Ja ja, man måste visserligen ta det i delar, men detta är en snudd på deprimerande signal på hur det befolkningsmässiga medvetna medvetandet bedöms vara beskaffat...det gäller att visa sig vara värd sitt salt.

" Ögonlocken klistrar och krånglar när väckarklockan tjuter. Klockan är fem på morgonen. Eller på natten. Lite beroende på hur man vill se på saken. För egen del ser jag just ingenting och ålar mig ur sängen som ett fyllo, kryper ut i vardagsrummet, tvingar ihop de stela långa lemmarna till något som i teorin ska likna en yogapose, sätter på appen som upplyser mig om att det minsann inte är någon vanlig meditations-app. Nu ska jag få lära mig att se världen på ett fundamentalt annorlunda sätt.

Miljardärer börjar dagen med yoga och morgonritualer – åtminstone enligt boken ”The billion dollar secret”. Foto: Privat

Till detta tidiga uppstigande finns en förklaring. Jag ska leva som en miljardär under ett dygn och det är så här de börjar dagen enligt boken ”The billion dollar secret”, baserad på vittnesmål från 21 dollarmiljardärer. Klockan 05.30 stiger de upp (i snitt) och utför sin grundliga morgonritual.

Jag halar upp persiennerna och bäddar sängen (vilket enligt en annan bok i ämnet ökar chanserna att bli dollarmiljonär med 206,8 procent) och sätter mig vid köksbordet och skriver i en svart gammal anteckningsbok för hand (vilket ska öka chanserna med 289 procent). Jag lagar frukost till barnen. Där finns ingen procentsats, men jag har läst att världens rikaste man, Jeff Bezos, gör så.

Om det på 90-talet funnits en hemlig konspiration i Sverige för hur man skulle öka klyftorna mest och gynna de rikaste mest, så hade man inte kunnat lyckas bättre än vad man gjort.

Det finns en enkel förklaring till att jag gör det här: Andreas Cervenka. Ekonomijournalisten på Aftonbladet som skrivit för Affärsvärlden, Svenska Dagbladet, Dagens Industri och författat böcker som ”Vad är pengar?” och ”Vad gör en bank”.

Allt är hans fel. Eller den nya bokens fel, ”Girig-Sverige”.

Den dimper ner i mitt liv en dag och sedan kan jag inte sluta tänka på siffrorna han skakat fram för egen maskin. Jag har svårt att ta in att antalet miljardärer har mer än fördubblats på bara två år. Svårt att begripa att Sverige, som inte kunde skryta med en enda dollarmiljardär i början av 1980-talet, nu har fler sådana än nästan något annat land på jorden sett till befolkningsmängd.

Enligt Cervenkas beräkningar är det bara några pytteländer som slår oss på händerna i den grenen. Monaco och Liechtenstein (med en befolkning motsvarande Partilles). Och den västindiska ön Saint Kitts och Nevis (stort som halva Öland och lika mycket folk som i Sundbyberg) och den något större ön Guernsey. På femteplats Hongkong.

Fyra små skatteparadis. Ett lite större. Därefter kommer Sverige.

Vi har alltså fyra gånger fler dollarmiljardärer per capita än skrytlandet USA. Mer än tio gånger så många som oligarklandet Ryssland.

Det finns förstås en förklaring till den här utvecklingen, men den är lång och ganska komplicerad.

Tills vidare nöjer jag mig med att tänka att det är med miljardärerna som det är med lattefarsorna. Ett begrepp som för bara några decennier sedan var fullkomligt okänt. Så händer en massa saker. Man kan inte riktigt förklara vad. Men plötsligt står man där i lervälling med ett barn i overall, yrvaken, och inser att man är en del av något större – en samhällsutveckling som pågått i det tysta och som förändrar våra liv på sätt vi aldrig kunnat räkna ut.

