Frågan är som alltid, kan systemet bli skuldmättat eller inte?

Det är frågan som Cervenka aldrig ställde!

" Plötsligt var Stockholm översvämmat av sparkcyklar. De kom från ingenstans och låg i drivor på gator och torg, övergivet blinkande i ödsliga skogsdungar eller nonchalant slängda i vattnet. De förfulade stan och var i vägen, och ingen kunde eller ville göra något åt saken. De åksugnas lycka, allmänningens tragedi.

Det obegripligaste var ändå uträkningen bakom. Dessa ofantliga mängder material och teknik, all denna logistik för att samla in, reparera och återdistribuera. Hur kunde det rimligtvis vara lönsamt för någon?

Svaret är enkelt. Det var det inte. Elcykelföretagen tävlar nämligen i startupens speciella bubbelverksamhet. De förväntas inte ge någon som helst avkastning, åtminstone inte på länge. I stället ska de locka investerare som förväntar sig en blixtsnabb expansion och monopolliknande framtid, enligt modell från tech-industrin. Slöseriet ingår då i konceptet.

Men alla pengar som vaskas, var kommer de ifrån? De regnar ner från den nya, sköna finansvärld som växt fram som ett globalt lekland för smarta snubbar efter 80-talets avregleringar. Ett slags matrix-ekonomi som styr mer och mer av vad som händer i den vanliga tillvaro där vi dödliga, löntagare och väljare, försöker få ihop vårt vardagsliv.

Det är den som blåst upp värdet på våra högst verkliga bostäder till absurda nivåer. Det är också den som förvandlat gamla jämlika Sverige till ett land där de ekonomiska skillnaderna ökar snabbast i världen. Den har med andra ord kastat om hela den demokratiska spelplanen på ett sätt som ingen av oss har valt, nätt och jämnt begripit, och oftast som en följd av diskreta förändringar i några finansregler.

De som förstått något om allt det här, den utvalda skara som svalt pillren av rätt färg och som vanligtvis själva jobbar i finansvärlden är också påtagligt försiktiga med att dela med sig av sina kunskaper på ett för alla fattbart sätt. Vi andra ska vara desto gladare för ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Det var han som för tio år sedan i boken ”Vad är pengar?” plötsligt gav oss sanningen om hur pengar egentligen skapas – nämligen direkt ur luften inne i de välventilerade bankkontoren.

Vilket än i dag är själva pumpen i bubblan. Så fort du eller jag eller Daniel Ek lyfter ett lån tillverkar banken pengarna som behövs för affären. Lika enkelt som svindlande – och eftersom banken tjänar på stora lån, kunden vill ha dem och räntorna hållits nära noll blir det oerhörda summor som tillverkas.

Men att göra pengar av ingenting är väl ett klassiskt recept för inflation? Ja, och det också vad som inträffat, men inte i den strävsamma vardagsvärlden – utan uppe på det där lyckliga Olympen där ägande och tillgångar ändå bara betalas med lån som betalas med nya lån i en lång, stigande värdekedja som mest av allt liknar ett ofantligt, globalt pyramidspel.

Varifrån de sedan kan nedstiga till jorden som valutasvin och flasha sina Rolex och Lamborghini.

Sedan Andreas Cervenka skrev sin lilla ögonöppnande bok har priset på en trea i Stockholm mycket riktigt fördubblats och antalet svenska miljardärer mer än fyrdubblats. I sin nya bok ”Girig-Sverige” uppdaterar han oss lika underhållande som pedagogiskt om allt som hänt sedan dess.

Inget land har ju krattat manegen för de här superrika gudarna lika duktigt som Sverige. Vi avskaffade skatten på arv, gåvor och fastigheter. Riksbanken har blåst upp låneballongerna genom att pressa räntorna till minusnivåer. Och precis som man då kunde vänta har de ekonomiska klyftorna vidgats i rekordfart. Det har blivit billigare att äga (och dyrare att arbeta) än någon annanstans i världen.

Gör det egentligen något? Är det ett problem att 81 svenska dollarmiljardärer har tillgångar motsvarande nästan hälften av landets BNP? Det beror på vem man frågar, enligt Cervenka störs de flesta svenskar trots allt inte av att några är superrika – själv är jag övertygad om att den här nygamla råkapitalismen snart frätt sönder idén om samhället som gemenskap.

Både Världsbanken och IMF har också påpekat att brant ojämlikhet skadar själva ekonomin. Tillväxt och produktivitet tenderar att sjunka och skuldsättningen i samhället drivs upp, inte bara för att folk behöver de allt dyrare lägenheterna utan också för att stress och konsumtionshets tilltar. Sms-lånen blir fler.

Dessutom gör den ekonomiska maktkoncentrationen samhället alltmer sårbart för korruption. Pengar blir påtryckningsmedel, politiker lockas med höglönejobb, beslutsfattare kan sko sig.

Cervenkas exempel på svenska makthavare som växlat in sin karriär i tillgångsvärlden är genant lång, och direkt obehagligt är fallet Stefan Ingves, riksbankschefen, som personligen inte bara gjort tiotals miljoner på det börsrally hans egen räntepolitik skapat, han har också haft aktier i bolag som Riksbanken stöttat direkt med obligationsköp.

Andreas Cervenka är ingen polemiker, ändå verkar han otåligare den här gången. Stilen är stramare och tonen bistrare. Det har gått för långt, förstår man, och säkert är det bara en tidsfråga innan nästa finanskris hemsöker oss; värre än den förra.

Han avslutar med ett antal förslag till åtgärder mot kasinoekonomin, från att se jämlikhet som ett ekonomiskt mål till att upphöra med sådant som nollränta, lånesubventioner och räddningspaket för banker. Och när man läst så långt är man beredd att stödja dem alla – samtidigt som man inser att även med hela listan avbockad så skulle grundproblemet kvarstå.

Det är ju globalt, och lika lite som världen undgår klimatkraschen genom att Sverige bygger en vindkraftpark till så lär vi undgå nästa finanskrasch för att Riksbanken höjer räntebanan.

Vilket är en sida av saken som Cervenka gärna kunde borrat lite djupare i. Bitvis tyngs hans bok av alla rekordsiffror om svensk bubbelekonomi; han vill att man ska baxna – och det gör man, men efterhand börjar man också längta efter vidare utblickar.

Ändå etsar sig hans bilder från det nya Sverige fast. Kanske särskilt den av alla politiker, från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt, som banade vägen hit – för att sedan själva bli mångmiljonärer. Trots alla häpnadsväckande förändringar sedan folkhemmets tid tycks en sak ha förblivit sig lik: staten och kapitalet sitter i samma båt.

Harpsundsekan har bara uppgraderats till en lyxjakt i Abramovitj-klass."