Klockan var runt 10 på morgonen i Ho Chi Mihn City, när ryska armén avfyrade de första missilerna mot Ukraina den 24 februari. Hemma i Vietnam kändes kriget fjärran den här torsdagen, men Denise Sandquist minns vad hon tänkte när invasionen var ett faktum.

– Jag trodde inte att Ryssland skulle gå så långt. Det var overkligt. Chockerande.

Det har gått flera år sedan hon besökte Ryssland. Men landet och språket är fortfarande en djupt rotad del av hennes person, efter tiden på den svenska försvarsmaktens egen Tolkskola.

”Orden är vårt vapen”, lyder skolans motto. Och som Denise Sandquist kom att lära sig: vapnet bär man alltid med sig.

Denise Sandquist på Tolkskolan.

Denise Sandquist på Tolkskolan. Foto: Privat

Men skolan gav henne mer än bara språk­kunskaper. Den gjorde henne till en del i ett nätverk av svenskar som i decennier har haft en unik ställning i det svensk-ryska affärslivet. Ett nätverk av entre­prenörer, topp­chefer och finansfolk, som genom åren levt med över­tygelsen att det som fungerar i väst tids nog också kommer att blomma i öst.

Och som slagit mynt av det.

Ihop med investerare som Lundinfamiljen har nätverket skapat en affärsmässig kedja som lett hela vägen fram till några av det svenska techundrets mest profilerade bolag, som köp- och säljsajten Avito och elsparkcykelföretaget Voi för att nämna ett par.

Samma nätverk var avgörande när Denise Sandquist behövde pengar till dejtingappen Fika, för knappt ett år sedan. Investerare i bolaget är inte bara vänner från Tolkskolan utan även ett investmentbolag med rötter på 1990-talet. Till tiden Sovjetunionens fall, och när de första tolkskoleeleverna åkte över för att i praktiken bygga upp Rysslands finansmarknad.

Pionjärerna

– Då kändes det hemskt att vara kapitalist, säger Paul Leander-Engström.

Det är ett minne från hans första år i Moskva för 30 år sedan: tiggande, invalidiserade veteraner från kriget i Afghanistan var då en vanlig syn på gatorna.

– De sålde sina katter. Men jag var ung och jobbade hårt, jag hade inte tid med det där.

I dag har han både tid och medel, men engagemanget är riktat åt ett annat håll. Via stiftelsen The World We Want driver han ett antal projekt, bland annat i nationalparken Virunga i Kongo.

– Oftast går det åt pipan, det är otroligt att parken har överlevt. Vi förlorade 14 parkvakter för två år sen.

Dödade?

– Ja. Men just nu har vi lite luft under vingarna.

Paul Leander-Engström tar emot SvD på ett kontorshotell på nedre Östermalm, där han har ett rum.

– Jag hade ett eget kontor men det blev lite ensamt.

I bottenplan finns en kombinerad reception och bar, som ibland används för kulturella evenemang. Fredagen när SvD är på besök planeras för litteraturafton.

Paul Leander-Engström var med och byggde upp Rysslands finansmarknad efter kommunismens fall.

Paul Leander-Engström var med och byggde upp Rysslands finansmarknad efter kommunismens fall. Foto: Adam Sundman

Stockholm är Paul Leander-Engströms bas. Men i 20 år kretsade hans liv kring Ryssland och det var hans verksamhet där som i dag finansierar satsningar på stiftelsens olika projekt. Engagemanget för Ryssland finns kvar, det märks inte minst i de spänningsromaner han har skrivit, de utspelar sig framför allt i Moskva.

– När böckerna kom tyckte många att det var en svartmålning, det skulle de nog inte säga nu. Men jag tycker mycket om Ryssland.

När han som 26-åring chockerades av de benlösa krigsveteranerna i gatuhörnen i Moskva, hade Paul Leander-Engström redan några års erfarenhet av Ryssland.

Det var som när jag i dag åker runt i Kongo. Imperiets sista skälvande år.

Upprinnelsen till allt var en artikel i en kvällstidning i september 1983, som beskrev hur tortyrliknande metoder hade använts på värnpliktiga kustjägare och fallskärmsjägare vid ett antal militärövningar. Även förhörsledarna var värnpliktiga, utbildade vid Försvarets tolkskola. Men det var inte de tortyrliknande metoderna som fångade Paul Leanders-Engströms intresse.

– Jag var en pluggis och i artikeln stod att tolkarna kunde läsa in 200 ryska glosor om dagen. Det gick jag i gång på.

Fyra år senare, efter avslutad värnplikt vid Försvarets tolkskola i Uppsala, var Paul Leander-Engström på väg till Moskva i en sprillans ny Volvo 740, inköpt i Helsingfors med pengar lånade från UD.

Han hade fått en tjänst som tolk på svenska ambassaden i Moskva. Det kalla kriget gjorde att alla som gick på Tolkskolan läste ryska och en diplomatisk karriär var inte en ovanlig väg för dem som efter 15 intensiva månader lämnade skolan.

Svenska ambassaden i Moskva 1999. Här har många elever från Tolkskolan tjänstgjort genom åren, som tolkar eller vaktmän.