Det är därför jag bestämt att jag vill testa på livet som miljardär för en dag. Jag vill göra det abstrakta konkret. Det teoretiska praktiskt.

För om jag nu vaknar upp en morgon och är miljardär (vilket faktiskt händer tio nya svenskar varje månad) vill jag gärna vara förberedd. Inte stå där med skägget i brevlådan. Jag vill veta hur det känns, kroppsligt och sinnligt.

Utsikterna för att jag en dag ska bli miljardär är på pappret goda. Jag heter Carl och Carl är det allra vanligaste namnet bland Sveriges miljardärer, åtminstone om man räknar in alla dubbelnamnen, som Carl-Henrik och Carl-Hugo. Det finns fler Carl på listan än invandrare. Räknar man bort arvtagerskorna finns det även fler Carl än kvinnor. Dessutom bor jag i Stockholm och är högutbildad.

Så jag ringer Andreas Cervenka och förklarar mitt ärende, frågar om han vill vara min Vergilius och ledsaga mig genom miljardärsvärldens alla kretsar under en dag.

Han blir tyst.

Sedan småskrattar han, säger att det är lite som med filmen ”Wall Street”. Den var tänkt som en samhällskritik. Men när regissören Oliver Stone bjöds in för att prata om filmen var det aldrig problemen det handlade om. Man ville bara prata om det praktiska. Hur man ska göra för att lyckas på Wall Street.

Jag upprepar frågan. Kan han tänka sig vara min ledsagare, leva en dag som miljardär med mig?

Den här gången svarar han ja.

Hur mycket rikare blir en miljardär under en dag? I slutet av reportaget ser du totalsumman.

Det är en solig men inte särskilt varm dag i slutet av mars. Trottoarerna är fortfarande pudrade med knastrigt vintergrus. Blixtrande ljusstänk fladdrar över Karlahusets flera hundra meter långa fasad i glas och brons.

Under den senaste veckan har jag samlat tips från en handfull personer med insyn i miljardärernas kosmos, som antingen själva är miljardärer, eller umgås i de kretsarna. Och det är hit källorna pekat, oberoende av varandra, till en lokal i Garnisonen på Östermalm. En plats där man får lära sig andas.

Andreas Cervenka är tidig, väntar på mig i entrén. En kortklippt man i 40-årsåldern i beige chinos och glasögon med genomskinliga bågar. Han andas mer akademisk konferens än frigörande dans. Breathwork har han aldrig hört talas om. Och då har han ändå bott i Silicon Valley i två års tid. Den personliga utvecklingens epicentrum. Han är skeptisk.

Grunderna får vi snart förklarade för oss av en man med skägg och japanska byxor. Han mullrar oss välkomna med en behaglig basstämma, förklarar att breathwork är ett slags guidad meditation som blandar urgamla andliga traditioner med modernare andningstekniker. Vi följer efter honom i strumpfötterna in i ett stort rum med puderrosa heltäckningsmatta. Mjuk brusande ambientmusik spelas från högtalarna. Madrasser prydligt placerade längs väggarna. I mitten brinner några värmeljus. Från taket hänger långa tunna gardiner i snygga veck. Utanför skymtar en suddig värld, den där ordinära slätstrukna världen vi är på väg att stämpla ut från.

De svenska dollarmiljardärernas samlade tillgångar uppgår till 49 procent av BNP. Ryssland kommer på andra plats med 40 procent av BNP, och Indien och USA på delad tredje plats med 20 procent.

De svenska dollarmiljardärernas samlade tillgångar uppgår till 49 procent av BNP. Ryssland kommer på andra plats med 40 procent av BNP, och Indien och USA på delad tredje plats med 20 procent.

Jag berättar med viss iver att jag varit uppe sedan fem och mediterat och fastat. Vår andliga guru replikerar lugnt att han varit uppe sedan 04.30 och mediterat och badat isbad (i ett plastbadkar i trädgården). Jag nämner inte att supermiljardären Tim Cook, Apples vd, går upp klockan 04.

