" Europa har nu två vägar att välja mellan. Att säga nej till rysk gas skulle kasta in kontinenten i en ekonomisk kris.

Men alternativet är att finansiera en massaker.

Svenska partier vill vara modiga och gå före. Sätta press på resten av Europa. Säga nej till rysk gas.

Förändringen har gått snabbt. I början av den här veckan var Miljöpartiet och Vänsterpartiet ensamma om åsikten. På tisdagen anslöt centerpartister och kristdemokrater. Och dagen därpå även Moderaterna och Liberalerna.

Det hade känts betryggande, ja till och med modigt. Men det räcker inte att ställa krav på andra. Det förutsätter också ett dramatiskt skifte i svensk politik.

Ett slut på curlingpolitiken.

Att besvära de egna väljarna med obekväma budskap betraktas numera uppenbarligen som mycket omodernt.

Finansminister Mikael Damberg (S) har visserligen med myndig stämma förklarat att medborgarna faktiskt inte kan bli kompenserade för allt som blir dyrare. Men sedan tog det inte många dagar innan han kallade till ytterligare en pressträff för att berätta om en ny kompensation.

Som av en händelse ska pengarna inte sällan betalas ut precis före valet.

Och oppositionen vill inte vara sämre. ”Nu måste vi se till att folk har råd att köpa mjölk, bröd och falukorv till sina familjer. Det kan man inte med de priserna man ser i dag”, förklarade Nyamko Sabuni i sin kanske sista utfrågning som partiledare (1/4 SvD). Även Liberalernas samarbetspartier pumpar ut budskap om hur oerhört dyrt det är att vara svensk.

Det är förstås valrörelsen som talar. Partierna vill motivera varför det ska strösslas pengar över just deras väljare, och då ligger överdrifterna nära till hands. Men Sverige är än så länge knappt berört av kriget. Hur ska partier som påstår att svenskar inte har råd med bröd klara att förklara för väljarna vad som händer om det faktiskt blir som de säger sig vilja? Om vi slutar köpa rysk gas. Om vi frivilligt kastar in Europa i en recession.

Den här vintern fick väljarna betalt – även i dyra välmående villor – för att använda mer el. Nästa vinter kan ransonering råda.

Förstår vi vad som väntar? Jag tror inte det. För lika övertygat som partierna nu byter fot, lika frånvarande är samtalet om vad det betyder.

Vad skulle en recession göra med beslutsamheten i Europa? Med sammanhållningen?

Vi behöver vara ärliga: vi har nu två mycket farliga alternativ att välja mellan. Om EU slutar köpa rysk gas skulle det riskera att dra undan mattan för flera av Europas största ekonomier. I Tyskland menar regeringen att hundratusentals jobb står på spel. Det man ser framför sig är industrier som inte har råd att tillverka, anställda som blir uppsagda och mat- och energipriser som för vissa kommer betyda ett val mellan värme och mat.

I tyska medier ställs inte bara frågor om vad som ska hända utan gasen. I stället är frågan: skulle landet överleva utan rysk gas?

Att en så omfattande kris skulle skapa dominoeffekter är självklart. Också i Sverige.

Enligt vissa tyska beräkningar skulle ett importembargo kunna innebära en förlust på 3 procent av bnp. Andra varnar för siffror upp till 6 procent.

Tankesmedjan Bruegel tillhör de mer optimistiska: Det skulle gå att göra sig av med beroendet av Moskva utan katastrofala effekter, är budskapet. Men det förutsätter en frenetisk aktivitet: ändrade lagar, påfyllda lager, en drastisk minskning av energianvändningen i både hushåll och industrier, stora stödpaket och svåra beslut.

En aktivitet som vi inte ser röken av i Sverige. Var är kampanjerna för att sänka temperaturen i hus och lägenheter? Vem tänker vara oförskämd nog att berätta att det också är upp till svenskar att minska Europas beroende?

Ändå är det kanske inte de ekonomiska riskerna som är mest skrämmande, utan de politiska. Vad skulle en recession göra med beslutsamheten i Europa? Med sammanhållningen? Minns bara hur länder plötsligt stoppade export av skyddsutrustning under pandemin. Och vilka ledare kommer väljarna att rösta på i ett sådant läge? Redan nu ser Putins vänner ut att ha goda chanser att leda både Frankrike och USA.

Enormt farliga krafter är i rullning. Det är ingen tillfällighet att det är Putin som hotar att strypa gasen till Europa och inte tvärtom.

Men om farhågorna om ett Europa utan rysk gas framför allt handlar om det okända, så är det vi redan vet desto säkrare: vi finansierar en armé som gör sitt bästa för att utplåna Ukraina. Som gör sig skyldig till krigsbrott så vidriga att det tar emot ens att formulera dem i ord. Som hotar hela Europa.

När man ser tillbaka på andra krig, andra massakrer, ser det så obegripligt ut. Varför gjorde inte omvärlden mer? Varför ingrep man inte tidigare? Det fanns alltid argument – och i efterhand ser de inte sällan patetiska ut. Vi kommer att framstå som precis lika obegripliga och moraliskt förkastliga om vi fortsätter miljardrullningen till Moskva.

Det finns något mycket mänskligt i att intala sig att nödvändiga ställningstaganden är enkla, precis så som partiledarna talar nu. I praktiken kan det här bli det svåraste beslut Europa fattat på lång tid.

Ändå måste det ske. Alternativet är en skammens plats i historieböckerna. "