Svenska ambassaden i Moskva 1999. Här har många elever från Tolkskolan tjänstgjort genom åren, som tolkar eller vaktmän. Foto: Mikhail Metzel / AP

I bilen hade han sällskap av sin företrädare. När de stannade till i byarna längs de sovjetiska landsvägarna omringades de av barn som ville ha tuggummi.

– Det var som när jag i dag åker runt i Kongo. Imperiets sista skälvande år, otroligt spännande. Jag skrev dagbok.

Paul Leander-Engström var emellertid inte övertygad om det var diplomati han ville syssla med och efter ett par år i Moskva åkte han tillbaka till Stockholm för att läsa ekonomi på Handelshögskolan. Han var osäker på om han någonsin skulle återvända men Sovjetunionens sönderfall och de dramatiska år som följde skulle öppna nya karriärvägar.

Ett nyöppnat och kaotiskt tivoli för äventyrliga finansmän. Så kunde den ryska finansmarknaden beskrivas 1993, två år efter Sovjetimperiets kollaps. Det tidigare statliga näringslivet skulle privatiseras och under åren 1992–1994 fick omkring 15 000 ryska industriföretag nya ägare, enligt officiella ryska uppgifter. Det var en komplicerad process och det ryska privatiseringsministeriet, under ledning av Anatolij Tjubajs, sökte finansiell kompetens som inte fanns i hemlandet.

Öppnandet av en tidigare helt stängd marknad lockade en skara unga svenska finansmän till Moskva, många av dem med bakgrund från Tolkskolan.

Det gjorde att Paul Leander-Engström 1992 plötsligt var tillbaka i Moskva. Som nybakad handelsekonom hade han skickats till Ryssland av konsultfirman McKinsey, som var rådgivare till ryska staten i arbetet med att rekonstruera det statliga näringslivet.

– Det var nyttigt för mig, jag lärde mig hur ryska företag fungerade. Det fanns bland annat ett företag i Sankt Petersburg, de hade tillverkat lasersikten till stridsvagnar. Bolaget hade 50 000 anställda. Vad skulle man göra med alla dessa människor?

Vice premiärminister Anatolij Tjubajs, här med president Boris Jeltsin, anlitade flera svenskar från Tolkskolan för att sköta privatiseringen av ryska storföretag.

Vice premiärminister Anatolij Tjubajs, här med president Boris Jeltsin, anlitade flera svenskar från Tolkskolan för att sköta privatiseringen av ryska storföretag. Foto: AP

Slutsatsen blev att de ryska företagen inte gick att rekonstruera och en gigantisk privatiseringsprocess tog vid. Via den dåvarande svenska ambassadören Örjan Berner fick Anatolij Tjubajs kontakt med den svenske finansmannen Gerard De Geer, som togs in som rådgivare till privatiseringsministeriet. I kretsen fanns också den tolkskoleutbildade ekonomiprofessorn Anders Åslund.

De Geer startade 1993 den Moskvabaserade konsultfirman Brunswick. Affärsidén var att hjälpa utländska investerare hitta guldäggen i den brokiga skara bolag som skulle privatiseras.

Med från starten var även Martin Andersson, numera finansveteran med en företagsgrupp baserad i London, men då en ung man med en tid som vakt på svenska ambassaden i Moskva bakom sig. Han hade arbetat tillsammans med Gerard De Geer på privatiseringsministeriet.

Martin Andersson hade även han gått igenom Tolkskolan, året innan Paul Leander-Engström, och hade en examen från Handelshögskolan i Stockholm.

Aluminium gjorde man klokt i att hålla sig borta från... Folk dog som flugor.

Brunswick sökte nu folk, gärna rysktalande, och Paul Leander-Engström fick frågan om han ville ansluta sig. Han lämnade McKinsey och flyttade till ett politiskt mycket osäkert Moskva, bara några dagar efter stormningen av regeringsbyggnaden i oktober 1993.

– Man fick fortfarande vara försiktig, det sades att det kunde finnas krypskyttar på taken.

Privatiseringen av det ryska näringslivet är omtalad och omskriven, inte minst på grund av de oligarker som under den här perioden byggde sin förmögenhet, inte sällan med brutala metoder.

Metoden för privatiseringen var att alla ryska medborgare, även minderåriga, fick så kallade vouchers. Vouchern var ett slags ägarandelsbevis, som sedan skulle användas för att köpa aktier i ett eller flera företag som skulle privatiseras. Ju populärare företag, desto färre aktier per voucher. Snart utvecklades en marknad och genom att köpa på sig många vouchers kunde förmögna privatpersoner säkra tillräckligt för att kontrollera ett företag. Konsekvensen blev samtidigt att många enskilda medborgare sålde andelar i bolag långt under deras verkliga värde.

På Brunswick hamnade Paul Leander-Engström mitt i den processen.

– Vi skulle ge råd till våra kunder om vilka bolag som var köpvärda men det var svårt att få information. Jag kunde inte ringa bolagen eftersom företagsledningarna själva ville köpa på sig aktier så billigt som möjligt. Det blev min uppgift att ta reda på så mycket det gick, så jag läste mycket ryska tidningar.

Paul Leander-Engström har efter avhoppet från Rysslandsaffärerna skrivit flera deckare med interiörer från finansvärlden i Moskva.