Det är ingen tävling.

Men jag frågar om miljardärerna, hur det kommer sig att de hittat hit, och han svarar halvt undvikande att det är många som hittat hit, alla typer av människor.

– Men ja, det finns en del kända namn och duktiga entreprenörer på hög nivå som kommer hit.

Jag har i förväg önskat ”the full-on experience” och han berättar om timmen vi har framför oss, om de olika stadierna vi ska resa genom, och frågar om vi är redo att hoppa in i ”the deep end”.

– Har jag skrämt upp er?

– Lite, svarar Cervenka överflödigt.

Vi trär på ögonbindlarna och lägger oss raklånga på madrasserna, benen över cylinderkuddarna, på med en filt, musiken skruvas upp.

Sverige är ett skatteparadis för miljardärer. Vi slår ut de flesta riktiga skatteparadis.

Vi vaknar till liv efter en timme. På en timme kan mycket hända. På en timme hinner en snittmiljardärs förmögenhet växa med sisådär 110 000 kronor. På en timme har vi, medelst andning, hunnit bli ordentligt omskakade.

Cervenka berättar hur han förlorade kontakten med kroppen och att han aldrig känt sig så avslappnad i hela sitt liv. Jag berättar om den svindlande känslan av att ljudlöst falla genom en mörk vinternatt med virvlande snöflingor.

Det är en märklig början på dagen. Märkligare kommer det att bli.

Restaurang Fiore, Narvavägen.

När Cervenka började som ekonomijournalist 1996 uppgick miljardärernas förmögenhet till sex procent av BNP. Ett kvarts sekel senare har miljardärernas andel ökat till 68 procent.

– Om det på 90-talet funnits en hemlig konspiration i Sverige för hur man skulle öka klyftorna mest och gynna de rikaste mest, så hade man inte kunnat lyckas bättre än vad man gjort.

Klockan är snart 11 och vi sitter ensamma och beställer frukost på ett elegant brasserie som är nischat på hälsomat: superbowls, citrussallad och havregrynsgröt. Jag känner mig yr av hunger, men Cervenka ångar på, räknar på sina fingrar de mest avgörande saker som skett de senaste 25 åren.

Det börjar 1997 med avskaffandet av förmögenhetsskatten för vissa storägare i börsbolag. Sedan smattrar skattereformerna på. Slopandet av arvsskatten och gåvoskatten och fastighetsskatten. Även förmögenhetsskatten slopas helt och hållet.

Reformerna drivs igenom både under regeringen Persson och regeringen Reinfeldt. Cervenka nämner de bägge statsministrarna som nyckelpersoner i utvecklingen. Andra är Pär Nuder, Björn Rosengren och Anders Borg. Personer som själva inte gått lottlösa:

– Den som är fattigast i det här gänget är kanske god för 50 miljoner.

Egentligen kan man gå ännu längre tillbaka i tiden. Till hösten 1985 och avregleringen av den svenska kreditmarknaden. Sverige var då det mest jämlika landet i världen. Det var statsminister Olof Palme som lät avregleringen ske, med orden: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting”.

Vad är det som är bra med att 0,05 procent av befolkningen äger lika mycket som 80 procent?

Jag känner igen mig, det är inte alltid lätt att begripa, som införandet av investeringssparkontona 2012. Det är den sista reformen som Cervenka räknar upp på sina fingrar medan skeden sjunker djupare ner i den grekiska yoghurten med granola och honung. Han har knappt rört den. Ansiktet har förbundskaptenens obevekliga koncentration.

– Du kan placera en miljard på ett ISK-konto. Plocka ut 50 miljoner i aktieutdelningar. Det är din inkomst som du kan bränna. På den betalar du sju och en halv procent skatt. Det är din skatt. Sverige är ett skatteparadis för miljardärer. Vi slår ut de flesta riktiga skatteparadis.

