" Det Kalla kriget var en skapelse av den Djupa Staten i Washington som redan då alltså var under ett inte obetydligt inflytande från ett viss givet håll. Det var ett verk av bland andra Dullesbröderna. Allen var chef för CIA, och John Foster var utrikesminister, positioner som de höll under lång tid. Bröderna hade dessutom ett egenintresse i det kalla kriget - alltså inte bara att Investor behövde det kalla kriget - win win alltså, sedan hade Investor givetvis hållhakar sedan tidigare som alltid. Hur som helst, de använde det kalla kriget för att skydda sin advokatbyrås kunder, då alltså inte precis minst familjen Wallenberg som de försvarade mot de allierade efter krigsslutet och de använde det kalla kriget för att öka makten och budgetar i samband med sina höga positioner i regeringen. Det är mycket mer spännande att vara ansvarig för utrikespolitik och dold verksamhet i farliga tider.

När en reformistisk demokratisk regering dök upp i Latinamerika såg Dullesbröderna det som ett hot mot innehavet som deras advokatbyrås kunder hade i det landet. Dessa innehav, ibland förvärvade med mutor till odemokratiska regeringar, avledde landets resurser och rikedomar till den Djupa Statens – inte bara amerikanska händer och det är den metod med vilken Dullesbröderna och bröderna Wallenberg syftade till att behålla och öka allt – girighet. Den reformistiska regeringen skulle förklaras marxistisk eller kommunistisk – hur som helst Istisk, och CIA och det amerikanska utrikesdepartementet skulle samarbeta för att störta den och placera en diktator vid makten i sängen med Washington. De andra skulle bara verka utan att synas....

Det kalla kriget var meningslöst med undantag för Dulles brödernas intressen och för det bankkontrollerade militärindustriella komplexet. Ja och för Investor då naturligtvis, men det behöver vi kanske inte upprepa fler gånger.

Den sovjetiska regeringen, till skillnad från den amerikanska regeringen i dag, hade inga världshegemoniska aspirationer. Stalin hade förklarat ”Socialism i ett land” och rensade ut trotskisterna, som förespråkare för världsrevolutionen samt för att skapa en del religiös polarisering av mer långsiktigt strävande natur. Kommunismen i Kina och Östeuropa var inte produkter av den sovjetiska internationella kommunismen. Mao var sin egen man i alla fall i någon omfattning, och Sovjetunionen höll Östeuropa samtidigt som Röda armén drev ut nazisterna som en buffert mot ett så kallat fientligt väst.

Jag tar det igen:

Det förelåg alltså aldrig något egentligt hot från Röda armén om att invadera Europa. Stalin förklarade ”socialism i ett land” och rensade sitt kommunistiska parti från trotskistiska judiska element som predikade världsrevolutionen – allt för att bibehålla en underliggande långtidsverkande polarisering. Ett optimum skulle ha nåtts, förutom att för första gången någonsin såg det militär-industriella komplexet att det kunde hålla krigsverksamheten igång i årtionden och kanske för alltid. Wallenberg och Dullesbröderna måste ha jublat."