Paul Leander-Engström har efter avhoppet från Rysslandsaffärerna skrivit flera deckare med interiörer från finansvärlden i Moskva. Foto: Adam Sundman

Det blev efterhand tydligt att vissa branscher skulle undvikas, de som kontrollerades av personer eller grupperingar som inte ville ha in utländska investerare.

– Aluminium gjorde man klokt i att hålla sig borta från. Det berodde på aluminium­kriget, folk dog som flugor, säger han och syftar på affärsuppgörelser i branschen som under en period löstes med våldsamma metoder.

– Och skogsföretagen uppe i norr. Man blev bortjagad från området om man försökte lämna sina vouchers på plats i auktionen. I bästa fall.

Gazprom var Adolfs favorit... Det är så billigt, så billigt, brukade han säga.

Trots turerna på ägarsidan utvecklades många av de statliga bolagen till fungerande privatägda företag på en konkurrensutsatt marknad. I mitten av 1990-talet fanns ett tillräckligt antal stora ryska börsnoterade företag för att locka internationella investerare.

En sådan investerare var affärsmannen Adolf Lundin, som även var en av Brunswicks viktigaste kunder. Adolf Lundin började investera privat i ryska oljeaktier redan 1995 och året därpå flyttades innehaven in i det nybildade bolaget Vostok Nafta Investment Ltd. Vd i det nystartade bolaget blev Torbjörn Ranta, också han en alumn från Försvarets tolkskola. Nästan hela Vostok Naftas tillgångar kom ganska snart utgöras av aktier i det ryska oljebolaget Gazprom.

Adolf Lundin.

Adolf Lundin. Foto: Pressens Bild

– Gazprom var Adolfs klara favorit bland de ryska bolagen. Det är så billigt, så billigt, brukade han säga, berättar Paul Leander-Engström.

Paul Leander-Engström gick 1996 in i Vostok Naftas styrelse och samma år startade han tillsammans med en kompis från Tolkskolan, Mattias Westman, fondbolaget Prosperity Capital. Första insättningen i fonden kom från Adolf Lundin.

Det var en verksamhet i liten skala. Den ryska aktiemarknaden var osäker och svårnavigerad men efter att den segertippade kommunisten Gennadij Ziuganov, som lovat att förstatliga det ryska näringslivet, förlorat mot Boris Jeltsin i presidentvalet i juni 1996, var utvecklingen på Moskvabörsen explosiv.

– Vi startade fonden hösten 1996 med en kurs (NAV, net asset value, reds anm) på 10 dollar och sommaren 1997 stod den i 40 dollar. Vi blev hjälteförklarade.

En av Prosperity Capitals få konkurrenter på den ryska marknaden var den amerikanske finansmannen, sedermera anti-korruptionsaktivisten Bill Browder. Då drev Browder fondbolaget Hermitage Capital.

– Bill Browder var en av våra kunder på Brunswick och jag visste att han var på gång med en egen fond. Vi lärde känna varandra, vi träffade ibland samma investerare, men han hade en helt annan stil. Han kunde inte ryska särskilt bra och använde tolk. Han kunde gå ganska hårt åt företagsledningen och anklaga folk för att vara korrupta. Vi valde en annan väg.

Man fick stå ut med att bli kallad för idiot i tre år.

Samtidigt som börsen rusade var säkerhetsläget i landet fortsatt katastrofalt. Tidningarna skrev dagligen om mord kopplade till maktstrider i olika bolag.

– De första sidorna i Kommersant (rysk affärstidning, reds anm) brukade handla om mord eller olika uppgörelser, säger Paul Leander-Engström.

En morgon på väg in till jobbet fick han se den blivande oligarken Boris Berezovskijs sprängda Mercedes 600. Berezovskij klarade sig men chauffören dog.

– Jag minns också en gång när vi skulle samla information om ett ölbolag som hette Baltika, det köptes senare av Carlsberg. Jag skulle åka iväg och träffa finanschefen men dagen innan fick jag veta att han hade blivit skjuten av en prickskytt, när han satt på sin balkong. Men jag var inte rädd, vi fick alltid varningar. Vi var på något sätt inte i skottlinjen.

Den ekonomiska misären var stor vid tiden för Sovjetunionens upplösning i december 1991.

Den ekonomiska misären var stor vid tiden för Sovjetunionens upplösning i december 1991. Foto: Gene Berman/AP

Paul Leander-Engström och Mattias Westman genomlevde tre år av finansiell istid i Ryssland under den svåra ekonomiska krisen 1998–2000. Ryssland devalverade rubeln, trots löften om motsatsen och ryska staten ställde senare in betalningarna på statsobligationer utställda i rubel. Utländska investerare flydde fältet.

– Jag tog samtalen med kunderna och man fick stå ut med att bli kallad för idiot i tre år. Många var väldigt besvikna, de sa ”vi kommer aldrig röra Ryssland igen”. Men de ryska bolagen fanns kvar och många höll kvar sina positioner. Så småningom vände det, säger Paul Leander-Engström.

Vändningen kom under 2000. På nyårsafton 1999 meddelade Boris Jeltsin sin avgång och lämnade presidentposten till den han hade utnämnt till sin efterträdare: Vladimir Putin. Valet hölls i mars 2000 och Vladimir Putin vann en klar seger.