För inkomster från arbete gäller tuffare skatteregler. En städare i Stockholm med en månadslön på 24 000 betalar 21 procent i skatt. En mellanchef i Arboga med en lön på 60 000 betalar 33 procent i skatt.

– Det finns inget land i hela världen som har ett lika stort gap mellan beskattning av arbete och beskattning av kapital.

Tidigare i år skrev drygt 100 miljardärer runt om i världen ett öppet brev där de bad om att bli hårdare beskattade – ingen på listan var från Sverige.

Jag frågar om det är något som är dåligt med att ha ett land med många miljardärer och Cervenka förklarar att det i sviterna av hög ekonomisk ojämlikhet ofta kommer politisk instabilitet och kriser. Att hög ekonomisk ojämlikhet (som mäts med den så kallade ginikoefficienten) hämmar tillväxten.

Cervenka listar länderna som har högre ginikoefficient på förmögenhet än Sverige. De är inte många.

Och knappast länder som förknippas med barnbidrag och högkostnadsskydd. Före Sverige kommer Bahamas, Bahrain, Brunei, Botswana, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Jemen, Laos, Ryssland, Sydafrika och Zambia. Och så Sverige. På tolfte plats.

– Jag tycker man kan vända på frågan. Är det något som är bra med att ha många miljardärer? Vad är det som är bra med att 0,05 procent av befolkningen äger lika mycket som 80 procent? Att lika många som får plats i en jumbojet äger lika mycket som sex miljoner svenskar?

Bilden av Sverige som ett socialistiskt högskatteland, som straffar folkkära ikoner som Ingmar Bergman och Astrid Lindgren, verkar ha dröjt sig kvar i det kollektiva medvetandet.

– Vi har blivit hemmablinda.

Mellan 2017 och 2019 bodde Cervenka i Palo Alto, i Kalifornien. Utsänd av Dagens Industri skickade han hem rapporter från Silicon Valley. En märkvärdigt kluven plats. Enorma rikedomar och hem åt några av världens allra rikaste. Men också en utbredd fattigdom och hem åt sjuksköterskor och restaurangarbetare som inte har råd att bo i annat än husbilar.

När han flyttade hem till Stockholm igen var det som att han fick flashbacks från tiden i Palo Alto. Lyxbilar uppradade på gatorna. Snack om startups och kryptovalutor. Nya miljardärer som han aldrig hört talas om, som poppade upp i rask takt från ingenstans.

Mindre synliga var den växande grupp som lever på marginalen. Så många som 20 till 30 procent av vuxna svenskar klarar i dag inte att betala en oförutsedd utgift på 12 000 kronor.

Han undrade var debatten var. Varför ingen pratade om de ökade klyftorna.

När Cervenka jobbade på Finanstidningen, 1997, hade Astras vd just blivit den första med en årslön på över tio miljoner. Debatten rasade. Det ansågs hårresande och omoraliskt att betala ut sådana astronomiska lönesummor till någon levande människa. LO:s dåvarande ordförande Stig Malm skrek i sitt första majtal: ”Det är ett jävla helvete”.

Numera skriker ingen. Man rycker på axlarna åt en årslön på 100 miljoner, som den som Ericssons vd Börje Ekholm har.

– Jag kan nästan ta gift på att han känner sig underbetald. Hans gamla kompisar från Investor, som bildade EQT, har blivit rika på riktigt. Där finns grabbar, som då måste varit praktikanter, som nu är goda för minst tio miljarder.

På listan som Cervenka sammanställt ser jag att åtta av EQT:s partners numera är dollarmiljardärer. Två av dem, som är betydligt yngre än Börje Ekholm, bor bara ett stenkast bort från restaurangen vi sitter på.

– Att ha hög lön, i de här kvarteren, är helt ointressant. Det handlar om vad man äger. Vad man har för cut.

