Betänk att detta är trots allt i DN....

" Den 2 december 1944 ägde ett säreget möte rum på amerikanska legationen i Stockholm. Beskickningschefen Herschel Johnson fick besök av sin gode vän Marcus Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank. Wallenberg kom direkt från ett sammanträde med UD, Riksbanken och vissa affärsbanker.

Johnson fick på detta inofficiella sätt veta att nu hade den svenska regeringen beslutat att inventera de tyska tillgångarna i Sverige. Tidigare under hösten hade - som vi berättade i går - Sverige ignorerat diplomatiska noter från de allierade med krav att vidta åtgärder för att förhindra tysk kapitalflykt till Sverige. Svenska affärsbanker och företag var enligt OSS - föregångaren till CIA - inblandade i denna verksamhet.

Johnson framhöll i sin rapportering att Wallenberg och Gustaf Brunkman i Svenska Handelsbanken varit pådrivande i den svenska attitydförändringen. Johnson måste ha höjt på ögonbrynen när detta stod klart för honom. Tidigare under året hade affärsbankerna uppvisat en avvisande hållning till OSS-mannen Iver Olsens inviter till samarbete.

Brunkman gick sedan så långt i samarbetsvilja att han i mars 1945 informerade amerikanska legationen om ett fall av tysk kapitalflykt, som hans bank var inblandad i. Det gällde AB Skeppsbron, som bildats av redaren P G Thulin för att Hamburg-Amerikalinjen (Hapag) skulle kunna överföra kapital till Sverige för fartygsköp. (Johnson till State Dept. 26/3 1945) Thulin tillhörde Handelsbankens styrelse och Brunkman i sin tur styrelsen för Skeppsbron. Den totala investeringen uppgick till cirka 11 miljoner kronor. Riksbanken måste ha blundat, eftersom summorna togs från tyska riksbankens kronkonto i Sverige.

Marcus Wallenbergs roll är märklig. Han hade tydligen ställt i utsikt att rapportera om resultatet av den beslutade inventeringen. Det framgår tydligt att han ville framstå i så fördelaktig dager som möjligt. Men i Washington hade man inte samma välvilliga inställning till Marcus och Jacob Wallenberg som Herschel Johnson i Stockholm. Hans rapport om Wallenbergs besök blev i början av l945 den direkta anledningen till finansminister Morgenthaus tidigare kända uppmaning att inte samarbeta med bröderna Wallenberg: "Deras villighet att hjälpa till skall ses i ljuset av deras tidigare aktiviteter."

Morgenthau sände till och med ett memorandum om de informationer som finansdepartementet hade rörande Enskilda Bankens samröre med Tyskland: lån till det tyskkontrollerade Norska Hydro, bulvanskap för Bosch, Schering och Thorer & Hollender, delägarskap i en tyskkontrollerad holländsk bank och deltagande i stora transaktioner på den svarta penningmarknaden. Att finansministern personligen var intresserad av Enskilda Banken säger en hel del om vilken dignitet ärendet hade under pågående krig.

Snart skulle affären ta en för bröderna Wallenberg allvarlig vändning. När de allierade vid invasionen av Tyskland lade beslag på Boschkoncernens arkiv fick de svart på vitt att Enskilda Banken agerat som bulvan för att rädda koncernens dotterbolag i USA undan konfiskation.

Ingen annan svensk bank är så dokumenterad i det amerikanska nationalarkivet i Washington som Enskilda Banken under 40-talet. Men ingen svensk bank hade heller så omfattande affärsförbindelser med Nazi-Tyskland och dess ockuperade länder. Tonen mot Enskilda Banken är mycket hård i en rapport som den amerikanska ambassaden i London upprättade 1946. I den drog man slutsatsen att banken "hjälpte tyskarna att överföra obligationer till neutrala ägare". Här kopplas banken samman med Otto Wolffs företag, uppköpare av konfiskerad utländsk valuta och stulna värdepapper. (Econ. Warfare Safeheaven series nr. 413. 8/5 1946)

I en rapport från 1945 anklagas Enskilda Banken för delaktighet i transaktioner som gällde tyska tillgångar i Sverige. Direktör Ruegg i V Ernst Bank i Bern mutade enligt en hemlig källa schweiziska medborgare för att under ed underteckna intyg om att de tidigare varit i besittning av specificerade värdepapper i Sverige före ett visst datum 1940/41. Den schweiziska banken sände sedan dokumenten till Stockholm där värdepapperen avyttrades och likviden gick tillbaka till de egentliga ägarna. Uppgiftslämnaren hade själv sett sådana intyg, daterade i augusti 1945.

De allierade noterade också att Enskilda Banken hade samarbete med "fiendebanker" i Fjärran Östern, särskilt via tyska kolonin i Shanghai.

När det i dag har utgått regeringspåbud att "alla stenar skall vändas" i fråga om Sveriges agerande under andra världskriget kan givetvis inte Enskilda Banken utgöra ett undantag. Bröderna Wallenberg gjorde ovedersägligen Sverige stora tjänster i de handelspolitiska förhandlingarna, även om de ibland synes ha haft svårt att skilja på sina dubbla roller. Genom sin affärsverksamhet hade de också många värdefulla kontakter med den tyska borgerliga oppositionen.