De kommande åren blev duon Leander-Engström och Westmans mest framgångsrika. Detta trots att ryska statens attack mot oljebolaget Yukos och dess ägare Mikhail Khodorkovsky i ett slag raderade ut 20 procent av fondens värde. Mellan 2001 och 2006 steg Moskvabörsens RTS-index (i USD) med i snitt 55 procent per år, vilket innebar drygt 13 gånger insatsen under de sex åren.

Samtidigt lämnade många Moskva och sina investeringar. En bit in på 2000-talet sålde Gerard de Geer och Martin Andersson den sista delen av Brunswick till en annan bank.

Tolkskolan är på många sätt en hemsk upplevelse.

Paul Leander-Engström sålde sin andel i Prosperity Capital 2006, men Mattias Westman drev bolaget vidare och gör så än i dag.

Varför sålde du?

– Mellan 2001 och 2004 kändes det som att Putins Ryssland var på väg åt rätt håll men efter det blev jag osäker.

Vad var du orolig för?

– Det var flera saker, men viktigast var attacken på Yukos. Det var något vi inte sett förut. En annan var utvecklingen i landet. Putin höll varje år sitt tal till nationen och varje gång kom löften om att korruptionen skulle bort. Jag kände snarare att korruptionen hade blivit ännu värre och ville hoppa av innan nästa kris slog till och jag ännu en gång skulle tvingas förklara läget för upprörda kunder, säger Paul Leander-Engström.

– För det händer alltid saker i Ryssland.

”Tolkskolan är på många sätt en hemsk upplevelse.” Henrik Schildt Lundberg, Tolkskolan 2011/2012.

”Ålderdomliga pedagogiska metoder, byggda på skräck.” Horace Engdahl, Tolkskolan 1967/68

”Kufiska, humoristiska, intelligenta. Ett spännande gäng.” Paul Leander-Engström, Tolkskolan 1986/87

Skolan

– UNkulunkulu betyder gud, ibhubesi betyder lejon och ngokuzenzakalelayo betyder spontan.

Henrik Schildt Lundberg, minns fortfarande ett antal av de 350 glosor på zulu han skulle memorera inför antagningsprovet på Tolkskolan, ett heldagstest där glosprovet var ett av inslagen.

– Glosorna kom med post, jag hade en vecka på mig.

Henrik Schildt Lundberg skrev provet utan ett enda fel. Under dagen genomfördes också intervjuer med de sökande, ett bland tolkar omtalat och påfrestande moment som deltagarna gett namnet tribunalen.

Henrik Schildt Lundberg antogs och gick skolan i Uppsala under 2011 och 2012.

Han är i dag chefredaktör för Hugin & Munin, medlemstidning för Befälsföreningen Militärtolkar. Arbetet är ideellt och ​position​en​ innebär kontakter med många tidigare tolkskoleelever.

– Tolkskolan är på många sätt en hemsk upplevelse. Det är det enda man gör. Allt sätts på paus, man har inget liv, säger han.

Vi skulle vara kapabla att hålla fångförhör på ryska efter ett halvår.

Men det är också en prövning som ger unika färdigheter och som skapar samman­hållning, inte bara inom de enskilda årskullarna utan även över generationer.

– Alla som har gått Tolkskolan vet vilket berg man måste bestiga och det skapar ett band. Man delar samma erfarenhet.

Ända sedan starten 1957 har skolan producerat personer som senare fått fram­trädande positioner. De första 40 åren enbart män. Allt från förre justitiekanslern, Göran Lambertz, Gunnar Wetterberg, historiker och tidigare samhällspolitisk chef på Saco, och förläggaren Svante Weyler, till företagsledare som förra Nordeachefen Hans Dalborg och den tidigare Attendochefen Henrik Borelius. Eller ekonomerna Klas Eklund och Lars Calmfors eller tidigare ministrarna Gunnar Lund och Erik Åsbrink.

Åtskilliga av Sveriges mäktigaste personer har försvarets tolkskola på meritförteckningen.

Åtskilliga av Sveriges mäktigaste personer har försvarets tolkskola på meritförteckningen.

Första kvinnliga eleven att ta examen på Tolkskolan var Helena Nordenstedt, 1998. Idag är hon forskare på Karolinska Institutet och tidigare forskningschef på stiftelsen Gapminder. Därefter har flera följt i hennes spår, ut på maktposter i samhället. Flera har hamnat på utrikesdepartementet, som bland andra Karolina Lindén. Andra har gjort akademisk karriär utomlands. Vissa, som Denise Sandquist, har blivit entreprenörer.

Listan över tolkar i samhällseliten är lång, Svenska akademiledamoten Horace Engdahl är en annan tolkskoleelev.

– Vi skulle vara kapabla att hålla fångförhör på ryska efter ett halvår. Detta häpnadsväckande resultat åstadkoms med ålderdomliga pedagogiska metoder, byggda på skräck, berättade han i en intervju i försvarets personaltidning Forum.

Utbildningen öppnar dörrar och ger ett självförtroende.

