DEBATT | INFLATION

Sverige upplever nu de snabbaste prisstegringarna på flera decennier; allt blir dyrare, och snart kommer de fackliga organisationerna att börja kräva högre löner som kompensation. Resultatet kan bli en galopperande inflation av det slag vi senast hade på 1970-talet. Och vad ska vi nu göra åt saken? Ja, det verkar enkelt, om man läser kommentarerna i dagspressen: Riksbanken måste strama åt ekonomin genom att höja räntan.

Men är det verkligen så enkelt? Måste räntan höjas? För att reda ut den frågan ska vi titta närmare på verkligheten bakom Riksbankens politik.

Ett lands ekonomi utsätts hela tiden för olika chocker, en del positiva (som leder till goda tider) och en del negativa (som leder till lågkonjunktur och arbetslöshet). Man kan dela in chockerna i så kallade utbudschocker och efterfrågechocker. De senare kan Riksbanken hantera. En positiv efterfrågechock – till exempel en ökad efterfrågan på svenska exportvaror på världsmarknaden – leder till högkonjunktur i vårt land, med hög sysselsättning och eventuellt risk för överhettning och inflation. Botemedlet är enkelt: Riksbanken höjer sin styrränta, vilket dämpar överhettningen och inflationen. En negativ efterfrågechock leder i stället till lågkonjunktur i Sverige, med ökande arbetslöshet och tendenser till deflation. Botemedlet är även här enkelt: Riksbanken sänker sin styrränta, vilket stimulerar ekonomin och får fart på hjulen igen.

Den stabiliseringspolitik vi har till vårt förfogande, och som bygger på de teorier som den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes lade fram på 1930-talet, är utformad för att hantera efterfrågechocker. När sådana chocker drabbar vår ekonomi är livet enkelt för riksbankschefen; han har bara att genomföra de åtgärder läroböckerna rekommenderar. Men om vårt land i stället utsätts för utbudschocker blir situationen betydligt svårare.

Vid en positiv utbudschock stiger BNP samtidigt som inflationen faller. Det är egentligen en drömsituation, och vi har upplevt en sådan chock i 2000-talets början, när Kina kom in på världsmarknaden i stor skala. Då behöver Riksbanken egentligen inte göra så mycket, det räcker att bekvämt luta sig bakåt, ta det lugnt och hösta in alla fördelarna – även om det naturligtvis är en smula pinsamt för Riksbanken när inflationen år efter år ligger under det officiella inflationsmålet på två procent.

En negativ utbudschock är värre. En sådan upplevde västvärlden under oljekrisen på 1970-talet, då vi drabbades av stagflation, det vill säga av lågkonjunktur med arbetslöshet i kombination med hög inflation. Och nu är det dags igen. Pandemin 2020–21 medförde den första störningen: stora delar av världsekonomin stängdes ner och distributionskedjor stängdes av eller bröts sönder. Ovanpå det har nu Rysslands angrepp på Ukraina lett till ytterligare en negativ utbudsstörning: produktionen av livsmedel, konstgödsel och andra nödvändiga varor har skurits ner, ännu fler handelsvägar har brutits, och priserna höjs över hela världen. Resultatet blir lågkonjunktur och inflation. Det är stagflationen som sticker fram sitt fula huvud, för första gången på 40 år.

Vad ska vi nu göra? Ja, tyvärr är det mycket svårt att hantera utbudschocker. Alla debattörer kräver nu att riksbankschefen ska höja räntan för att bromsa inflationen. Och det kan han naturligtvis göra – men då blir lågkonjunkturen ännu värre. Vi har ännu inte sett någon kraftig uppgång i arbetslösheten, men när den kommer kan vi vänta oss att samma debattörer i stället kommer att kräva en sänkning av räntan – men då blir inflationen ännu värre.

Under de senaste decennierna har det varit enkelt att vara riksbankschef. Men nu blir det annorlunda. Vad han än gör blir det fel.

Vad bör han då göra? Själva grundproblemet är att pandemin och Ukraina-kriget faktiskt har gjort världen fattigare. Den fattigdomen kan inte undvikas. Men vi kan välja hur den ska fördelas bland medborgarna. Om vi väljer den lösning som alla debattörer och journalister tycks föredra – en räntehöjning – kommer kronans kurs att stiga och prisuppgången på importvaror bryts. Inflationen blir då lägre, men eftersom folkhushållet faktiskt har blivit fattigare yttrar sig den fattigdomen i form av hög arbetslöshet. Alla människor får glädje av att prisstegringarna bromsas, men kostnaden för denna politik får bäras av de 5–10 procenten av människorna som blir arbetslösa.

Om vi i stället väljer att låta Riksbankens styrränta ligga kvar på nuvarande nivå blir uppgången i arbetslösheten ganska måttlig. Inte så många kommer att drabbas av arbetslöshet. I stället kommer kostnaden för utbudschocken att bäras av oss alla, i form av högre priser på våra konsumtionsvaror, en högre inflation.

Valet mellan inflation och arbetslöshet är aldrig enkelt, och en utbudschock gör valet extra svårt. Riksbankschefen kommer att bli kritiserad vad han än gör. Men jag tycker nog personligen att en bibehållen låg ränta är rättvisare än det alternativ som nu förs fram i debatten. Världen har blivit fattigare – det är en realitet som vi inte kan göra så mycket åt. Men vi kan välja att sprida ut fattigdomen över alla medborgare, i form av en allmän prisuppgång, i stället för att koncentrera den på 5-10 procent av befolkningen i form av arbetslöshet.

Mats Persson
professor emeritus i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi, Stockholms universitet