" Vi har misslyckats.”

Så sa den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier i veckan om landets försök att genom handelsutbyte krama ihjäl utvecklingen mot aggressiv diktatur i Ryssland.

Han är inte bara president utan också före detta utrikesminister i Angela Merkels regering, och pådrivare bakom den i dag skrotade tysk-ryska gasledningen North Stream 2.

Den silverhårige presidenten syftade framför allt på landets naivitet sedan Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. Trots sanktioner och inte minst USA:s invändningar förblev Tysklands grundinställning att fler förbindelser snarare än färre var rätt väg framåt.

I själva verket har dock Tyskland i decennier gått i främsta ledet för hållningen att ekonomiska band med Väst i sig knuffar auktoritära regimer i liberal riktning.

Konceptet hade ju fungerat inom Västeuropa efter andra världskriget, utvidgades österut efter det kalla kriget och fördjupades med eurosamarbetet.

Devisen Wandel durch handel – ungefär ”förändring genom handel” – har sedan murens fall varit Berlins ledstjärna, oavsett regeringarnas partifärg. Rötterna kan spåras till Västtysklands kursändring mot dialog med Östtyskland och Polen under 1970-talet.

Men efter Rysslands krigsbrott i Ukraina, Kinas strupgrepp om Hongkong och allt mer ogenerat förtryck på respektive hemmaplan, har tankefiguren blivit betydligt svårare att försvara.

Tyskland är tveklöst den stora ekonomiska vinnaren på 2000-talets rasande snabba globalisering av både konsumentmarknader och värdekedjor i produktionen.

Landet har också dragit det längsta strået i eurosamarbetet. Föresatsen att värna fred och släppa in fattiga europeiska kusiner i värmen förtar inte det faktum att den tyska konkurrenskraften dopats genom ett slags devalvering jämfört med D-marken.

Stora tyska bytesbalansöverskott jämfört med övriga euroländer talar för sig själva.

Sedan finanskrisen har det tyska välståndet accelererat med välskötta offentliga finanser, gott om jobb och hög BNP per capita som vuxit snabbare än hos eurokamraterna. Det har till och med gett utrymme för en halsbrytande energipolitik med snabb nedmontering av både kärnkraft och kolkraft.

Rysslands invasion i Ukraina och störda leverantörsled i pandemins efterspel blixtbelyser däremot att insatserna varit höga i den hårt exportinriktade tyska framgångssagan. Nu är det istället Tyskland som har mest att förlora.

Kinas fortsatt drakoniska pandeminedstängningar slår ut känsliga globala logistikflöden och blottar en öm punkt i den tyska modellen. Tysk industri har visat sig särskilt utsatt för flaskhalsar och brist på insatsvaror. Kina har med sin inhemska jättemarknad som förhandlingsbricka dessutom gjort klart att inga stater eller bolag ostraffat lägger sig i Pekings politik.

Rysk gas står grovt räknat för omkring 15 procent av Tysklands energibehov. Att bli Rysslands största gaskund har som genom ett trollslag löst en rad industriella och politiska knutar i vägen för den tyska jobb- och tillväxtmaskinen.

Nu växer opinionen i EU, inklusive i Tyskland, för att stoppa all rysk energi.

Det vore knappast någon garanti för att Ryssland lämnar Ukraina. Men det är omvärldens i särklass mäktigaste vapen vid sidan av direkt militär moteld.

EU:s gas- och oljebetalningar till Ryssland uppgår till över 360 miljarder kronor bara sedan krigsutbrottet för sex veckor sedan, enligt EU-kommissionen. Det säger något om summorna som skulle strypas vid en total bojkott.

Förbundskansler Olaf Scholz stretar emot. Tillsammans med näringslivsföreträdare varnar han för jobbslakt, industrinedläggningar och exploderande elräkningar nästa vinter.

Men både EU och Tyskland signalerar att frågan nu är när – snarare än om – de ryska kranarna dras åt för gott. Hur snabbt det sker är ett politiskt val.

Enligt tyska institutet Ifo kan Tyskland på kort sikt bara ersätta knappt hälften av de ryska leveranserna med annan gasimport – i bästa fall. Energihålet som återstår måste hanteras med ransoneringar och släckta verkstäder.

Kriget har redan halverat Tysklands tillväxtutsikter 2022 till knappt 2 procent, enligt Berlinregeringens ekonomiska råd. Ett tvärstopp för rysk gas skulle enligt olika beräkningar bromsa tillväxten med ytterligare 3 till 6 procentenheter, och därmed innebära krympande BNP.

”Det är mycket, men inte ohanterligt”, kommenterar Ifo:s energiekonom Karen Pittel i DW, tysk public service-tv.

Tyskland har de ekonomiska musklerna att stänga av den ryska gasen. Pandemivåren 2020 visade att även den mest brutala ekonomiska chock kan pareras med krispolitik.

En betydande skillnad är dock att restriktionerna var värst för tjänstenäringar och gasbrist istället slår hårdast mot industrisektorn, med allvarliga följdeffekter även för den svenska exportindustrin. Dessutom är skiftet av mer strukturell art. Efter pandemin kunde samhället i hög utsträckning återgå till ursprungsläget, men stängs gaskranarna måste man ställa in sig på att de kanske aldrig kan öppnas igen.

Tyskland kan se tillbaka på en lång era av handelspolitik under fredens och frihetens banér som samtidigt gett vind i ryggen för ekonomin. Om de ska vara värda något, kommer principerna denna gång med en prislapp."