Undervisningsmetoderna har moderniserats sedan dess, men myten om tolkskolan som en miljö för målmedvetna män (och numera kvinnor) med förmåga att på kort tid inhämta kopiösa mängder studielitteratur har bestått. Liksom skapandet av nätverk.

– Vad jag slogs av redan på antagningstesterna var att jag för första gången träffade många som jag uppfattade som likasinnade individer. De var kufiska, humoristiska, intelligenta. Jag tänkte att det här är ett spännande gäng, säger Paul Leander-Engström.

Henrik Schildt Lundberg berättar att det inte bara handlar om att skolan skapar en viss kultur och kompetens, den är en urskiljare i sig.

– Man blir inte flitig och skicklig för att man kommer till Tolkskolan, det är man redan innan. Annars blir man inte antagen. Studietakten är hög. Alla examineras inte, varje år är det elever som blir avskilda.

Har det förändrat ditt liv?

– Absolut, självklart. Så är det för många, utbildningen öppnar dörrar och ger ett självförtroende som gör att man tar sig an svåra uppdrag.

Tolkskolan genomgick flera förändringar under 80- och 90-talen samt åren runt millennieskiftet. Kvinnor släpptes in och den brutala utslagningen, med målet att en andel av dem som antagits skulle sorteras bort, försvann i mitten på 1980-talet.

2005 introducerades arabiska och sedermera dari som språk vid sidan av ryskan. Idag sker undervisning i tre språk: ryska, franska och arabiska.

När värnplikten avskaffades 2009/2010 gjordes Tolkskolan om till en kadett­utbildning vilket ledde till ett ras i antalet elever till drygt tio jämfört med de 30–40 elever som var vanligt under värnpliktstiden.

Kontrasten mot Tolkskolan var väldigt stark. Det blev en chock i början.

I dag har kadettutbildningen etablerat sig med 30 platser, intagning vartannat år, med jämn könsfördelning. Målet är att samtliga tar examen.

– Det går inte att göra som förr i tiden, det är ett annat klimat idag mellan lärare och elever. De som är här är utvalda för att de ska klara utbildningen och varje person som slutar är ett misslyckande, säger Tolkskolans chef Fredrik Östman.

Dessutom finns nu, efter värnpliktens återinförande 2017, en kortare värnplikts­utbildning för så kallade förhörssoldater.

Men trots förändringarna har skolan, tack vare nätverket, språkkunskapen och den intellektuella kapacitet tolkutbildningen är behäftad med, fortsatt vara en språngbräda in i näringslivet. Och in i Ryssland.

”Om du klarar av Tolkskolan ger det ett självförtroende, som är väldigt bra att ha som entreprenör.” Denise Sandquist, Tolkskolan 2010/2011 och grundare av startupbolaget Fika.

Investerare i Fika är bland andra tolkskoleleven Fredrik Hjelm, grundare av Voi.

Fredrik Hjelm har – liksom flera andra framgångsrika tolkskoleelever – jobbat på internetjätten Avito.

Efterföljarna

I slutet av december 2011 klev Denise Sandquist av planet i ett iskallt Moskva. Tre månader hade gått sedan hon utexaminerades från Tolkskolan. Nu skulle hon arbeta som vaktman på den svenska ambassaden i drygt ett år. Men hon ville också göra det som hon upplever att många andra tolkskoleelever misslyckats med. Hon ville förstå sig på det hon kallar för ”den ryska själen”.

– Jag hade hört från andra på Tolkskolan som varit i Moskva att det var svårt att få ryska vänner. De flesta umgicks bara med andra svenskar. Jag använde mig mycket av ”couch surfing”, och skrev i olika forum och frågade om någon ville ta en kaffe, eller promenad. Jag fick massor av ryska kompisar och hade en väldigt bra tid i Ryssland, berättar hon för SvD på videolänk från Vietnam.

Hon upptäckte snart att den ryska mentaliteten skiljer sig åt från den hon vant sig vid under tiden på Tolkskolan. Särskilt mellan kvinnor och män.

– På Tolkskolan och den grundläggande soldatutbildningen var det ungefär 30 procent tjejer. Vi hade alltid lika mycket packning som killarna, kraven var lika höga. Könsrollerna var inte så tydliga.

– Som kvinna i Ryssland ska man inte vara för stark utåt. Kontrasten mot Tolkskolan var väldigt stark. Det blev en chock i början.

Men hon träffade också en och annan svensk. Via ambassaden kom hon i kontakt med en anställd på ryska versionen av söktjänsten Gula Sidorna, som Vostok Naftas huvudägare, familjen Lundin, köpt från Eniro.

Detta är alltså samma Lundinfamilj och samma Vostok Nafta som var pionjären i Moskva på 1990-talet. Där Paul Leander-Engström fortfarande satt kvar i styrelsen. Med pengarna från de ryska olje- och gasinvesteringarna hade Vostok Nafta börjat investera i in onoterade techbolag.

Den andre svensken berättade om Avito, den ryska Blocketkopian.

Ett frö sås till det som senare ska bli Fika.

– När jag fick höra om Avito insåg jag att du inte behöver uppfinna hjulet på nytt. En befintlig affärsidé går att applicera på en annan marknad.

