Skall vi därför kanske tippa på att farfar hade med den Ryska Revolutionen att göra....

" Han kom in lite från sidan. Han sågs av vissa som ett liberalt val. Han tillhörde inte det gamla KGB-gardet, även om hans udda gångstil förde tankarna till hur män i säkerhetsapparaten, inklusive Vladimir Putin, rörde sig. Det var som att de alltid var redo att dra ett vapen.

Mannen i fråga var Dmitrij Medvedev. Han tjänade som Rysslands president 2008–2012. Det var mer en formalitet än ett reellt maktinnehav; hela systemet visste att den verkliga makten fortfarande låg hos Putin. Medvedev utgjorde ett slags slarvigt putsad fasad på den tiden Ryssland fortfarande ansåg sig ha ett behov av en fasad, ett falskt bevis på att systemet producerade maktväxlingar, en illa dold charad om att demokratin i landet existerade – fast på ett annat, lite bättre sätt än i väst.

Allt detta skedde innan Kreml slet av sig masken. Det är tio år sedan. Hur var det då med Dmitrij Medvedevs påstådda liberalism?

I veckan skymtade ett uttalande från honom förbi. Det fick inte så mycket uppmärksamhet, därför att det ryska barbariet överskuggar allt annat. Mariupol, Butja och Borodjanka skakar om en hel värld, även om allt färre verkar ha några illusioner om vad Putinregimen är kapabel till. Illdåden dokumenteras och ristas in i historien.

Någon kanske anser att det inte spelar så stor roll vad Medvedev har att säga om läget. I Putins Ryssland är alla utom han själv bifigurer. Ändå kan det vara intressant att se hur despotens hantlangare uttrycker sig, om inte annat för att fånga upp systemets bredare stämningar och signaler.

Medvedev är vice ordförande i landets nationella säkerhetsråd – den grupp hunsade skolelever som före Rysslands anfallskrig deltog i en tv-sänd fars med sin stränge magister. Det var ett historiskt ögonblick, som levandegjorde den nutida ryska diktaturen för omvärlden.

Mer än en månad senare är osäkerheten och nervositeten från det mötet borta, i alla fall i offentligheten.

Enligt Medvedev, som citeras av det statliga propagandaorganet Tass, är Rysslands mål att ”bygga ett öppet Eurasien från Lissabon till Vladivostok”. Han lade till att ”ukrainskhet” är fejk och något som inte existerar. Den speciella operationens viktigaste mål är därför att ”förändra det blodiga medvetandet hos många ukrainare, som är fullt av myter och falskhet”.

Trots de aktuella försöken att skärma av Ryssland från världsekonomin, noterar Kreml att Europa varje dag fortsätter att köpa olja och gas från landet – pengar som finansierar det ryska kriget i Ukraina

Dmitrij Medvedev behövde tydligen ingen direkt skolning i KGB för att ändå insupa essensen i den ryska diktaturens tänkande. Anspråken är gränslösa, metoderna om nödvändigt barbariska. Det liberala tankesättet är ett lika självklart problem som ogräset, det ska ryckas upp med rötterna. Från Vladivostok vid Stilla havet till Lissabon vid Atlanten ska ett annat gräs växa. Tanken på en bättre sjöutsikt är levande för Kreml.

Det här är ingenting som Medvedev hittat på själv, under sin tid som rysk president briljerade han inte i sin formuleringsförmåga, utan speglar den ryska politiska elitens jargong.

Avståndet mellan ord och handling är kort. När Medvedev förnekar ukrainarna en egen identitet och slår fast att befolkningens mentalitet ska ändras, då signalerar han till de ryska soldaterna att det är rimligt att våldföra sig på civila. Det är acceptabelt att krossa samhällen. Det är nödvändigt att mörda.

Gränsen mellan mål och medel löses upp. Att förnedra, plundra, massakrera, minera och förgöra blir till slut ett rimligt mål i sig självt under färden mot slutmålet: ”avnazifieringen” av Ukraina. Landet ska lära sig en läxa som det aldrig glömmer, det ska slutligt russifieras. Stalin och Hitler hade känt igen sig.

Betraktat i detta perspektiv inser man att Ryssland har ett större problem än Putin och att det pågående kriget är långt ifrån över.

Ryssland omgrupperar efter taktiska förluster kring huvudstaden Kiev. Nu väntar av allt att döma ett större angrepp i öst.

När den ukrainska utrikesministern besökte Natos toppmöte i Bryssel i veckan, sade han att Ukraina behöver tre saker: ”vapen, vapen, vapen”.

Det är ett begripligt och livsnödvändigt önskemål. Just nu är det Ukraina som skyddar Europa, inte Europa som skyddar Ukraina.

Västvärlden ser hotet från Putins Ryssland, men har en tendens att hela tiden skjuta upp de beslut som man förr eller senare ändå känner sig nödgade att fatta. Under tiden kämpar ukrainarna på slagfältet mot grannlandets robotar, stridsvagnar och artilleribeskjutning.

2014 annekterade Ryssland Krim och började bekriga östra Ukraina. Tänk om Bryssel och Washington redan då hade svarat med de stenhårda sanktioner som i stället kom denna vår. Tänk om EU och USA redan då hade sett till att hjälpa Ukraina med all den sofistikerade försvarsmateriel och träning som krävs för att skydda sig mot ett militärt anfall. Hade Ryssland i så fall vågat inleda sin invasion 2022?

Putin har i åratal betraktat de västliga reaktionerna som ett uttryck för svaghet. Och trots de aktuella försöken att skärma av Ryssland från världsekonomin, noterar Kreml att Europa varje dag fortsätter att köpa olja och gas från landet – pengar som finansierar det ryska kriget i Ukraina.

Om inte nu, hur många fler Butja krävs för att Tyskland ska sluta att göra affärer med Gazprom?

Samma fråga kan ställas om vapnen. Om vi inte ser till att Ukraina kan trycka tillbaka ryssarna nu och bättre skydda sin befolkning, när ska västvärlden då göra det? Är det när Putin testar om Natos kollektiva försvarsgaranti, artikel 5, verkligen gäller i praktiken? Det om något riskerar att framkalla ett tredje världskrig.

Ryssland ser inte ut att ha några planer på att frivilligt backa från Ukraina. Vi måste dra våra slutsatser av det."