" Islutet av september föll klubban i Spegelsalen. Med 38 röster mot 26 antog de församlade fullmäktigeledamöterna i Gävle stadshus skrivelsen "Gävle kommuns viljeinriktning vid etablering av vindkraft".

Det sägs inte uttryckligen i dokumentet – det vore olagligt – men innebörden av det är att Gävles politiker i framtiden enbart kommer att godkänna vindkraftsbyggen där projektören lovar att betala en del av omsättningen till det lokala föreningslivet eller direkt till kommunen. "Vid all utbyggnad av vindkraft i Gävle kommun som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt Miljöbalken bör [det] utbetalas en årlig ersättning i nivån minst en procent av produktionsvärdet för såld el", står att läsa i skrivelsen.

Andra lokala makthavare uttrycker sig ännu mer rättframt. Enligt kommunalrådet i Timrå är "skäliga ersättningsnivåer den springande punkten för att vi ska säga ja" (P1 Morgon 21/4).

Det säger sig självt att politiska krav eller önskemål om betalning ligger farligt nära gränsen för det korrupta. Inte minst eftersom alla vindkraftsprojekt i Sverige måste passera ett lokalpolitiskt nålsöga i form av den lagstadgade vetorätt mot vindkraftsetablering som kommunerna gavs 2009. Ett maktmedel de ofta använder sig av – bara under 2020 och 2021 stupade 39 vindkraftsprojekt på totalt 736 verk i Sveriges kommunhus.

Och det lokala vindkraftsmotståndet växer, från norr till söder.

Det säger sig självt att politiska krav eller önskemål om betalning ligger farligt nära gränsen för det korrupta.

Detta lokala motstånd stressar regeringen. Den vill bygga ut vindkraften snabbare – mycket snabbare – för att hålla sin klimatpolitiska tidtabell. Jäktade är också de stora industrier som bestämde sig för att elektrifiera produktionen innan de hade en susning om hur så många terawatt skulle produceras eller distribueras.

Så nu ska tvivlarna omvändas med pengar. Eller med en nationell Gävle-modell, om ni så vill. I början av april tillsatte miljöminister Annika Strandhäll en snabbutredning om hur kommunerna ska få, för att citera direktiven, "stärkta incitament att medverka till utbyggd vindkraft".

Den bakomliggande tanken är begriplig. Ett grundläggande problem med all energiproduktion är att nyttan i första hand är nationell, medan nackdelarna är lokala. Att Sverige kanske blir "världens första fossilfria välfärdsland" är en klen tröst för dem som dag och natt ska stå ut med vindsnurrornas lågfrekventa buller, blinkande ljus och vandrande skuggor.

Så kanske är det både rimligt och rättvist att en del av de ekonomiska vinsterna går tillbaka till dem som tagit kostnaderna. Sådana frivilliga överenskommelser mellan vindkraftsoperatörer och lokala föreningar, så kallade bygdepengar, finns för övrigt sedan länge.

Men att regeringen vill ge "incitament" till kommunerna handlar inte i första hand om att ersätta invånarna för de skador som åsamkas dem. Syftet är att förmå politiker att fatta andra beslut de annars skulle ha gjort. Att inte lyssna på sina väljare. Säga ja istället för nej.

"Att göra kommunens tillstyrkande beroende av att en ersättning betalas strider (...) mot regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Därför måste kommuner hålla isär ett beslut om tillstyrkan och diskussioner om bygdemedel", skrev Energimyndigheten förra året i en rapport till regeringen om hur vindkraftsutbyggnaden kunde accelereras. Myndigheten varnade för att det i diskussionen om ekonomisk ersättning i utbyte mot acceptans "uppstår en gråzon för vad som kan bedömas som muta".

"I alla andra sammanhang kallas det mutbrott men inte när staten gör det", kommenterade Sametingets Jan Rannerud regeringens utredningsuppdrag.

Syftet är att förmå politiker att fatta andra beslut de annars skulle ha gjort. Att inte lyssna på sina väljare.

Han representerar för övrigt den grupp som rikets ledning sannolikt är allra mest angelägen om att kommunpolitikerna ska våga köra över.

Halva landets yta består av renbetesmark, och de många och stora vindkraftsprojekt som planeras i glesbefolkade områden i norra Sverige kan omöjligt genomföras utan att inkräkta på den. Samtidigt är de samiska väljarna så få och så utspridda att deras röster inte avgör val ens i fjällkommunerna.

Så kanske är det där regeringen kan få flest lokalpolitiker att till lägst kostnad och med störst resultat medverka till att, som det står i regeringens utredningsdirektiv, "säkerställa en god utbyggnadstakt även fortsättningsvis".

En mindre korrupt modell hade möjligen varit att regeringen helt enkelt avskaffade det kommunala vetot och slutade fantisera om att vindkraften ska få lokal acceptans. Och var ärlig med att den inte accepterar lokala "viljeinriktningar", utan att Gävle, Timrå och andra kommuner nu ska få betalt för att verkställa beslut som regeringen redan har fattat."