För att förstå det som ska bli starten för den andra stora generationen tolkar i ryskt affärsliv måste vi backa till mitten av 00-talet. Historien om Avito är berättad i flera medier, och även i en bok skriven av Kina Zeidler, journalist och hustru till en av grundarna, Jonas Nordlander.

Det var – berättar boken – på en lunch i med Adolf Lundin, i hans hemstad Genève, som idén om Avito planterades hos Nordlander.

Oljemiljardären frågade sina gäster – varför blickar de inte österut?

Den drygt 30-årige Nordlander hade tidigare en karriär på auktionssajten Tradera, som Lundinfamiljen också investerat i.

Han ville starta något nytt. Något större.

Tillsammans med tre andra kollegor från Tradera kontaktade han Vostok Nafta. De presenterade sin affärsidé: en rysk sajt som skulle erbjuda auktioner och radannonser. Vostok Naftas dåvarande vd Per Brilioth, som dessutom suttit i styrelsen för Tradera, nappade direkt.

– Jag sa att jag måste ha pengar, jag tänker flytta till Ryssland. ”Det finns en kille här som också ska åka till Ryssland’”, sa de då, och introducerade mig till Filip, berättade Jonas Nordlander i en intervju från 2016 med Dagens industri.

Liksom Nordlander var Filip Engelbert ekonom. Ingen av dem kunde ett ord ryska. De var inte själva tolkskoleelever, men skolans nätverk – visade det sig – skulle bli ytterst användbart.

Jonas Nordlander på Carnegies huvudkontor 2019.

Jonas Nordlander på Carnegies huvudkontor 2019. Foto: Tomas Oneborg

Våren 2007 flyttade de tillsammans med sina familjer till Moskva. Det var där, i ett rum i Vostok Naftas lokaler, som Avito föddes.

Redan 2010 var Avito den ledande köp- och säljsajten i Ryssland. En tid senare var Avito till och med den tredje största radannonssajten i världen, efter amerikanska Craigslist och kinesiska 58.com.

En nyckelfaktor för framgången, som de båda grundarna lyfter fram i boken ”Det svenska techundret”, är att rekrytera personal som alltid gör sitt bästa.

”Det är bättre än att rekrytera supersmarta personer som inte är helt ’committade’ och kanske satsar 80 procent. Alla måste slita hund för att man ska lyckas”, som de uttryckte det.

Och här fanns en särskild grupp som alla var redo för exceptionellt hårt arbete. Mellan 2012 och 2014 anslöt en rad rysktalande svenskar till Avito. De hade redan genomlidit Tolkskolans prövningar, tjänstgjort på svenska ambassaden i Moskva och studerat vid Handelshögskolan eller KTH.

En som var med på resan var Erik Segerborg. Han började på bolaget 2013, men fick snabbt förtroendet att bygga en bostadssajt, Domofond.ru, med pengar från bland andra Avito.

Snart hade den vuxit till att bli Rysslands största bostadssajt. Hela bolaget köptes senare upp av Avito, och Erik Segerborg blev parallellt vice vd. Det blev hans sista operativa roll i bolaget.

– Jag kände att ska jag ha den rollen så kommer jag nog stanna i Ryssland livet ut. Då ville jag hellre tillbaka till Stockholm. Jag pratade med Jonas och Filip och hittade en bra plan för att lämna över, berättade han för Breakit 2017.

Att lämna något som varit livets skådeplats i två år gör ont.

Andra tolkskolelever på Avito var annonschefen Mikael Söderström och operativa chefen Christoffer Norman, som båda kom in 2012. Två år senare anslöt Eric Finnås Dahlström, som senare axlade rollen som radannons- och e-handelschef.

Tillsammans gjorde de Avito till en fantastisk affär för sina investerare. I januari 2019 gick Vostok Nafta skilda vägar från Avito. Då såldes hela innehavet på 13 procent till sydafrikanska riskkapitalbolaget Naspers, för 4,8 miljarder kronor. Under de drygt elva åren hade investeringen gett aktieägarna en genomsnittlig årlig avkastning på 37 procent. Vid transaktionen värderades hela Avito till 4 miljarder dollar.

Investmentbolaget hade vid det här laget bytt namn till Vostok New Ventures, VNV.

– Avito har varit en fantastisk resa. Mycket uppskattning och ett stort SPASIBO (tack på ryska, reds anm) till Filip, Jonas och hela Avito-teamet som vi arbetat tätt med under de senaste elva åren, skrev vd Per Brilioth i pressreleasen.

Avito ledde inte bara till en fantastisk affär för investerarna och grundarna. Det blev också en språngbräda för en ny generation entreprenörer och investerare med ett förflutet på Tolkskolan. De fyra ovan nämnda cheferna med ett förflutet på skolan gick alla vidare till andra uppdrag innan försäljningen.

Eric Finnås Dahlström blev vd på James Edition, en global marknadsplats för lyxvaror som privatflygplan, yachts och exklusiva klockor. Sommaren 2019 investerade VNV 30 miljoner kronor i sajten som han leder än i dag. Finnås Dahlström har också investerat i bolag privat.

Erik Segerborg hamnade på ett bolag delägt av VNV. När han återvände till Sverige var det i rollen som strategi- och marknadschef på Hemnet. I dag är han techinvesterare, rådgivare och sitter i en rad styrelser. I portföljen finns bland annat James Edition, Tiptapp och Fyndiq.

