" Östblockets upplösning var som en utandning efter att två generationer européer på båda sidor järnridån hållit andan i skuggan av kärnvapenhotet. Alla visste ju att det var här, inte i USA, stridsvagnarna skulle rulla in. Nu öppnades en unik möjlighet att omvandla Europas framtid från slagfält till fredszon.

Den sovjetiska utrikesministern Eduard Sjevardnadze ville upplösa både Nato och Warszawapakten. Václav Havel talade om en alliansfri, demilitariserad zon i Centraleuropa. Både Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin ville gå med i Nato. De tyska och amerikanska utrikesministrarna Baker och Genscher drömde om en euro-asiatisk gemenskap ”från Vancouver till Vladivistok”. Och Bill Clinton upprepade gång på gång att man absolut inte ville dra ner en ny järnridå genom Europa.

Och nu står vi här.

Kalla krigets militära skiljelinje flyttade bara några mil österut. Länder som Ukraina, Georgien och Belarus hamnade på fel sida. Ett kärnvapenbestyckat, revanschistiskt Ryssland drar nu gränsen för sin intressesfär i blod.

Det hade inte varit nödvändigt. Det fanns andra vägval att göra för både Ryssland och västmakterna, menar Kalla krigs-historikern Mary Sarotte i Not one inch, hennes krönika över det förlorade årtiondet mellan murens fall och valet av Vladimir Putin till president.

I det nya säkerhetsläge som öppnade sig hade Washington två viktiga målsättningar. Dels att odla goda relationer med Ryssland, inte minst för att det var och är den enda stat med förmåga att förgöra USA militärt. Dels att samtidigt inlemma före detta sovjetiska lydstater och kanske även tidigare Sovjetrepubliker i USA:s inflytelsesfär.

I frågan om Natos expansion österut hamnade dessa målsättningar i konflikt med varandra.

Med minutiös, för att inte säga överdriven, detaljrikedom dokumenterar Sarotte hur framför allt amerikanska beslutsfattare, inte utan vånda, valde bort Ryssland. Det blir en lite ensidig historia, där vi får veta mycket mer om vilka överväganden som gjordes i Washington, än om hur andra regeringar tänkte.

Konflikten mellan amerikanska prioriteringar mildrades av att först Sovjet och sedan Ryssland styrdes av två västvänliga presidenter, Gorbatjov och Jeltsin, och den konflikten kunde för det mesta överbryggas med pengar.

Den ryska ekonomin låg i ruiner efter den nyliberala chockterapin. BNP per capita nära nog halverades. Medellivslängden sjönk med fem år när alkoholism och arbetslöshet skördade miljoner liv. Statsapparaten upphörde att fungera.

USA drog fördel av denna svaghet. Gång på gång tvingades ryssarna göra geopolitiska eftergifter i utbyte mot lån och gåvor, som användes för att hålla Jeltsin kvar vid makten.

Även om amerikanska makthavare långt ifrån hade någon klar plan och ofta var oeniga, så ledde det ena beslutet till det andra. Sarotte pekar på tre avgörande faser.

”I helvete heller”, var svaret från George H W Bush.

När Berlinmuren föll var det bara ett land som till hundra procent visste vad det ville. Tyskland skulle återförenas till vilket pris som helst och det skulle gå snabbt, innan Moskva kom på sämre tankar och använde den halvmiljon soldater som fanns stationerade i DDR.

Washington fick panik. Skulle priset bli att det enade Tyskland lämnade Nato? Att amerikanska kärnvapen på tysk jord förbjöds?

”I helvete heller”, var svaret från George H W Bush. Landet var ju USA:s militära brofäste i Europa.

USA insisterade på att även DDR skulle inlemmas i Nato. Tyskarna fick betala Sovjet med D-mark i stället. Både amerikanska och europeiska politiker gav också muntliga utfästelser om att Nato inte skulle utvidgas in i det forna östblocket, inte ”en tum”, som James Baker sa – vilket är vad bokens titel syftar på.

Men eftersom dessa löften aldrig sattes på papper avgjordes den första principiella frågan: Nato hade fått grönt ljus att korsa Rubicon, eller snarare Elbe. Ryssarna har känt sig lurade ända sedan dess.