Så får vi plötsligt bråttom. Jag har för länge sedan ätit upp mitt rågbröd (med avokado, stekt ägg och kimchifrön). Cervenka tar några snabba yoghurtskedar och jag betalar notan på 350 kronor och beställer en Uber. Det var så Magnus Olsson blev miljardär, när han 37 år gammal sålde sitt taxibolag till Uber för 29 miljarder. Jag hittar sex med efternamnet Olsson på miljardärslistan. Fem som heter Magnus. Men ingen Abdullah. Han väntar utanför i taxin. Jag är redan hungrig igen.

Takkei, Rörstrandsgatan.

Richard Branson, Mark Zuckerberg, Oprah Winfrey, Jack Dorsey. De är bara några av de amerikanska mångmiljardärerna som tillskriver träning en avgörande del i sin framgång.

– Utifrån ser det väldigt oansenligt ut, säger Cervenka och krånglar sig ur taxin på en tyst gata i närheten av Karlbergs station.

Man kan inte gissa vad som döljer sig bakom skyltfönstrens fördragna vita gardiner. På fönstren står namnet Takkei skrivet, i ett stilrent typsnitt, understruket av vågräta streck i olika tjocklek.

Björn har stora händer och ler bredbent när vi kommer in i den lilla lokalen som ser mer ut som en exklusiv hårsalong än ett gym. Vita putsade väggar och svart golv. En liten lounge med fåtöljer och ett lågt bord. Omklädningsrummet påminner om badrummet på ett smakfullt boutique-hotell.

Träning beskrivs av många miljardärer som en avgörande del i deras framgång.

Konceptet är att man inte delar lokalen med någon annan. Man har eget badrum, egen tränare.

Cervenka får titta på. Han står vid ställningen med hantlarna i det kala ljusa rummet.

Jag ställer mig på en planka och Björn sätter ett kvastskaft i mina händer och säger åt mig att böja på ben och armar. Björn tar fram en whiteboardpenna och börjar rita grafer på den vitgrumliga glasväggen som löper längs hela rummet.

Jag är marknadsliberalist. Men vi har inte marknadsliberalism i Sverige.

Flera av mina källor har tipsat om det här stället och när jag ber Björn bekräfta att det är ett tillhåll för miljardärer, skrattar han och säger:

– Jag har mina aningar.

Träskaftet byts ut mot skivstången. Björn underhåller med fakta och anekdoter.

Cervenka slänger avundsjuka blickar. Bortskuffad, som när den stackars Vergilius inte får följa med in i paradiset.

Så får vi bråttom och jag rusar in i badrummet som är designat för bara en person och hoppar in i duschen och löddrar in mig i dyra tvålar och krämer. På vägen ut frågar jag vad det skulle kosta att träna här tre gånger i veckan.

– Säg så här. Billigare än ett townhouse i London. Billigare än en hundrameters yacht i Medelhavet. Då pratar vi lågpris i klass med Galne Gunnar.

Björn minns inte exakt vad det kostar, men ungefär 1 200 per timme, och i taxin börjar Cervenka räkna och resonera, att han kanske ändå skulle kunna ha råd.

Jag förstår honom. Jag tänker likadant.

Man vill träna med Björn.

På Djurgården.

Klockan har redan slagit ett och vi är sena till lunchen. Jag trycker till på pedalen och det suger till i magen. Cervenka skriker rakt ut av skräck.

– Gasa, gasa, skrattar fotografen förtjust från baksätet på vår guldfärgade Bentley Continental GT Speed för drygt 3,5 miljoner.

– Ta det lugnt, säger Cervenka. En miljardär kommer när han vill.

Jag släpper gasen. Men hjärtat fortsätter rusa. Krokiga träd böjer sig över den smala vägen. Djurgården ligger öde, vårbrunt och löftesfullt. Himlen lyser i en orubblig blå. Självrisken, enligt det kontrakt jag just undertecknat på Bentley-butiken på Sveavägen, är 10 000. Pund.