Christoffer Norman blev partner på Northzone, och kollega med Avitos tidigare investerare och styrelseledamot Pär-Jörgen Pärson. I slutet av 2020 lämnade han riskkapitalbolaget och blev investerare.

Mikael Söderström blev konsult och investerare, med fokus på startups i Nederländerna.

Längre ned i hierarkin på Avito fanns också en femte tolkskoleelev, som även han var på väg att starta nytt. Han hette Fredrik Hjelm, och han har en hel del gemensamt med sina chefer.

Studier i ryska på Tolkskolan. Ett par år på ambassaden. Utbildad på Handels­högskolan. Efter det dryga året han jobbade med affärsutveckling på Avito, flyttade han hem till Sverige igen 2016. I sin blogg beskrev 25-åringen det som ett bitterljuvt farväl.

”Att lämna något som varit livets skådeplats i två år gör ont”, skrev han.

”Men i detta fall väljer jag ändå ryssarnas sätt att säga farväl: до свидания! På återseende.”

Inget är omöjligt i Ryssland, ett nej är aldrig ett nej.

Under 2018 hade Fredrik Hjelm varit i Los Angeles och provåkt elscootrarna, och idén om att ta dem till Europa väcktes.

Åter i Stockholm kontaktade han Douglas Stark, en tidigare tolkskoleelev som läst dari och tjänstgjort i Afghanistan. Båda var engagerade i Handelshögskolans så kallade inkubatorprogram för nystartade företag. Samma sommar grundade de Voi Technology, ihop med två KTH-ingenjörer.

I en intervju med Nordea Private Banking sommaren 2021, berättar Fredrik Hjelm om hur studierna, och åren i Ryssland, gett honom verktyg för att bygga ett miljardbolag.

– (...) Att lära sig ett nytt språk är som att gå uppför ett högt berg, du kan inte hoppa till toppen, i stället måste du ta ett litet steg i taget varje dag. Den påbyggnads­effekten gör att du kan åstadkomma vad som helst, sa han i intervjun.

– Inget är omöjligt i Ryssland, ett nej är aldrig ett nej, det finns alltid genvägar, omvägar och kryphål. Det måste man lära sig för att orka leva i det ryska samhället och det tänket har kommit till nytta i arbetet med Voi.

Fredrik Hjelm.

Fredrik Hjelm. Foto: Stina Stjernkvist

När det var dags för risk­kapital stod nätverket redo.

I den första kapitalrundan på nära 10 miljoner kronor fanns bland andra VNV, och Erik Segerborg och Eric Finnås Dahlström.

Men de var inte de enda investerarna. Efter Rysslands invasion av Ukraina avslöjade Dagens Industri att två av Vois ägare är ryska investerare med statliga kopplingar, något som fått bland andra politiker i flera städer att reagera.

De ryska affärs­männen har tillfälligt över­låtit sin rösträtt i Voi till Fredrik Hjelm, för att markera att de inte har inflytande i verk­samheten. Han hänvisar till ett öppet brev på bolagets hemsida:

”När jag skriver det här brevet, är det en viktig sak jag vill beröra – nämligen det ansvar vi som sam­hälle har för att se till att vi fortsätter att skilja Putin och hans regim från de många ryssarna som inte stöder deras handlingar.”

Både jag min medgrundare tänkte att det var ”go big or go home”.

Han kallar presidenten och regimen för ”mobbare”, som måste försvinna från makten.

Exakt hur de ryska investerarna kom in i Voi och om det hänger samman med Fredrik Hjelms tid i Ryssland är oklart. För den här artikeln har SvD har sökt både honom och de andra ex-tolkarna från Avitogänget, men de har avböjt medverkan.

Inte heller Per Brilioth, vd för Vostok New Ventures som fortfarande har den största aktieposten i Voi, har återkommit till SvD.

Men nätverket med tolkar består. Denise Sandquist berättar hur det gick till när hon fick kapital till sitt eget techbolag – appen Fika. Den fungerar både som en dejtingapp och en plattform för att träffa nya vänner.

Hon hade följt Vois framgångar på håll från Vietnam, och lanserade sitt bolag hösten 2020. Appen byggde hon under tiden hon jobbat som marknadschef på Oriflame. Inom loppet av ett halvår från starten hade den laddats ned 350 000 gånger.

– Både jag och Oscar Xing Luo, min medgrundare, tänkte att det var ”go big or go home”. Vi insåg att vi behövde ta in externt kapital för att fortsätta växa. Och jag tänkte, vem är bättre att prata med än Fredrik?

Bakgrunden på Tolkskolan hälpte Denise Sandquist att snabbt hitta investerare till appen Fika.

Bakgrunden på Tolkskolan hälpte Denise Sandquist att snabbt hitta investerare till appen Fika. Foto: Pressbild

Både Fredrik Hjelm och Douglas Stark är goda vänner till Denise Sandquist, sedan tolkskoleåren och Handelshögskolan.

I april 2021 skulle hon åka hem till Sverige för första gången sedan coronapandemin bröt ut.

En vecka innan avfärd ringde hon till Fredrik Hjelm, trots att lång tid hade gått sedan de sist hade kontakt.