Det andra beslutet fattades kring 1994–95. Västmakterna hade då skapat Partnerskap för fred som ett alternativ till fullt Natomedlemskap. Tanken var ett brett och flexibelt samarbete där öst och väst skulle mötas inom samma organisation, och kanske skapa den gemenskap från Vancouver till Vladivostok det talats om. Massor av länder gick med, inklusive Sverige, Finland och Ryssland.

Men så angrep Ryssland Tjetjenien. Det gick ett ramaskri genom Östeuropa: Björnen är lös! Nu måste vi ha Natoskydd! Inget mindre än artikel fem duger.

Washington gick dem till mötes: försvarsgarantier fullt ut åt alla. Moskva drog slutsatsen att det här med partnerskapet varit en bluff.

Det tredje beslutet gällde hur nära den ryska gränsen Nato skulle våga sig. Svaret kom när Bill Clinton 1999 öppnade för de baltiska staterna: det fanns ingen bortre gräns. Inte en tum av Sovjetimperiet var längre förbjuden mark.

Det skedde olyckligtvis samtidigt som Nato bombade Serbien.

I Ryssland betraktades det som något oerhört: en ”försvarsallians” ingrep i en suverän stats inre strider utan FN-mandat. Belgrad i dag, Moskva i morgon.

Relationen mellan USA och Ryssland var nu förstörd. Avtal efter avtal om nedrustning och vapenkontroll revs i bitar. När sedan George Bush 2008 driver på för att Georgien och Ukraina ska anslutas, och börjar bygga en missilsköld över Östeuropa, svarar Moskva med att ge de georgiska utbrytarrepublikerna sitt stöd varvid kriget i Georgien bryter ut.

Sarotte är kritisk. Hennes ideal är något i stil med Partnerskap för fred, drömmen om att bygga säkerhet tillsammans med Ryssland, inte som försvar mot Ryssland. Men kanske hade det räckt med längre tidsperspektiv och mer flexibilitet – till exempel att förbjuda amerikanska kärnvapen i Östeuropa enligt norsk modell – för att lugna Moskva, tror hon.

Nu skördar vi i stället den ryska revanschismen. Och då täcker hennes bok ändå inte ockupationen av Krim och invasionen av Ukraina.

Det är lätt att hålla med om misstagen i efterhand. Men det är också långt ifrån säkert att historien hade kunnat ta en annan vändning. Kontrafaktiska spekulationer är ju alltid bara mer eller mindre bra gissningar.

På något vis måste man ju hitta sätt att leva med den på en gång utfattiga och överbeväpnade stormakten och undvika ett allt förgörande tredje världskrig.

Och naturligtvis hade hennes berättelse sett helt annorlunda ut om den skrivits från Tallinn eller Warszawa, där man tackar sin lyckliga stjärna att man hann bli EU- och Nato-medlemmar innan Moskva var starkt nog att stoppa det.

Det finns nu ingen väg tillbaka från Nato-expansionen. Men kanske finns lärdomar att dra?

Det är svårt att tänka långsiktigt mitt under brinnande krig. Men hur mycket man än motsätter sig invasionen och avskyr den regim som genomför den, kvarstår att Ryssland inte kommer att försvinna. När striderna i Ukraina är över står både ryssar och övriga européer inför samma grundläggande fråga som man gjorde kring 1990: Hur ska Ryssland återintegreras i Europa på ett sätt som gör oss alla säkrare? På något vis måste man ju hitta sätt att leva med den på en gång utfattiga och överbeväpnade stormakten och undvika ett allt förgörande tredje världskrig.

Frågan har bäring också på den svenska och finska debatt, som i en olycklig kombination av krigsyra och rädsla – sällan de bästa rådgivarna – är på väg att i raketfart driva oss i armarna på Vita huset.

Är det så självklart att det bästa för svensk säkerhet på lång sikt är att förlänga den nya järnridån till Nordkalotten?

Eller är vi bättre betjänta av att det finns länder som Ryssland inte ser som direkta fiender? Sådana som kan verka för den avspänning som skulle göra det möjligt att andas igen i vår generation.