Andreas Cervenka tycker att Sverige i det närmaste haft en planekonomi de senaste åren.

– Du är inte rädd för att folk ska tro att du är kommunist nu när du skriver för Aftonbladet?

Frågan kommer ut lite konstigt. Det är inte mina ord. Det är en misstanke som kommer från en av mina källor.

– Min pappa är från Tjeckoslovakien. Så nej, jag är inte kommunist. Jag är marknadsliberalist. Men vi har inte marknadsliberalism i Sverige. Då måste företag kunna gå omkull. Här räddas de gång på gång av staten. De senaste åren har vi snarare haft planekonomi när Riksbanken pressat ned räntan med massiva stödköp.

Vi saktar ner, kör in på en ännu smalare väg ner mot vattnet och ställer oss bredvid en annan Bentley som glänser på grusplanen. Cervenka hajar till när han ser företagsnamnet som står på parkeringsskylten.

– Kvalitena.

Han berättar att det är ett fastighetsbolag som ägs av Mikael Andersson. Även känd som kungen av Rinkeby. Det var bland annat genom försäljning av fastigheter i Rinkeby och Tensta som han blev förmögen. Själv bor han enligt uppgift i en tusenkvadratare med pool på Strandvägen.

Restaurangen Aira, som har en Michelinstjärna, ligger alldeles invid vattnet och påminner lite om ett båthus och är ritat av Jonas Bohlin. Men själva fastigheten ägs alltså av Mikael Anderssons företag Kvalitena.

Hovmästaren hälsar oss välkomna, berättar att det finns möjlighet att parkera både med båt och helikopter om man vill. Jag tittar ut över den lilla hamnen och frågar om de skulle få plats med den 126 meter långa superyachten Octopus (med två helikopterplattor, två ubåtar och en pool), som ägs av Roger Samuelsson (grundare av SHL medical).

– Det skulle säkert gå att ordna, svarar den artiga mannen i dubbelknäppt kavaj och leder oss genom köksstationerna – kalla stationen, varma stationen, konditoriet – och ut i restaurangen med sex meter högt i tak och fönster ut mot vattnet.

– Jag har aldrig varit på en sån här restaurang förut, säger Cervenka.

Vi har valt det billigare alternativet, en fyrarätters lunchmeny för 995 kronor per person, och hovmästaren kommer snart ut med kanapéerna. En dillkrustad fylld med havskräfta och brynt smöremulsion. Ett smörkex med tryffel. En tarte med tupplevermousse.

De här pengarna är borta. De har förflyttats från det gemensamma till några få personer.

Det är lugnt och stilla, bara musiken som strömmar ut i lokalen. Vita höga kockhattar smyger tyst genom lokalen med vagnar. En ung man med polerad hjässa och t-shirt sitter vid bordet närmast ingången, omringad av fyra tjejer. Lite längre in sitter ett uppklätt äldre par och skålar lågmält. Bakom mig sitter en ensam man i röd slips och snedbena och stirrar ner i ett stort glas rödvin.

Lyxartiklar som konst, klockor och vin har alla ökat i värde de senaste åren.

Cervenka börjar prata om dem som har blivit förmögna på det gemensamma. Om det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet Ilija Batljan som byggt upp ett imperium genom att köpa fastigheter från kommuner. Om grundarna och ägarna av välkända friskolor som Engelska skolan, Jensen Education, Kunskapsskolan och Academedia. Om grundarna av Kry och Apotea. Om Klarnakillar och om gamblingkillarna som, efter avregleringen av spelmarknaden, grundat företag som Evolution Gaming, Betsson, Unibet och Betting Promotion. Och om ”slum-lordsen”, som blivit förmögna på fastighetsaffärer i utanförskapsområden.

I Sverige är vi inte alls avundsjuka på de rika.