– Han sa att vi borde ses. Sen gick det väldigt snabbt.

Ingenting jag har gjort efter Tolkskolan kan mäta sig med den pressen.

Hon landade i Stockholm en måndag. På tisdagen träffades de gamla vännerna som beslutade sig för att gå in med pengar. Men det var inte bara Fredrik Hjelm och Douglas Stark som ville investera i hennes bolag. Några dagar senare befann hon sig på VNV:s huvudkontor på Mäster Samuelsgatan och introducerades för vd:n Per Brilioth. VNV ledde rundan om 14 miljoner kronor, tillsammans med Voi-grundarna och ett antal andra namnkunniga svenska techinvesterare.

– En anledning till att vi ville gå med VNV var att de investerat i flera personer från Tolkskolan. Jag har kunnat fråga andra personer om hur de är som investerare, och hörde bara väldigt positiva saker, säger Denise Sandquist i dag.

Bandet från Försvarets tolkskola har skapat en trygghet, både på ett personligt plan och i affärer.

– Ingenting jag har gjort efter Tolkskolan kan mäta sig med den pressen. Om du klarar av Tolkskolan ger det ett visst lugn och självförtroende, som är väldigt bra att ha som entreprenör.

Inom nätverket vet de saker om varandra, och de känner till varandras kapacitet.

– Stöter du på någon som gått på Tolkskolan, då hjälper man varandra.

30 år efter att svenskarna var med och skapade finansbranschen i Moskva gör kriget Ryssland till paria i världsekonomin.

Men de flesta svenskarna har lämnat den ryska marknaden för länge sedan.

”För att investerare ska komma tillbaka måste det finnas något slags stabilitet och det dröjer säkert minst tre till fyra år, kanske tills Putin är borta”, säger Paul Leander-Engström.

Men Tolkskolan förblir. Liksom nätverket, kapitalet och flera av bolagen tolkarna har skapat.

Framtiden

Det har gått nästan exakt 30 år sedan Gerard De Geer och Martin Andersson första gången klev in på det ryska privatiseringsministeriet och därmed banade väg för Westman, Leander-Engström och ett stort antal andra svenskar in i det ryska näringslivet.

Företag – och förmögenheter – har byggts, raserats och återbyggts. I dag har de flesta svenskar lämnat den ryska arenan, det skedde redan innan Vladimir Putin iscensatte det ödesdigra kriget i Ukraina. Familjen Lundin har nästan inga ryska engagemang kvar, med undantag av några enstaka innehav. Och efter att han lämnade Prosperity Capital ägnar sig Paul Leander-Engström åt projekt i andra delar av världen.

Det dröjer säkert minst tre till fyra år, kanske tills Putin är borta.

Hans partner Mattias Westman är en av de få som hållit ut och Prosperity Capital har med åren vuxit till att bli en av världens största förvaltare av ryska aktier. SvD hade, några timmar efter Putins besked om en ”militär specialoperation”, en kort mejlkonversation med Mattias Westman.

”Detta är inte den händelseutveckling vi väntat oss. Nog bättre att inte kommentera i detta läge. Situationen är mycket beklaglig”, skrev Mattias Westman i mejlet.

På SvD:s fråga om vad kriget och sanktionerna betyder för Property Capitals verksamhet svarar han endast ”Vi får se”.

De flesta svenskarna hade lämnat Moskvas finanskvarter redan innan Vladimir Putin valde att attackera Ukraina.

De flesta svenskarna hade lämnat Moskvas finanskvarter redan innan Vladimir Putin valde att attackera Ukraina. Foto: Aleksei Golovanov/Alamy

Paul Leander-Engström har beskrivit hur västerländska investerare skydde den ryska aktiemarknaden efter kraschen 1998 – Moskvabörsen föll med 85 procent det året. Men börsen, och Ryssland repade sig.

– Det här är en svårare kris. Det kommer finnas ett slags stigma kring att investera i Ryssland, säger Paul Leander-Engström.

Men han tror att Ryssland kommer tillbaka.

– Man ska inte vara för kategorisk, ekonomiska intressen är starka. Om Gazprom handlas till p/e 1 så kommer det finnas köpare. Men för att investerare ska komma tillbaka måste det finnas något slags stabilitet och det dröjer säkert minst tre till fyra år, kanske tills Putin är borta.

För Denise Sandquist går mycket av tiden nu åt till att få Fika att växa. Appen har nått över en miljon nedladdningar, och framåt är planen att expandera till fler länder. Men en lansering i Ryssland är inte aktuellt.

– Fika och Ryssland är ingenting jag har tänkt så mycket på. Rent affärsmässigt skulle Fika fungera som produkt, men med tanke på vad som händer just nu är det inte en marknad vi fokuserar på. Det är alldeles för osäkert.

Att Tolkskolans fostran av rysktalande, framgångsrika svenskar lever vidare är hon dock övertygad om. Det pågående kriget har, enligt henne, snarare ökat efterfrågan.

– Tolkskolan är ju ett resultat av att det behövdes svenskar med kunskaper i ryska och förhörsteknik under kalla kriget. Med tanke på världsläget tror jag att skolans fokus på ryska bara blir ännu större.