Diskutabel är givetvis Enskilda Bankens samarbete med tyska banker och storföretag, vilka inte utan vidare kan särskiljas från den nazistiska statsapparaten och den förda politiken. Utan tvivel var bröderna Wallenberg genom sina gamla kontakter välinformerade om de stora förändringar som skett i tysk bank- och affärsvärld genom judeutrotningen.

Ett namn som ofta dyker upp i det utländska arkivmaterialet i samband med Enskilda Banken är dr Herbert Lickfett, som var agent i Sverige för Bosch, I G Farben och Metallgesellschaft AG i Frankfurt. Han var tyskfödd men svensk medborgare sedan l935 och betecknades av OSS som pronazist.

Lickfetts bolag i Stockholm hade sommaren 1945 ett stort tillgodohavande i Schweizerische Bankverein i Basel enligt en rapport till den amerikanska legationen i Stockholm. Beloppet var på 108 828 schweizerfranc.

Lickfett var också delaktig i Boschs försök att skydda koncernens europeiska dotterbolag. Han blev 1940 en av majoritetsägarna i AB Planeten och var 1943-1944 styrelseledamot i Planeten och AB Tessalia, det senare ett svenskt dotterbolag till Bosch. Ur Tessalias styrelse uteslöts han 1944 av politiska skäl. Planeten hade Enskilda Banken bildat för att dölja sitt bulvanskap för Boschs dotterbolag i Europa. Planeten blev ett helägt dotterbolag till Bosch när Enskilda Banken 1943 sålde aktierna till Tessalia. Enligt en amerikansk undersökningsgrupp 1945 deponerades Boschs säkerheter i Sverige i Lickfetts namn. De uppgick till 2 717 000 svenska kronor och förvarades i ett bankfack i Enskilda Banken.

Enligt Sven Nordlunds doktorsavhandling "Upptäckten av Sverige" (1989) hade Lickfett gentemot I G Farben "en fullständigt unik ställning och hade inom mycket vida gränser rätt att disponera den tyska koncernens tillgångar i Sverige". Lickfett hade "väl utvecklade kontakter" med Enskilda Banken.

Den svenska ovilligheten att gå de allierade till mötes under 1944 och inte ens svara på diplomatiska noter innebar i praktiken, kan man säga, ett ställningstagande för Tyskland. Särskilt iögonfallande blev detta efter Dagen D i juni 1944, då det inte fanns något militärt hot. Frågan är om inte handlingssättet kan betecknas som icke neutralt, eftersom den svenska regeringen genom censurväsendet kände till att det förekom bulvanskap. Dessutom hade de allierade utfärdat varningar. Med den kännedom som samlingsregeringen hade om konfiskation och plundring av judiska företag och förmögenheter måste det ha stått klart att delar av kapitalflödet till Sverige kunde ha haft ett sådant ursprung.

Den svenska tystnaden spädde på den irritation som redan fanns på allierat håll på grund av den ökade kullagerexporten till Tyskland. Skälen måste ha varit mycket starka. Kanske fruktade man på svenskt håll att ett samarbete med de allierade skulle kunna få till följd att diskutabla och för Sverige obehagliga affärstransaktioner kom upp till ytan. Därför var det bäst att ligga lågt.

De allierade var inte nöjda med den svenska eftergiften i december 1944 och frågan hamnade sedan i ett dödläge. Först i april 1945 förklarade Sverige att alla direkta och indirekta tyska intressen skulle blockeras, men motsatte sig bestämt att representanter för de allierade skulle ingå i ett svenskt kontrollorgan. Det stred mot svensk rättstradition att lämna ut information om tyska egendomar. Ett sådant krav var en inblandning i inre svenska angelägenheter.

Först sommaren 1945 fick frågan en lösning. Då antog riksdagen en lag om restitution av rövad egendom, den så kallade kontrollagen. En statlig myndighet inrättades, Flyktkapitalbyrån, som skulle kontrollera och administrera de tyska tillgångarna. Vid denna tidpunkt hade den tyska kapitalflykten börjat avta.

De allierades svartlistning av svenska företag och privatpersoner föll definitivt inte i god jord, i all synnerhet som den haft stor effekt. I en hemlig handelsrapport hösten 1944 konstateras "att respekten för denna svarta lista och rädslan för att bli upptagen på densamma är mycket stor bland affärsmännen". Trots att det stred mot svensk lag lämnade affärsmännen ut upplysningar till utländska legationer, påpekades det.

I en strängt förtrolig promemoria på UD i mars 1945 fastslogs att svartlistesystemet var främmande för svensk mentalitet, att det innebar en direkt överträdelse av svensk lag, att denna främmande kontroll och övervakning lätt gav "ett intryck av förmyndarskap, som kännes förödmjukande för ett frihetsälskande folk". Det konstateras samtidigt att listan inte vållat den svenska utrikeshandeln några olägenheter: "Tvärtom, den har i många fall varit till nytta: de svartlistade företagen ha exempelvis ofta haft lättare att taga hand om importen från Tyskland, de ha ju intet haft att frukta"

Så krasst kan man också se på saken. Författaren till promemorian var byråchefen Tage Grönwall. Han blev senare ombud för Sverige i förhandlingarna i Washington 1945 och 1946 och också medlem av Flyktkapitalbyrån."