– Partiledare debatterar gängkriminaliteten och utsatta områden. Men man pratar aldrig om att ett antal personer tjänat tiotals miljarder på de här områdena utan att en krona lagts på att rusta upp eller stadsplanera dem. De här pengarna är borta. De har förflyttats från det gemensamma till några få personer.

Billigaste lunchmenyn på Aira kostar 995 kronor.

Han smakar på en krustad och kommer av sig:

– Mmm. Oj. Otroligt.

Rätterna fortsätter komma in. Hiramasa penslad med honungsvinägrett och rabarberjuice. Smörstekt vildfångad marulk med kungsmusseron och en velouté på karljohansvamp. Vaktelbröst från norra Skåne med spetskål, ramslökstempura och murkla fylld med tsukune-smet och sky på rostade kycklingben.

– Är det kanske töntigt att fota maten om man är miljardär, funderar Cervenka högt när vi ligger lutade över rätterna med våra mobilkameror.

Vi svävar bort en stund, njuter av miljardärslivet, låter oss bli ompysslade. Inte underligt att man kan bli avundsjuk på miljardärer. Jag undrar hur det egentligen står till med den kungliga svenska avundsjukan.

– I Sverige är vi inte alls avundsjuka på de rika.

Han hänvisar till en tysk historiker vid namn Rainer Zitelman som har visat att Sverige skiljer sig från andra europeiska länder som Frankrike och Tyskland. Till skillnad från dem vill inte vi svenskar att de rika ska beskattas för hårt. Zitelman menar att den svenska avundsjukan är en seglivad myt.

Vi får bråttom igen, för det är dags för shopping, slevar i oss efterrätten (kompott på glasrabarber med chufakaka) och pralinerna. Jag betalar notan på 3 500 kronor och låser upp Bentleyn och kör över Djurgårdsbron och rullar ner för ett Strandvägen i rusningstrafik, men de vanliga bilarna väjer hovsamt undan och jag kan byta fil utan problem.

Nymans ur 1851, Biblioteksgatan.

På Nymans Ur 1851, på Biblioteksgatan, spelas jazz och expediten i oklanderlig kostym erbjuder champagne, men det finns inte tid för sådana utsvävningar. Cervenka är på jakt efter en Richard Mille. En av Elon Musks favoritklockor, där de billigaste modellerna börjar på en miljon kronor.

Men de säljs inte här. Ingenstans i Sverige. Så Cervenka får i stället prova en klocka med snarlik design. En Audemars Piguet Royal Oak offshore, en sportig modell, med ambassadörer som rapparen Jay-Z.

– Den perfekta klockan för semestern eller båten, upplyser expediten.

– Jag skulle kunna leva med den här, säger Cervenka och vrider på klockan, men låter inte fullkomligt övertygad, trots den i sammanhanget blygsamma prislappen på 421 000.

Men när han känner tyngden i en klassisk Rolex i platinum, en Day-Date 40, mjuknar Cervenka. Det är samma modell som bärs av miljardären Warren Buffet. 685 000 kostar den. Diskret. Isblå urtavla. En klocka att leva och dö i.

Och ingen dålig affär om man tänker som investering. För klockor, konst, bilar, vin – ja, nästan alla lyxartiklar har under de senaste åren rusat i värde.

Men det är inte klockans skönhet, eller tanken på vilken bra affär han kunnat göra, som gör att Cervenka låter märkbart tagen när han kommer ut ur butiken. Det är bemötandet.

– Jag har aldrig överösts med så mycket artighet på en och samma dag, aldrig blivit bättre bemött i hela mitt liv.

Bemötandet är inte sämre på butiken Gabbucci, där en snygg herre i gråsprängt hår plockar fram några kavajer. När han hjälper mig på med en mörkblå Attolini för drygt 40 000 kronor sprids ett kittlande rus av välbehag genom kroppen. Kavajen lägger sig över axlarna som en lätt smekande strandvind och jag vill aldrig ta av mig den. Butiken säljer inte längre Cucinelli, märket som Zuckerberg har på sina t-shirts, men herren plockar fram en annan, minst lika bra t-shirt, för knappt 4 000 kronor.

