under de sista grundskoleåren och det blev ingen tid över för umgänge med kamrater. Jag hade egna pengar och kände en frihet. Jag tog körkort tidigt och skaffade bil och kunde köra runt ensam på lördagsnatten kanske 15 - 20 mil. Kände inget behov av kamrater.

Mitt enda umgänge nu är en katt som är tolv år och kanske inte lever så länge till. När katten dör gör jag verklighet av mina planer

Jag har haft ett bra jobb med bra lön och kom bra överens med mina arbetskamrater. Men jag hade inget privat umgänge med någon. Har ibland funderat på att gå med i en förening, kanske engagera mig i politiken, men det har inte blivit av. Jag har en bra pension. Mitt enda umgänge nu är en katt som är tolv år och kanske inte lever så länge till. När katten dör gör jag verklighet av mina planer, jag vill inte avliva katten. Jag har redskap för att ta mitt liv och känner bara att mina föräldrar som nu är döda skulle förstå mig. Mitt brev till Er är inget rop på hjälp. Jag bara undrar - varför har jag inga skuldkänslor för att jag planerar att ta mitt liv?

Svar:

Hej,

Tack för ditt brev. Du känner att du är klar med ditt liv och planerar att dö genom suicid. Du vill inte ha någon hjälp. Men du skriver till mig, så en liten öppning kanske finns? Det är ett av de märkligaste mänskliga särdragen, att vi har möjligheten att avsluta vår existens mitt i en natur där varenda cell, grässtrå och insekt kämpar för att leva. Djuren tar inte sina liv. Det finns kanske en frihet i tanken på att kunna bestämma över livet och döden, och en del värderar att i tanken ha sådan flyktmöjlighet. Uppskattar tanken på ett sätt som gör det lättare att leva. Kanske är det där du är.

Men å andra sidan är det svårt att tänka sig något ofriare än den som känner att den inte kan leva till den grad att den måste dö. De självmord jag har sett har inte haft något fritt över sig. Men du har faktiskt någon slags frihet att bestämma. Självmordstankar är sällan konstanta, än mindre konstant brukar en avsikt att ta sitt liv vara. Många självmord är tvärtom ett resultat av en kaotisk beslutsprocess som ibland är snabb. Snabb och obegriplig för de som blev kvar som inte såg det komma.

Det talar också forskningen för där bara en liten minoritet av de som överlever ett suicidförsök senare dör av suicid.

Att en önskan om att dö för de flesta kommer, men sedan faktiskt också försvinner betyder rimligen att det för nästan alla kommer att kännas annorlunda om man väl kan ta sig igenom den akuta krisen. Det talar också forskningen för där bara en liten minoritet av de som överlever ett suicidförsök senare dör av suicid. För den suicidale eller deprimerade kan just detta vara oerhört svårt. Det som för andra är en självklarhet, att det går över, att det blir bättre sen, är omöjligt att se. Framtiden har upphört att existera och suicid blir utvägen.

Varför har du inga skuldkänslor för dina tankar, undrar du? En förklaring kan vara att du faktiskt är påverkad av depression eller någon annan okänd plåga och att din analys blir fel, för att utrycka det rakt på sak. Men om jag förstår dig rätt är katten den du är närmast och det finns inga barn eller någon annan du sörjer för. Länge var suicid förbjudet av religiösa skäl. ”Du ska inte sätta dig över Gud och ta ditt liv, du är en del av skapelsen”. Men för den utan religiös tro är det inte alltid ett argument. Även om många i dag inte anser att det finns en plikt att leva, så tycks det för många finnas andra plikter som leder till ett absolut hinder för suicid, till exempel att ha barn. Man har en plikt mot sina barn (eller en hund eller katt) att inte lämna dem. Men kanske är skuldkänslor inte något bra. De är, tänker jag, en rest av att suicid i alla kulturer varit och är tabu.

Något oväntat kan hända. Den som lever får se, men inte den som är död. Och dör gör vi ju tids nog ändå.

Det var en filosof som lämnande efter sig ovanligt många oneliners som skrev att det alltid är för sent att ta livet av sig. När jag hör detta citat så tänker jag att det smärtsamma som varit ligger just i dåtiden och vad som händer i framtiden inte går att förutsäga. Det kan bli bättre. Något oväntat kan hända. Den som lever får se, men inte den som är död. Och dör gör vi ju tids nog ändå.

Du återkommer till hur ensamt ditt liv varit. Du skriver att du inte känner dig ensam men jag förstår det som att ensamheten ändå inte bara varit självvald. Det har blivit som att ensamheten valt dig. Du har katten och när den en dag dör, då ska du också dö, skriver du. När du nu levt 58 år utan vänskap, utom med din vän katten, så undrar jag ändå inte om det skulle kunna ske nu?

Det klart det är jobbigt att ta första steget, men du har inte så mycket att förlora. De där planerna med föreningar och politik, kan det vara något? Av människor som flyttat till Sverige får jag ibland höra att det är svårt att komma in i den svenska stugvärmen. Det finns några grupper där den sociala inlandsisen töar. Småbarnsföräldrar får tilltala varandra i lekparker och hundägare sägs också vara ett väldigt socialt öppet släkte, eller så får de bara draghjälp av hundarna. Jag vill också tro att äldre är en annan sådan grupp. Det finns ett stort antal sociala sammankomster genom PRO, SPF Seniorerna (som också har en väntjänst) och andra organisationer. Det finns också initiativ som Äldrekontakt (https://www.aldrekontakt.se) och Äldrelinjen (telefon 020-22 22 33). Det finns också en självmordlinje, telefon 90101, där du kan tala med någon om du har sådana tankar. Och kan en ny kattkompis till din katt vara något?

Jag önskar dig och din katt allt gott!