Dagen närmar sig sitt slut, och vi är upprymda när vi säger våra namn som står uppskrivna på gästlistan och stiger in i 1600-tals palatset som ligger intill Kungsträdgården.

Det är förhandsvisning (eller ”VIP preview” som det står i inbjudan från konstgalleriet CF Hill) av två nya utställningar och i valvet på bottenvåningen springer vi in i Michael Elmenbeck, en av grundarna av konstgalleriet. Han berättar att på den tiden då det bara fanns 200 miljardärer i Sverige så var åtta procent kunder här. Numera finns det så många miljardärer att han inte vet hur stor andelen är.

Vi frågar vilken av de två utställningarna som passar oss, som miljardärer.

– Om du tillhör det äldre gardet så vill ni nog gå på utställningen där uppe med en av Sveriges kändaste artister, Eva Dahlgren.

– Men om du tillhör de yngre tech-miljardärerna är det på den här våningen, där en ung het dansk konstnär ställer ut.

Vi är inte så kategoriska, dröjer oss kvar en stund där nere, i de sagolika salarna, och tassar sedan upp för trapporna där en annan av grundarna, Mikael Storåkers, trampar omkring i manchesterkostym och ett par sprayade sneakers som jag inte vågar fråga vad de kostar. Han frågar om vår dag som miljardärer, och jag berättar om allt med vild upphetsning – om breathwork och Takkei, om Bentleyn och Aira – men han verkar inte det minsta upphetsad av min berättelse.

Warren Buffet älskar det. Mark Zuckerberg älskar det. Jag älskar det.

Jag börjar känna mig trött, säger hej då till alla männen runtomkring mig – till Michael och Mikael och Andreas och Staffan – och låser upp en elsparkcykel och styr hem mot min flickvän.

Jag slås av att vi under dagen knappt träffat en enda kvinna. På miljardärslistan räknar jag till 90 kvinnor. Knappt 17 procent. Men enligt Cervenka är det bara tio av dem som är ”self made”. Bara tre procent av alla som gjort sina egna förmögenheter. Är det alltså bara genom arv eller giftermål som en kvinna har möjlighet att bli miljardär i världens mest jämställda land?

Jag plockar upp en flaska vin från Systemet på vägen hem, ett Pomerol för 699 kronor. Jag har aldrig tidigare köpt ett så dyrt vin, men nu går det bara av farten. Jag behöver något som passar till någon av rätterna jag planerat laga ur boken ”The billionaire dinner”, men när jag kommer hem märker jag att det inte finns några recept. Det gör inget. Jag är ändå för trött för att laga något. Dessutom visar det sig, vid en snabb googling, att miljardärens favoritmat är hamburgare. Warren Buffet älskar det. Mark Zuckerberg älskar det. Jag älskar det. Och Curt Bergfors (grundare av Max och god för tio miljarder) älskar att vi älskar det.

Så jag beställer hamburgare och en burk cola zero (Bill Gates sägs dricka mellan tre och fyra burkar per dag) på Foodora, tjänsten som gjort Niklas Östberg till miljardär, och vi äter glupskt och min tjej utmanar mig på poker, för det är vad miljardärerna gör. Åtminstone de som får vara med i det hemliga miljardärsällskapet grundar pokern. Hon säger att hon kommer spela brallorna av mig. Jag tror henne.

Jag föreslår i stället att vi lägger oss. Hon invänder att klockan bara är nio. Så jag sätter mig i fåtöljen med en av Bill Gates favoritböcker, ”Sapiens”, men efter några sega sidor börjar ögonlocken strula och jag gäspar mig in i sovrummet, tvingar mig igenom några sidor till. Sedan släcker jag lampan och somnar som ett suddigt barn."